Börjat leva igen

Livet har kommit tillbaka igen efter att det de senaste två åren, nästan, har varit som i något väntläge. En väntan efter att få ett barn, ett levande barn. Trotts att vi har en liten bebis så känns det som att vi gjort mer saker de senaste veckorna för nöjes skull än vi gjort de senaste åren. Eller kanske är det bara jag som ser på allt vi gör lite annorlunda, jag gör inte saker bara för att göra dem, för att komma ut, jag gör dem för att jag vill.

Saknaden efter Noa är inte på något sätt mindre än den var tidigare, den är möjligen lite annorlunda, men lyckan kom tillbaka mer och mer under graviditeten med Elliott även om lyckan då överskuggades av oro. Nu när vi sitter här med en levande liten bebis, en bebis som verkar må som alla andra bebisar, så vågar jag mer ta till mig av lyckan. Vågar leva lite mer igen, vågar hoppas, vågar tro.

Jag saknar att jag inte har två pojkar här, att jag inte har en liten kille som springer runt och plaskar i en barnpool på vår tomt, som vill ha uppmärksamhet precis när lillebror ska ha mat, ja som gör allt annat som en ettåring gör. Jag saknar att inte få vara tvåbarnsförälder på samma sätt som de flesta andra tvåbarnsföräldrar får… Jag saknar vår älskade lilla ängel Noa…

Bild på lillebror

Jag vill, som ni kanske har märkt, hålla mig ganska anonym på bloggen men jag antar att det är fler som är nyfikna på lilla Elliott och lägger därför upp en bild från när han bara är några dagar gammal. Han är idag lite större, har något mer hår och är väldigt mycket mindre gul.

Elliott fyra dagar
Elliott fyra dagar ”gammal”

Personligen så tycker jag att han är väldigt lik Noa och vissa dagar så vill jag även kalla honom det. Svårt att se på bilder kanske men är är i alla fall Noas minnessida för er som vill jämföra.

Nu tänker jag även bli lite typisk stolt förälder och skryta med att Elliott vänt sig från mage till rygg, inte bara en gång utan två. Först tänkte jag att det nog bara var lite ”tur” men när han även gjorde det nu så är det nog en hel del vilja bakom det också. Han gillar helt enkelt inte att ligga på mage och ”träna”…

Skämmer tydligen bort vår bebis

Jag är av den uppfattningen att vill bebisen ha mat så får den mat, den förstår ju inte att man faktiskt kan vänta en stund utan att dö och den är för lite för att lära sig det redan nu. Jag tycker inte heller att man ska tvinga bebisen att ligga kvar i vagnen eller vart den nu ligger om den uppenbart visar att den vill ha sällskap och vara med. Tydligen är det inte alls lika självklart för andra. Folk som är av en annan generation verkar helt och hållet vara av uppfattningen av att vi skämmer bort honom, att vi ska låta honom skrika om han äter ofta för då somnar han. Petras pappa nämnde något om någon femminutersmetod och jag kan ju bara tänka mig vad det är och nej jag tänker inte låta min bebis gallskrika i fem minuter innan jag plockar upp honom eller ger honom mat. Det har hänt att han vaknar på natten och vill ha mat och jag gått på toa innan, för att jag måste, men längre än så tänker jag inte sträcka det… Redan nu har jag börjat märka att han ändå har lite mer tålamod när han blir hungrig, och tro det eller ej, detta utan att låta honom skrika i flera minuter innan jag ger honom mat. Han förstår helt enkelt att maten är på gång bara han får komma till mig… Vill tillägga att vi inte plockar upp honom bara för att han gör nåt litet ljud ifrån sig (för det gör han hela tiden) men märker vi att han vill ha mat eller sällskap så missunnar vi honom inte det.

Min mormor berättade att när hon var ung och fick min mamma då var det väldigt strikt med hur man skulle göra. Min mormor var ung (21 år eller nåt sånt) och ”vågade” väl inte göra vad hon själv kände var naturligt. Man skulle mata var fjärde timme så vaknade bebisen efter två timmar och ville ha mat så var det bara att lyssna på sin gallskrikande bebis tills det var dags (eller den somnade av utmattning). Bebisen skulle strikt äta en viss mängd också och de hade till och med en våg som de vägde min mamma på innan och efter hon hade ätit, hade hon ätit för lite så var det bara att försöka tvinga i henne mer (kan ju inte varit lätt). När min mormor och morfar sedan fick sin moster (sex år senare) så körde de på att ge henne när hon var hungrig och sket i vågen och det var (självklart) mycket bättre…

Jag tycker det är lite jobbigt när Elliott vill äta hela tiden, vilket han stundvis vill, ibland hinner man knappt sluta innan han ska äta igen. Att folk dessutom då ska kommentera det med att ”han kan skrika lite” eller att man skämmer bort honom gör ju inte saken bättre. Bebisar äter olika ofta och olika mycket, så är det bara. Jag hoppas självklart att han drar ner lite på antalet amningstillfällen för det är extremt jobbigt när han vill amma en gång i timmen som han gärna gör vissa tider på dygnet (ibland hela dagarna) men jag tänker inte låta bli att ge honom mat om han är hungrig.

Det har varit lite jobbigt med allt matande, framförallt i början då jag hade väldigt ont av bristningarna i underlivet, så Petra har flaskmatat honom av utpumpad bröstmjölk lite då och då. Fortsätter Elliott på detta sätt så kanske vi även börjar ge honom lite ersättning mellan amningarna för att helt enkelt underlätta för mig, för att jag känner att jag ska orka. Det kanske blir lite bättre ju mer man lär känna honom och man själv kan skilja på om han faktiskt är hungrig och inte ”bara” har ont i magen eller bara är lite snuttig (vilket ofta är fallet).

Tänk att jag har en liten enmånaders här

Idag är första dagen som jag och Elliott är hemma helt själva, Petra har börjat jobba. Det känns lite läskigt och konstigt, sist jag var ensam hemma så var jag just ensam med en liten bebis i magen som jag var sjukt orolig för. Nu har jag en liten bebis som ligger och sover i sin vagn som jag i och för sig fortfarande är sjukt orolig för men vilken förälder är inte orolig för sitt barn?

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt har en levande liten enmånaders bebis här, det är så extremt ofattbart. Lika ofattbart är det att han har en död storebror. Igår låg jag med Elliott i famnen och kunde inte sluta gråta för över hur anorlunda livet kunde ha varit, tänk om Noa också varit här. Jag förstår nu än mer vad mycket man gått miste om, varje dag känns det som att någonting nytt händer. Tittar på foton från BB och inser hur mycket han har växt bara sedan dess, det är lite läskigt.

Jag får också lite dåligt samvete när jag önskar att Noa vore här för vore han här så skulle förmodligen inte Elliott vara det. Men samtidigt så kan man ju inte tänka så, helst av allt så skulle jag ju självklart ha dem båda här och jag önskar ju aldrig bort Elliott bara för att jag saknar Noa och vill att han också skulle få vara här…