27 fullgångna

Idag har det gått 27 veckor och i perspektiv så är då elva veckor inte så långt fast varför känns det då som en evighet?

Petra har gjort en webbsida med en nedräkning till beräknad igångsättning, det är lite bra då kan man gå in och titta att tiden faktiskt går. Idag är det två månader och 16 dagar kvar, det låter längre än elva veckor tycker jag, fast kortare än 77 dagar. Konstigt det där.

Idag måste jag verkligen ta tag i mitt examensarbete, gör jag inget denna vecka så kan jag lika gärna lägga ner det. Måste hitta pepp, skiva enkätfrågor, vilket inte är så lätt. Hur ska man veta vad som ska frågas? Min tanke är att göra en webbplats för personer som förlorat barn, ett socialt forum typ. Men vad frågar man för att ta reda på vad folk faktiskt vill ha i ett sådant forum (en sådan webbplats)?

I morgon är det fulldag på Danderyds sjukhus. Dagen börjar med ultraljud sedan besök på förlossningen och efter lunch kuratorbesök, är nervös (för allt utom kuratorbesöket). Blir alltid lite nervös inför ultraljuden även om det kändes ganska lugnt sist, är mer nervös den här gången av någon anledning. Har haft väldigt ont i ryggen och nedre delen av magen tidvis, kanske är det därför, kanske är det bara just nu för att Mini är lugn…

Förlossningen är extremt skrämmande just nu fast det känns skönt att man får göra ett besök utan att åka dit för att man är orolig och komma in med skräcken i halsgropen. Jag skulle vilja se det rummet vi låg i under förra förlossningen, hoppas det är ledigt. Vår barnmorska på MVC sa att hon också kunde ta oss till förlossningen vid något tillfälle om vi kände att vi hade det behovet.

När jag var gravid med Noa så var vi bara på förlossningen två gånger, första gången var ett besök med föräldragruppen (regnbågsgruppen) för att se hur förlossningen var och får lite info om hur det funkade. Andra gången var i panik och vi kom in och fick reda på att vår lilla bebis var död. Kanske inte är så konstigt att det känns lite läskigt?!