Oron har totalt tagit över…

Jag lever i en bubbla där oron nästintill är konstant, det är så nära nu men ändå känns det så långt bort. Vi var hos vår läkare igår (tog/gjorde(?) en CTG-kurva först) och vi har nu bestämt att Mini ska ut ännu tidigare än vad vi tidigare har bestämt, om vi vill redan vid 37 fullgångna vilket är på tisdag. På ett sätt vill jag ha Mini här nu, jag känner den och vet ju att den lever nu. Samtidigt så är det ju bättre att vänta så länge som jag orkar och klarar av, risken att bebisen hamnar på Neonatalen är ju betydligt mindre ju närmre 39 fullgångna veckor man hamnar (så länge tänker jag dock inte gå). Någon gång innan nästa helg blir det med största sannolikhet igångsättning, vilket innebär att om drygt en vecka så har jag förhoppningsvis mitt första levande barn i min famn och Noa får bli storebror för första gången.

Även Petra börjar bli mer orolig nu, det märks på henne och hon har även sagt det. Hon är orolig för att den ska trassla in sig i navelsträngen och det är förmodligen för att det är en mer greppbar fara. Vår läkare kollade fostervattennivån efter CTGet och då visade hon också lite vart navelstärngen låg och inte låg så Petra fick se att den inte hade trasslat in sig och att den låg framför bebisen där det är som mest plats.

Bebisen har förövrigt lagt sig längre ner nu vilket dels är bra inför igångsättningen men det innebär också att det inte är speciellt troligt att den kommer att försöka vända sig, vilket känns skönt.

Jag har nu en vecka där jag måste försöka fylla dagarna för att inte tänka allt för mycket på förlossningen och allt annat som har med bebisen och graviditeten att göra. Börjar jag tänka för mycket så kommer ångesten och paniken och jag orkar inte det. Det har faktiskt varit lite mindre superoro sedan läkarbesöket i går och jag hoppas att jag kanske kan hålla mig lite lugnare… I måndags var jag orolig för att bebisen rörde sig så mycket (den höll på i säkert en timme och buffade och knuffade), snacka om att man i bland letar efter saker att vara orolig för… Tror läkaren tyckte jag var lite rolig när jag sa det men hon är samtidigt sjukt förstående för vår oro och det är så otroligt skönt. Jag önskar att alla som varit med om det vi har kunde få ett sånt bra stöd från sin läkare som vi har fått, bara att ha ”sin egen” läkare är underbart skönt och det blir en trygghet (om läkaren är någon man känner att man kan lite på det vill säga)…

Fått libero att ändra sin text på hemsidan

När jag var gravid med Noa så var jag med i libero-klubben och samlade poäng och nu när jag blev gravid med Mini så aktiverade jag mitt konto igen och av någon anledning så har de fått för sig att jag har ett levande barn här hemma så en del nyhetsbrev har varit lite jobbiga att få. På liberos hemsida så har de en sån graviditetskalender som säger vad som händer från vecka till vecka och under vecka 35 så kunde man läsa att barnet börjar röra sig mindre för att det börjar bli trångt. Det fick bägaren att rinna över lite för mig så jag skrickade helt enkelt ett mail till dem, dels om nyhetsbreven och sen ifrågasatte jag det faktamässiga i det de skriver om minskade fosterrörelser. Mindre än en vecka senare så fick jag svar att de ändrat texten (vilket de har) och de bad också om ursäkt för att jag fått ”fel” nyhetsbrev.

Jag måste erkänna att jag faktiskt blev lite förvånad över att de tog åt sig av kritiken angående deras hemsida, det trodde jag faktiskt inte. Nu skrev jag ju om vad som hade hänt mig och att det bland annat var det jag läste, dels på nätet men också i boken man får på MVC (vissa MVC, har inte fått boken denna gång) som gjorde att jag inte sökte för minskade fosterrörelser. Det är ju libero som ger ut boken så kanske det var just att det var min personliga erfarenhet som gjorde att de ändrade texten på hemsidan. Nu hoppas jag att de även ändrar det som står i boken för är andra som jag så litar man ju mer på det man får genom sjukvården än det man hittar på en ”blöjsida” på nätet…

Jag måste även säga att jag inte läst alla veckor på liberos hemsida så jag vet ju faktiskt inte om det bara är under vecka 35 det stod att fosterrörelserna minskar. Tycker även att det är skrämmande hur vedertagen myten om fosterrörelser är, varje person jag tar upp det med (nästan) säger att det är ju så att de minskar på slutet… Det är riktigt illa tycker jag för det är så lätt att förlita sig på det för att ”alla” säger att det är så. Självklart blir det trängre och är man mycket aktiv själv så kanske man inte känner bebisen lika mycket men den SKA röra sig lika ofta som tidigare men rörelserna i sig kan bli mindre och då är det klart att de inte blir lika ”tydliga”…

Har för övrigt lagt till en ultraljudsbild i förra inlägget för jag tycker den bilden är så häftig…

”Hälsat på” Noa

I söndags sken solen och det var till synes ganska vindstilla så jag och Petra bestämde oss för att åka ut med båten för att ”hälsa på” vår lilla ängel. Tanken var tidigare att vi skulle göra det på ett årsdagen efter att askan spriddes men det är bara några dagar efter att Mini ska ut så det kändes inte som någon bra idé. Det känns bra att ägna lite tid för Noa för även om jag tänker på honom varje dag och ofta flera gånger per dag så tar ju Mini och graviditeten över mer och mer och det känns nästan som att man ibland ”glömmer” Noa. Jag brukar ibland tänka att om han ser oss tror han då att vi inte tänker på honom längre, älskar honom mer, att han blir utbytt?! Det vill jag ju inte att han ska tro, för det blir han ju inte, han kommer alltid att vara vårat första barn och han kommer alltid att vara en del av den jag idag är. Den kärlek och saknad som jag kände när han föddes finns där fortfarande, den är inte på något sätt mindre ibland känns den bara annorlunda, både saknade och kärleken. Den har helt enkelt blivit en del av mig, en del av oss, en del av livet.

Var för övrigt på ytterligare ett ultraljud igår och allt såg som vanligt jätte bra ut, den växer som den ska och följer sin kurva, flödet är bra och den rör sig för fullt. Träffade vår underbara läkare efter ultraljudet och vi har nu bokat in det sista planerade ultraljudet, så nära är det alltså… Då jag har haft det jobbigt de sista två veckorna har vi även bokat in två tider för att göra(?) CTG-kurvor och det känns skönt. Det är väldigt skönt att ha det inbokat och slippa ”förklara” sig varje gång man blir orolig och vill komma in. Det har aldrig varit något problem och de är extremt förstående till vår oro men det känns ändå lite jobbigt att känna sig som den där hysteriska gravida som kommer in flera gånger i månaden på grund av oro. Lite extra jobbigt känns det när man faktiskt känt bebisen vid ett flertal tillfällen men ändå inte kan lugna ner sig, men det är ju som det är och på ett sätt så skiter jag i om någon skulle tycka att jag är hysteriskt. Jag åker hellre in hundra gånger för mycket än en gång för lite även om jag försöker tänka resonligt och avbryta ångestattacken innan den blir allt för stark.

Mini vecka 34+6
Mini framifrån vecka 34+6

Av de få människor som jag träffar och som jag träffade förra graviditeten så får jag kommentarer att jag nog är större denna gång än förra, vilket jag nog också är, det gör mig ingenting för jag var ganska liten förra gången och är nog ganska ”normal” denna gång. Det konstiga är att jag i stort sätt följer samma viktkurva som förra gången (väger kanske något kilogram mer nu än vad jag gjorde i samma vecka med Noa). Ska försöka dra ner lite på sockerintaget då det har varit ganska extremt den senaste tiden, läkaren sa att jag inte ens skulle äta frukt (helst) men det måste jag. Bebisar lägger på sig väldigt mycket i slutet om man äter mycket socker, inget som verkar ha synts ännu men jag har ju ändå tre veckor kvar. Det kan väl även vara bra för min egen del om jag lyckas dra ner lite på sockret innan Mini kommer så jag inte enbart lever på godis sen när tiden för att laga mat kanske är knapp…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…