Trött och känner mig helt plötsligt väldigt höggravid

Oron blandas med lycka och sorg, alla känslor är överallt hela tiden och att dessutom vara gravid och sova dåligt gör väl inte saken bättre.

Början av veckan var hemsk, jag var extremt orolig hela tiden, både måndag och tisdag, onsdag var det dags för MVC besök och då helt plötsligt var oron hanterbar. Mycket är bara psykologiskt, vår läkare hade semester och vår barnmorska på MVC jobbar inte måndag och tisdag. Att behöva åka in till förlossningen för att man orolig är så extremt skrämmande och man drar sig lite extra innan man ens skulle våga ringa.

På tisdag ska vi återigen på ultraljud (jag vet det är väldigt många) och då ska vi även besöka förlossningen så förhoppningsvis så försvinner lite av den rädslan jag har inför att åter behöva komma till förlossningen av oro.

Oron går mycket hand i hand med hur mycket och hur ”starkt” jag känner Mini, vissa dagar är den lugnare och framförallt så rör den sig mer inåt vilket gör att rörelserna utåt är så små. Jag försöker dock räkna rörelserna för att lugna mig och ofta så hjälper det, om än lite. Sen har vi dagar (eller egentligen kvällar) då det är sån fart på Mini att man undrar hur den orkar.

Bara på några dagar så har jag gått i från att känna mig lite ”lagom” gravid till att känna mig höggravid, stor klumpig och otymplig, vet inte riktigt vad som hände. Har ont i hela kroppen tidvis och kvällarna är outhärdliga då jag verken kan sitta, ligga eller står utan att känna att jag vill krypa ur kroppen. Känner mig ändå löjlig som klagar, varför klaga, jag är gravid med ett litet syskon till Noa och förhoppningsvis så får jag uppleva att vara förälder till ett levande barn.

Den nionde april är det meningen att jag ska börja jobba igen men bara tanken på det gör att det värker i hela kroppen, att jag dessutom har skiftarbete gör ju inte saken bättre då jag omöjligt kan sova någon annan gång än mellan 22 och 08 (ibland 09) och vaknar ofta flertalet gånger och ligger vaken i flera timmar. Sömn är en bristvara och hur trött jag än är så lyckas jag inte sova någonting på dagarna. Ska prata med läkaren om sjukskrivning från att jag ska börja jobba, hoppas hon går med på det (och sen att försäkringskassan går med på det)…

Känns som att det blir mycket gnäll i den här bloggen men det är ju oron och sorgen som styr mitt liv just nu och det är när jag känner den som jag behöver skriva. Jag känner ibland lyckorus när Mini rör sig och jag tänker på att det faktiskt är en bebis som leverrunt där inne… Jag hoppas bara så innerligt att vi får behålla den här bebisen och att den är frisk när den kommer ut!