Första hjälpen kurs… idag istället

Förra veckan så blev första hjälpen kursen inställd på grund av sjukdom, lite konstigt att de inte har någon backup. Petra fick i alla fall mail idag om att det var två som hade hoppat av och att vi kunde få deras platser så kursen blir nu i kväll istället. Känns skönt att det blir nu för annars hade jag nog inte orkat, börjar bli tungt och sjukt otympligt nu. Nästa tillfälle de hade lediga platser på var annars den 22:a maj och det hade ju inte gått alls så var skönt att de blev idag. Har dessutom sovit riktigt bra idag och känner mig nästan helt utvilad så kunde nog inte bli en bättre dag för kursen.

Jag var på handledning (för x-jobbet) i tisdags och min handledare är faktiskt väldigt förstående. Han frågade om jag trodde att jag skulle hinna klart och sa att det annars är bättre att jag bestämmer vad jag ska hinna klart nu så det blir lättare senare att ta upp arbetet igen och känner jag att jag ändå hinner klart nu så gör det ju i alla fall inget att man har gjort den uppdelningen. Jag tyckte det var jätte skönt att höra för jag har varit så sjukt stressad över x-jobbet och känt mig så omotiverad. Det är klart att jag fortfarande måste göra en del saker men det känns ändå som att det då inte bara blir något ihop slafsat utan jag kan ta den tid jag behöver utan att behöva sitta hela dagarna varje dag fram tills Mini kommer. Jag hoppas att jag åtminstone har ”hälften” gjort (tidsmässigt) innan och det är nog ganska rimligt och då får jag den mesta teorin gjord och kan sedan börja på det roliga när det sen är dags att ta upp det igen.

Tusen bitar

Sitter och lyssnar på Björn Afzelius och låten Tusen biter och inser att en låt kan få en helt ny innebörd. Det var nog några år sedan jag senast lyssnade på honom och med det som hände med Noa så fick låten en så mycket större betydelse och på något sätt jag kan förstå den mer. Låten handlar i och för sig om vänskap och kärlek men jag tycker ändå att mycket av texten passar så bra in på hur mina känslor efter att Noa föddes död. Sen kan låten också appliceras på vissa av de personer som jag trodde var mina vänner men som jag nu så här ett år senare inser att de inte var det, personer som jag känt i många år men som nu helt har försvunnit. …säger du att du är min vän så är du kanske det…

”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
men det kan va svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
men det hjälper sällan dom som har bli’tt våta

För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu
men ett hjärta kan gå i tusen bitar
Säger du att du är min vän
så är du kanske det
Allting kan gå itur
men ett hjärta kan gå i tusen bitar
Säger du att du är min vän
så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja man säger mycket men man vet så lite om sig själv
när ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu
men mitt hjärta kan gå i tusen bitar
Säger du att du är min vän
så är du kanske det
Svenskt text: Björn Afzelius

Svårt att hitta motivationen

Det är extremt svårt att hitta motivationen till att göra mitt examensarbete, ibland kommer den ett tag och jag jobbar på lite men för det mesta är den som bortblåst. Jag har kommit fram till varför det är så, även om jag nog egentligen redan visste det, när fokuset ligger så starkt på andra saker så är det helt enkelt svårt (om inte omöjligt) att hitta motivationen till vissa andra saker. Mitt fokus ligger på Mini och att Mini ska komma ut levande och vi äntligen ska få känna på ”riktigt” hur det är att vara föräldrar. På ett sätt har jag snart varit gravid i två år och detta skriver jag inte för att förminska födelsen av Noa eller Noa i sig men är man gravid så räknar man ju med att få blir förälder till ett levande barn. Det finns få saker jag varit säker på i hela mitt liv men att jag vill bli föräldrer har det aldrig varit någon tvekan om, jag har vetat det sen innan jag visste hur barn blev till. Så att jag spenderar min tid med att sakna vår lilla ettåring, oroa mig för vår lilla ofödding och längtar tills jag får ta hand om en liten bebis är väl inte så konstigt?

Tyvärr blir ju mitt examensarbete, och kanske i slutändan min framtida karriär, lidande och det är ju långt ifrån bra för jag pluggar ju inte för att det är kul. Jag pluggar för att jag hoppas att jag någon gång i framtiden ska få jobba med något som jag tycker är kul. För jobba måste man ju för att få ett bra liv i övrigt.

Nu ska jag ta och leta upp den där motivationen och försöka få någonting gjort så jag har lite mer att visa ”upp” på handledningen i morgon.

x-jobb och ont i kroppen

Har faktiskt kommit igång lite på riktigt med mitt x-jobb och det är inte en dag för sent. Hur jag ska hinna klart i tid (innan Mini kommer) är dock fortfarande lite av ett mysterium men om jag kör på så hoppas jag att det blir någonting av det. Har inte haft handledning på över två månader nu men ska träffa handledaren på tisdag nästa vecka. Jag vet egentligen inte om jag har någon lust, han kommer i och för sig med konstruktiv kritik men mycket av den känns så neggativ och han tycker jag ska göra massa saker som jag inte har lust med. Okej enkäten kanske var en bra idé men samtidigt så fick jag de svaren jag hade väntat mig om inte än mer det jag hade hoppats på. Vilket betyder att jag lika gärna hade kunnat göra sidan så som jag tänkt får början. Fördelen som det är nu är i och för sig att jag har något mer argument att komma med än bara att jag tror att folk skulle använda sidan om jag någon gång i framtiden skulle vilja ha något samarbete med en organisation eller liknande för att sprida min webbplats.

Ett stort problem med att jag har varit så seg med x-jobbet är att jag nu börjar få så ont i kroppen så att sitta framför datorn hela dagen är typ uteslutet. Gjorde det igår och hade så djävulskt ont i kroppen på kvällen. Jag har i och för sig en bärbar dator också (sitter i vanliga fall vid min stationära) men när man är höggravid så funkar det inte så bra att halvligga i soffan med den i knät heller, jag har försökt… Eftersom att jag går den utbildning som jag går och ska göra det examensarbete som jag ska så måste jag ju sitta vid min dator i stort sätt 100% av tiden, lite läsande i en bok och kanske lite skissande som jag inte behöver datorn till.

Ikväll ska Petra och jag på första hjälpen kurs – barn, vilket kanske egentligen var något man skulle ha gjort redan när Noa var på väg. Anledningen att vi ska gå den nu är ju självklart för att vi ska kunna rädda Mini om det behövs men mycket för att vi tänkt ha andningslarm och vad är nyttan med ett andningslarm och man inte vet vad man ska göra om det blir skarpt läge. Både Petra och jag har gått HLR tidigare men jag fick inte lära mig så mycket (om ens något) om hur man räddar små barn och för Petra var det så länge sedan så hon kände att det kan vara bra med en uppfräschning. Kursen är för övrigt fyra timmar lång så jag kommer vara nådigt slut ikväll, den börjar dessutom typ den tiden när jag vanligtvis halvsover i soffan och inte orkar laga mat. Kan bli spännande…

MVC-besök

I eftermiddag ska vi till MVC och lyssna på lilla Mini (och ta HB och sånt vanligt ”skit”), det var drygt fyra veckor sedan vi var där sist. Vi har annars sagt att vi ska åka dit varannan vecka och ha ultraljud varannan men då jag fick min panikångesträdsla dagen innan förra MVC-besöket så ställde jag in det. Petra var ”imponerad” igår för att jag har stått ut i nästan två veckor utan att behövt åka in för att lyssna eller titta på Mini, själv är jag inte så imponerad med tanke på att jag vet hur mycket jag stundvis har kämpat för att inte hamna i panikångestläget igen… Det har ju inte heller gått två veckor ännu, jag har en helg som ska passera också för att lyssna på Mini ger mig inte så jätte mycket även om det ibland är bättre än ingenting.

Ibland kan jag bli jätte orolig för att Mini inte rör sig just då, det spelar ingen roll om den har haft ”party” i magen fem minuter innan eller varit i fullgång större delen av dagen. Rör den sig inte just när jag blir orolig så blir det jobbigt. Sen måste jag säga att veckorna verkligen går upp och ner, vissa veckor flyger förbi och oron är bara en bakgrundsfigur. Andra veckor segar sig förbi och hela dagarna är fyllda av ångest och oro. Oron är inte heller alltid kopplad till om Mini rör sig eller inte, när vi åkte in sist för att jag var orolig så rörde den sig precis som den brukar även om den hade ändrat sina nattvanor lite (rörde sig inte samma sekund som jag la mig ner efter att ha varit på toa).
Nätterna är för övrigt alltid värst, känner jag inte Mini när jag varit vaken nån minut så blir jag orolig och egentligen helt obefogat för det är klart att bebisen inte rör sig hela tiden. Men det var ju på natten som paniken över Noa började växa så att natten är jobbigast nu också är väl inte så konstigt…

Tretton månader har passerat

Idag är det 13 månader sedan Noa föddes, jag kan inte fatta att det har gått så lång tid. Jag kan i och för sig inte alltid fatta att jag faktiskt har en son, att han inte finns här men ändå är så närvarnade. Jag saknar honom så enormt mycket och den saknaden kommer nog aldrig att försvinna, frågan är om man vill att den saknaden ska försvinna, jag tror inte det. Den ändras ju, från att hela kroppen skrek efter en liten bebis till att man nu ser andra ettåringar och tänker att jag skulle också ha en ettåring.

När jag var gravid med Noa så såg man gravid överallt, så som man ofta gör när man är gravid (eller vill bli gravid). Det har inte alls varit så den här gången, jag ser inte gravida mer än någon annan, jag ser ettåringar, överallt kryllar det av ettåringar. Nu är inte jag jätte bra på att bedöma ålder på barn så det är nog många fler barn som får gå som ettåringar i min värld än vad det egentligen finns ettåringar. Jag ser även fortfarande nyfödda och kan känna mig bitter, framförallt om de har fler barn, det känns så orättvist. Jag hoppas att den bitterheten försvinner mer när lilla Mini kommer, mycket av bitterheten ligger nog i rädslan, den enorma rädsla för att råka ut för samma sak igen, att inte få en liten bebis med sig hem denna gången heller.

Jag och Petra var hos mina föräldrar i helgen och jag kan inte låta bli att bli irriterad. Mina föräldrar hade fått min julklapp från mormor (jag har inte träffat henne sedan i somras) och mamma tyckte att jag skulle ringa och tacka för den, jo jag kan tänkta själv. I alla fall så tyckte hon att jag skulle berätta att vi väntade barn då och när jag sa att det inte är så lätt så fick jag bara ett ”ähh” till svar. Vadå ähh, om jag tycker att det är jobbigt och inte vill göra det så svarar man väl för fan inte ähh. Bara för att hon inte förstår varför så betyder inte det att det inte finns en anledning. Det är väl bara att släppa det men jag blir bara så irriterad på sådana kommentarer, jag förstår att det inte går att förstå hur det är för oss men då borde man väl än mer ha förståelse för att vi vill ha det på ett visst sätt och sen acceptera det. Jag tror även att de tyckte det var överdrivet med ultraljud en gång varannan vecka men det sa de i alla fall inget om.