Börjat leva igen

Livet har kommit tillbaka igen efter att det de senaste två åren, nästan, har varit som i något väntläge. En väntan efter att få ett barn, ett levande barn. Trotts att vi har en liten bebis så känns det som att vi gjort mer saker de senaste veckorna för nöjes skull än vi gjort de senaste åren. Eller kanske är det bara jag som ser på allt vi gör lite annorlunda, jag gör inte saker bara för att göra dem, för att komma ut, jag gör dem för att jag vill.

Saknaden efter Noa är inte på något sätt mindre än den var tidigare, den är möjligen lite annorlunda, men lyckan kom tillbaka mer och mer under graviditeten med Elliott även om lyckan då överskuggades av oro. Nu när vi sitter här med en levande liten bebis, en bebis som verkar må som alla andra bebisar, så vågar jag mer ta till mig av lyckan. Vågar leva lite mer igen, vågar hoppas, vågar tro.

Jag saknar att jag inte har två pojkar här, att jag inte har en liten kille som springer runt och plaskar i en barnpool på vår tomt, som vill ha uppmärksamhet precis när lillebror ska ha mat, ja som gör allt annat som en ettåring gör. Jag saknar att inte få vara tvåbarnsförälder på samma sätt som de flesta andra tvåbarnsföräldrar får… Jag saknar vår älskade lilla ängel Noa…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *