Som ett annat liv

Var nyss inne på Noas minnessida, jag har den som favorit i mobilen, det är så sällan jag är inne där nu för tiden. Inte för att jag inte saknar Noa eller vill bli påmind om honom utan bara för att det är så. Vi har foton på Noa lite överallt i huset, i vardagsrummet, vid sängen och över datorn så jag försöker inte glömma honom. Men när jag tittar på bilderna, när jag tittar ordentligt, så känns det så overkligt, det känns som ett annat liv. Det var så mycket sorg då och så mycket kärlek – en kärlek som var så djup. Självklart finns den kärleken fortfarande kvar men när man är i sorgen så blir kärleken så viktig, hur hade jag klarat mig utan den?

Elliott tar så stor plats i våra liv nu och det är självklart bara av godo men livet är så annorlunda när man har ett levande barn. Att tänka på hur livet var förut känns så tungt, det var så mycket sorg, så mycket förtvivlan och så mycket ångest. Samtidigt så pratar jag gärna om Noa och jag vill verkligen inte glömma honom, jag vill att han ska vara en del av våra liv, att han ska få plats även i vardagen. Jag vill bara kunna tänka på honom och ”minnas” honom utan att det gör ont, jag vill att Noa ska kunna vara en del av glädjen och inte bara en del av sorgen. Eller det kanske är fel att uttrycka sig så för han är en del av glädjen och kanske måste han även vara en del av sorgen för att minnet av honom ska kunna finnas kvar…

Nu har min yngsta prins vaknat och vi ska ”leka” lite. Tänk att han blir sex månader om bara några dagar, det är helt otroligt vad tiden går fort. Igår var vi på besök hos en annan bebis som är några månader äldre och Elliott satt så fint och lekte och beundrade den andra bebisens leksaker. Elliott var nog även lite avis på hur bra den andra bebisen förflyttade sig men det kommer nog snart det också. Just nu tar sig Elliott mer runt i cirklar och bakåt än framåt… När han sitter så lägger vi fortfarande lite kuddar bakom honom då det fortfarande händer att han ramlar bakåt och han blir så väldigt arg på oss när han gör sig illa och även om jag tror att det är bra att han vänjer sig att man gör sig illa i bland så känns det snällare att lägga lite kuddar bakom honom ett tag till…

Lite tid att skriva

Det händer mycket när man har en bebis på bara fem månader men samtidigt så hinner man inte skriva om det. Jag har börjat på otaliga blogginlägg som aldrig blir klara (när jag väl sätter mig för att skriva igen så börjar jag hellre på ett nytt).

Elliott är kanske vad man kan kalla ett krävande barn, det låter så hemskt att säga så så jag undviker gärna det ordvalet. Han vill hela tiden bli underhållen vilket självklart kan bli lite jobbigt ibland, framförallt när man verkligen måste få äta och enda valet är att lämna honom inte allt för glad någonstans. Nu kanske vissa tänker ”varför inte äta när han sover” och då säger jag bara, jag önskar det vore så lätt. Elliott sover inte så mycket och sällan mer än 30 minuter åt gången och helst ska han vara i famnen när han sover. Jag vill inte att ni ska misstolka detta som att jag klagar för det gör jag verkligen inte även om det självklart blir lite jobbigt ibland. På eftermiddagarna är han ofta lite trött och extra gnällig vilket gör att jag ofta messar Petra och undra när hon tänker komma hem.

Det händer så sjukt mycket just nu, Elliott har lärt sig sitta och sitter helt själv nu utan några större problem. Vi vågar dock inte riktigt lämna honom sittandes utan att någon av oss sitter bredvid då det ibland blir ”överslag” och han ramlar (gärna framåt) och hinner man inte fånga honom så blir det en ordentlig duns och ett ordentligt skrik.

Elliott går även på bebis-sim och han älskar det verkligen, förra gången fick han ha armpuffar på sig och lyckades hamna med huvudet under vattnet. Han blev självklart lite rädd men insåg ganska snabbt att det faktiskt inte var så farligt. För er som undrar så doppar man inte huvudet under vattnet på bebisar längre (om det är en seriös simskola) utan de ska lära sig att man ska hålla andan när det kommer vatten och så småningom så kommer de att få lära sig att simma under vattnet men det kommer när de själva är redo.

Saknaden efter Noa finns självklart fortfarande men det har blivit lättare att leva igen och jag måste säga att jag känner mig lycklig igen. Kanske inte lika lycklig som jag skulle varit om vi hade båda pojkarna här men ändå lycklig. Noa finns mest i bakgrunden nu för tiden men vissa dagar så tänker jag väldigt intensivt på honom och om jag ser att det är den tionde så hugger det till lite extra i hjärtat men det är inte som tidigare att man räknar månaderna det har gått sen han föddes.

Försöker göra lite rester som jag har i en kurs (pluggar ju på högskola annars) men det är inte det lättaste. Petra är ledig en gång i veckan för att jag ska hinna göra resten men det blir ofta annat istället, den här helgen har jag dock tvingat mig själv och suttit och gjort ganska mycket. Tyvärr blev jag inte klar med den delen som jag önskat men det är nu bara en fjärde del kvar (har sen ”bara” tre uppgifter till att göra). Man har någon fantasi om att bebisar mest sover så jag trodde jag i alla fall skulle hinna lite mer på dagarna än vad jag gör (hinna göra resterna bland annat). När jag väl lärde mig att jag inte hinner något så har det hela blivit lättare, det gäller bara att acceptera att en bebis tar tid och det får det självklart även göra. Livet med en bebis är så annorlunda mot vad man en kan tänka sig, både på positiva och negativa sätt (övervägande positivt så klart). Men att få en levande bebis är lite som att få en död bebis man har ingen aning om hur det är förens man har upplevt det!