Elliott är ingen ersättning

Jag blir lite förundrad över hur folk ser på det här med Noas död och det nya lilla livet som är här hos oss. Det är som att folk ser honom som en ersättning och reagerar som att vi är konstiga när vi nämner Noa, som att vi skulle ha glömt bort honom eller nästan som att han aldrig skulle ha funnits.

Även jag själv ser det annorlunda än vad jag kanske hade tänkt mig, jag trodde nog att saknaden efter Noa skulle förbli på samma sätt men att jag äntligen skulle få en bebis, en levande bebis, att ta hand om. Som att familjen på något sätt skulle bli komplett, eller vad man nu ska kunna kalla det. Men det är ju inte så, det saknas ju fortfarande ett barn och det kommer ju inte spela någon roll hur många barn vi än skaffar, det kommer alltid att saknas ett.

På något sätt så saknar jag Noa mer även om jag inte gråter lika ofta längre (nästan aldrig) och jag tänker inte på honom lika mycket även om det fortfarande är flera gånger om dagen så är det inte alls på samma sätt.Noa har på något sätt blivit en del av vardagen men inte bara på det där sorgsna sättet som förut, svårt att förklara exakt hur jag menar men livet förändrades ju avsevärt när Elliott kom och lyckan har smugit sig på och livet känns som att det har återupptagits efter en lång paus…

Jag önskar bara att folk kunde förstå att vi inte saknar Noa mindre för att Elliott är här och att Elliott inte är en ersättning han är sin egen person och han är en lillebror och ibland är det så uppenbart att han är just en lillebror. Han skulle behöva sin storebror som kunde roa honom och leka vid honom för Elliott är så extremt nyfiken och han måste roas hela tiden. Det är först nu efter att vi gjort i ordning vagnen så han kan sitta i den som det funkar ganska bra att ha honom i den även om han är vaken och lite halvtrött. Han är en underbar liten sprallig bebis som (förmodligen) saknar sin storebror på sitt egna lilla sätt…

En reaktion på ”Elliott är ingen ersättning

  1. Hej, jag har precis ramlat över din blogg och vill bara lämna ett avtryck. Vår dotter Emma dog i v.35 pga navelsträngen runt halsen för snart 3 månader sedan och jag finner mkt stöd och tröst i att läsa om andra som drabbats av förlust och att livet går vidare, ett steg i taget. Jag känner igen mig i så mkt av det du skriver – jag skrev själv i mitt senaste inlägg att insikten att Emma alltid, alltid kommer att fattas, fick mig att gråta hela allhelgona. Folk kan vara så plumpa, jag försöker själv tänka att de inte förstår, kanske vågar de inte känna efter – men det berövar dem också förmågan att våga känna alla stora härliga känslor. Jag skriver nu in dig i min ”bloggar som jag följer”. Kram!

Kommentarer inaktiverade.