Lite tid att skriva

Det händer mycket när man har en bebis på bara fem månader men samtidigt så hinner man inte skriva om det. Jag har börjat på otaliga blogginlägg som aldrig blir klara (när jag väl sätter mig för att skriva igen så börjar jag hellre på ett nytt).

Elliott är kanske vad man kan kalla ett krävande barn, det låter så hemskt att säga så så jag undviker gärna det ordvalet. Han vill hela tiden bli underhållen vilket självklart kan bli lite jobbigt ibland, framförallt när man verkligen måste få äta och enda valet är att lämna honom inte allt för glad någonstans. Nu kanske vissa tänker ”varför inte äta när han sover” och då säger jag bara, jag önskar det vore så lätt. Elliott sover inte så mycket och sällan mer än 30 minuter åt gången och helst ska han vara i famnen när han sover. Jag vill inte att ni ska misstolka detta som att jag klagar för det gör jag verkligen inte även om det självklart blir lite jobbigt ibland. På eftermiddagarna är han ofta lite trött och extra gnällig vilket gör att jag ofta messar Petra och undra när hon tänker komma hem.

Det händer så sjukt mycket just nu, Elliott har lärt sig sitta och sitter helt själv nu utan några större problem. Vi vågar dock inte riktigt lämna honom sittandes utan att någon av oss sitter bredvid då det ibland blir ”överslag” och han ramlar (gärna framåt) och hinner man inte fånga honom så blir det en ordentlig duns och ett ordentligt skrik.

Elliott går även på bebis-sim och han älskar det verkligen, förra gången fick han ha armpuffar på sig och lyckades hamna med huvudet under vattnet. Han blev självklart lite rädd men insåg ganska snabbt att det faktiskt inte var så farligt. För er som undrar så doppar man inte huvudet under vattnet på bebisar längre (om det är en seriös simskola) utan de ska lära sig att man ska hålla andan när det kommer vatten och så småningom så kommer de att få lära sig att simma under vattnet men det kommer när de själva är redo.

Saknaden efter Noa finns självklart fortfarande men det har blivit lättare att leva igen och jag måste säga att jag känner mig lycklig igen. Kanske inte lika lycklig som jag skulle varit om vi hade båda pojkarna här men ändå lycklig. Noa finns mest i bakgrunden nu för tiden men vissa dagar så tänker jag väldigt intensivt på honom och om jag ser att det är den tionde så hugger det till lite extra i hjärtat men det är inte som tidigare att man räknar månaderna det har gått sen han föddes.

Försöker göra lite rester som jag har i en kurs (pluggar ju på högskola annars) men det är inte det lättaste. Petra är ledig en gång i veckan för att jag ska hinna göra resten men det blir ofta annat istället, den här helgen har jag dock tvingat mig själv och suttit och gjort ganska mycket. Tyvärr blev jag inte klar med den delen som jag önskat men det är nu bara en fjärde del kvar (har sen ”bara” tre uppgifter till att göra). Man har någon fantasi om att bebisar mest sover så jag trodde jag i alla fall skulle hinna lite mer på dagarna än vad jag gör (hinna göra resterna bland annat). När jag väl lärde mig att jag inte hinner något så har det hela blivit lättare, det gäller bara att acceptera att en bebis tar tid och det får det självklart även göra. Livet med en bebis är så annorlunda mot vad man en kan tänka sig, både på positiva och negativa sätt (övervägande positivt så klart). Men att få en levande bebis är lite som att få en död bebis man har ingen aning om hur det är förens man har upplevt det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *