Aldrig något slut…

I måndags var vi på återbesök med Elliott på Neo, Danderyds sjukhus, och vi träffade då också en sjukgymnast. Först lät det som att de hade ”rutinåterbesök” vid tre månader ett år och två år sen när vi var klara så ville sjukgymnasten träffa oss igen redan om tre veckor och det känns som de var lite vaga i att säga varför. Elliott var ju inte på sitt bästa humör men det känns  fortfarande jobbigt att de inte är nöjda med det de såg och jag vet inte varför. Jag har ingen annan bebis som jag kan jämföra med, för mig så är Elliott helt normal. Han är lite gnällig och ”krävande” men alla bebisar är ju olika. Att jag lyckas sätt mig och skriva ett blogginlägg när jag är ensam hemma med Elliott är till exempel ett extremt undantag men som sagt det är väl inte något konstigt. Cirka en timme efter att vi lämnat sjukhuset ringer läkaren och säger att Elliott ska på hörseltest, vilket kändes väldigt överflödigt med tanke på att vi inte märkt att han skulle ha dålig hörsel och han klarade hörseltestet på BB utan anmärkning. Idag kom kallelsen och det visar sig att hörseltestet var ganska mycket mer avancerat än vad vi trott och oron kommer tillbaka för att det är något värre än vad vi trott (eller vi tror väl att det egentligen inte är något fel alls på honom). Jag ringer Petra som också blir orolig och hon ringer upp Neo och har precis pratat med honom (medan jag skrivit på detta inlägg) och det är tydligen inte så allvarligt som det låter, de är tydligen inte alls ovanligt att barn med samma ”fel” som Elliott blir skickade på dessa mer avancerade hörseltest för att man inte ska missa en hörselskada. De mesta funktionshinder de hittar i den här åldern är lättare att åtgärda än om man hittar dem vid en senare ålder och vissa funktionshinder kan man säkert helt ”få bort” om man hittar dem tidigt.

Vår läkare (som vi träffat, bland annat, under graviditeten) och även kirurgen som vi träffat på Astrid Lindgrens sjukhus i Solna har sagt att de är sjukt noggranna när det gäller barn just bara för att det alltid är bättre att hitta saker när de är så här små än senare. Det är ju även svårt när de är så här små då det är svårt att veta vad som är ”normalt” då alla utvecklas olika och det är väl även därför de vill komma upp allt extra noggrant. Det låter dock oftast som att de inte är så bekymrade men det är ju ändå lite motsägelsefullt när de säger en sak och sen ska vi ändå göra mer undersökningar.

Man släpper oron och sen varje gång man ska till läkare eller får veta att det blir fler besök som inte verkar varit planerade från början så blir man orolig även om det ofta ändå är bra besked. Det skulle dock vara skönt att slippa allt detta, alla oro och alla sjukhusbesök.

På måndag ska vi börja i en föräldragrupp och jag ser fram emot det, jag hoppas att man kommer att träffa lite andra ”vettiga” föräldrar som man kanske kan umgås lite med även sedan. Jag känner ju inte jätte mycket folk här och det skulle vara trevligt om man kunde få lite vänner att umgås med lite närmre och jag tror även det kan bli ganska tråkigt att sitta hemma hela vintern ensam med en bebis.

På måndag är det Noas 1 ½ årsdag då ska vi släppa iväg några lyktor (om vädret tillåter). Jag saknar honom nästan mer nu än förut, eller kanske på ett annat sätt, vilket jag inte trodde. Tror det på ett sätt beror på att man nu vet hur det är att ha ett levande barn det hade jag ju inte någon aning om längre. Kanske påminner Elliott om att det skulle vara en till pojke här… Kanske är det för att jag får dåligt samvete varje gång jag blir frustrerad och irriterad på Elliott när han bara skriker och jag inte får honom att sluta och tänker att jag borde bara vara tacksam för att vi fått en levande, frisk och underbar son. Självklart är jag också alla dessa saker men man måste väl ändå kunna vara irriterad och frustrerad ibland?!

En reaktion på ”Aldrig något slut…

  1. Kära J, jag hade inte en aning om att Elliott hade något större hålrum i sin hjärna, har inte riktigt hängt med här verkar det som. Du verkar ha det lite kämpigt tycker jag och då är det väl rimligt att känna sig ledsen och frustrerad ibland, oavsett om du har en Noa som inte finns. Det kan komma jobbiga dagar med denna levande fina pojke som inte alls har något att göra med din sorg över Noa. Du måste inte gå runt och vara tacksam varenda dag! Kram!

Kommentarer inaktiverade.