Besökt förlossningen och fått sjukintyg

I dag har vi då äntligen fått besöka förlossningen. Det var lite konstigt att gå där i korridorerna att se vart vi kom in och sen även få se ett av förlossningsrummen. Tyvärr fick vi inte se det rummet vi hade varit i men det var ju inte det som var det viktigaste, det viktigaste var ju att få ett lugnt intryck av förlossningen så ens sista minne där ifrån inte var kaoset som blev i och med Noas födsel.

På något sätt så kändes det som att allt gick i Slow motion när vi kom in till förlossningen, tiden gick inte långsammare men på något konstigt sätt så var det ändå som att den stod stilla. Det var väldigt mycket lättare att komma in dit än vad jag trodde att det skulle vara och det känns skönt att även få ha kollat ett CTG även där, både vår läkare och barnmoskan som satte CTG var jätte bra och berättade om ”allt”. Efter CTG fick vi kolla runt lite på förlossningen, bla se operationssalen där urakuta kejsarsnitt görs och ett litet rum där de ibland måste ta små nyfödda bebisar för att ge dem syrgas. Som det känns nu så känns det väldigt tryggt med en vaginalförlossning, får väl se hur det känns när det närmar sig. Det känns i alla fall som att jag (vi) är i trygga händer på Danderyd!

Jag fick även ett läkarintyg från och med den nionde så jag ”slipper” jobba, jag har varit lite orolig inför det då jag känner att jag inte orkar. Nu har jag dessutom fått massa sammandragningar så läkaren sjukskrev mig för det. Känns som att jag skulle kunna sova enda fram till förlossningen men tyvärr så ligger jag ju sjukt mycket efter med mitt examensarbete så jag måste ju tyvärr göra det klart…

Mini verkar må bra och det är väl i alla fall det som är det viktigaste just nu!

Ta tillvara på små ögonblick

Jag försöker att ta tillvara på små stunder, stunder när oron inte finns där och lyckan har lyckats tränga sig fram. Oron och ångesten har tagit över vardagen och därför känner jag ännu större behov av att faktiskt försöka ta tillvara på de små stunder som jag känner lycka och jag lyckas hålla borta oron.

På kvällen när jag har lagt mig så kommer Mini igång, ibland direkt och ibland precis när man ska somna (och då kan jag lova att man inte somnar, men vad gör det?!). Jag ser det lite som vår mysstund, jag försöker ta tillvara på de stunderna mer än vad jag gjorde med Noa för vem vet kanske är det de enda stunderna jag får med Mini. Eller egentligen så tog jag nog tillvara på många sådana stunder med Noa också men jag såg det inte på samma sätt. Då, med Noa, så var det så ”självklart” att det skulle komma ut en levande liten krabat. Rädslan fanns då också men den blir inte på samma sätt om man inte har förlorat ett barn, man kan inte förstå om man själv inte har varit med om det, allt blir så annorlunda.

I tisdags morse så fick jag ångest och panikångest som inte ville ge med sig, jag var så orolig och det spelade ingen roll att Mini rörde sig där inne i magen. Jag ringde till Petra som försökte få tag på vår läkare (hon har varit sjuk så vi visste inte om hon var tillbaka ännu) då hon inte fick något svar så tänkte vi åka in till MVC för att lyssna men både jag och Petra kände väl att det kanske inte räckte. Petra ringde till förlossningen (eller obstitikavdelningen som man hamnar på på dagtid) så vi åkte in dit istället, skönt att inte behöva åka till själva förlossningen. Väl där så fick vi börja med att kolla en CTG-kurva (heter det så?) vilket var sjukt läskigt innan hon satt den på magen. Det är ju bara en gång tidigare jag har haft en sån på min mage och det var ju när barnmorskan på förlossningen letade efter hjärtljud den där hämska dagen i mars förra året. Barnmorskan som skulle sätta det nu var jätte bra och försökte känna hur bebisen låg (vilket inte gick alls) och sen chansade hon och träffade rätt direkt vilket var enormt skönt då hjärtljud hördes direkt. Kurvan såg jätte bra ut och lilla Mini var precis som den borde vara, aktiv och pigg. Vi fick även göra ett ”enklare” ultaljud med en läkare och hon sa att även det såg bra ut så jag hoppas att det kan lugna mig ett tag i alla fall.

På fredag ska vi åter till Danderyd för att träffa vår läkare och få besöka förlossningen, det känns sjukt läskigt och behövligt så vi hoppas på att det går bra och att jag kan känna mig lite tryggare med att åka in dit om det behövs någon dag när jag är orolig. Förhoppningsvis så kan de kolla CTG även då och då gärna nere på själva förlossningen så jag kanske kan känna mig hyfsat trygg även i det.

Det är mycket spänningar och sånt i kroppen just nu och jag är trött både psykiskt och fysiskt, känns som att jag skulle kunna sova dygnet runt… ”Bara” 9½ veckor kvar nu…

Enkät om forum för personer som förlorat barn

Som jag har nämnt tidigare så håller jag på med mitt examensarbete och även om det gått väldigt trögt hitintills så börjar det i alla fall släppa lite nu.

Som examensarbete så tänkte jag skapa grunden till ett socialt forum för personer som har förlorat barn, anledningen att det bara kommer att bli en grund är för att tiden inte räcker till annars. Jag har dock som mål att göra klart forumet efter att examensarbetet är avslutat.Jag har i och med detta skapat en enkät för att se hur andra personer som förlorat barn tänker och skulle uppskatta om du som har förlorat barn kunde svara på min enkät.

Enkäten består endast av 17 korta frågor och tar inte mer än fem minuter att svara på.

Känner du andra som också har förlorat barn så skulle det uppskattas mycket om du sprider länken vidare. Enkäten kommer endast att ligga ute under en kortare period då examensarbetet endast är på tio veckor.

Ultraljud tio(?) avklarat

Då var ytterligare ett ultraljud avklarat, tror det är nummer tio i ordningen. Allt såg bra ut och Mini växer precis som den ska. Barnmorskan som gjorde ultraljudet var verkligen jätte bra, fick jag välja vem som skulle göra resterande ultraljud skulle jag utan tvekan välja henne. Hon berättade hur den låg och visade vart allt satt och berättade det hon såg. Det börjar bli trångt där inne nu, lilla mini låg dubbelvikt med rumpan nedåt och med ena handen bakom nacken. Det är helt otroligt vad mycket man ser med ultraljud, man ser verkligen att det är en liten bebis som ligger där inne. Hon kollade även flödet i navelsträngen och det såg bra ut så det kändes skönt. Mini verkar må bra och jag är så glad för det.

När vi kom in och jag visade magen så sa barnmorskan direkt att det var en typisk flickmage så vi får väl se om det stämmer, tydligen så hade jag en pojkmage sist (enligt bland andra Petras syster). Barnmorskan gav oss också en ultraljudsbild som hon ”råkade” skriva ut, det är helt sjukt vad Mini har växt på nio veckor.

Det blev inget besök på förlossningen idag då vår läkare fått influensan, kändes lite jobbigt i går när hon messade Petra men just nu känns det helt okej. Förhoppningsvis är hon frisk till nästa vecka så vi får göra besöket då istället och på ett sätt är väl det bättre, att inte göra både ultraljud och besöka förlossningen på en och samma dag.

Mini vecka 27+ 1
Mini vecka 27+ 0

27 fullgångna

Idag har det gått 27 veckor och i perspektiv så är då elva veckor inte så långt fast varför känns det då som en evighet?

Petra har gjort en webbsida med en nedräkning till beräknad igångsättning, det är lite bra då kan man gå in och titta att tiden faktiskt går. Idag är det två månader och 16 dagar kvar, det låter längre än elva veckor tycker jag, fast kortare än 77 dagar. Konstigt det där.

Idag måste jag verkligen ta tag i mitt examensarbete, gör jag inget denna vecka så kan jag lika gärna lägga ner det. Måste hitta pepp, skiva enkätfrågor, vilket inte är så lätt. Hur ska man veta vad som ska frågas? Min tanke är att göra en webbplats för personer som förlorat barn, ett socialt forum typ. Men vad frågar man för att ta reda på vad folk faktiskt vill ha i ett sådant forum (en sådan webbplats)?

I morgon är det fulldag på Danderyds sjukhus. Dagen börjar med ultraljud sedan besök på förlossningen och efter lunch kuratorbesök, är nervös (för allt utom kuratorbesöket). Blir alltid lite nervös inför ultraljuden även om det kändes ganska lugnt sist, är mer nervös den här gången av någon anledning. Har haft väldigt ont i ryggen och nedre delen av magen tidvis, kanske är det därför, kanske är det bara just nu för att Mini är lugn…

Förlossningen är extremt skrämmande just nu fast det känns skönt att man får göra ett besök utan att åka dit för att man är orolig och komma in med skräcken i halsgropen. Jag skulle vilja se det rummet vi låg i under förra förlossningen, hoppas det är ledigt. Vår barnmorska på MVC sa att hon också kunde ta oss till förlossningen vid något tillfälle om vi kände att vi hade det behovet.

När jag var gravid med Noa så var vi bara på förlossningen två gånger, första gången var ett besök med föräldragruppen (regnbågsgruppen) för att se hur förlossningen var och får lite info om hur det funkade. Andra gången var i panik och vi kom in och fick reda på att vår lilla bebis var död. Kanske inte är så konstigt att det känns lite läskigt?!

Trött och känner mig helt plötsligt väldigt höggravid

Oron blandas med lycka och sorg, alla känslor är överallt hela tiden och att dessutom vara gravid och sova dåligt gör väl inte saken bättre.

Början av veckan var hemsk, jag var extremt orolig hela tiden, både måndag och tisdag, onsdag var det dags för MVC besök och då helt plötsligt var oron hanterbar. Mycket är bara psykologiskt, vår läkare hade semester och vår barnmorska på MVC jobbar inte måndag och tisdag. Att behöva åka in till förlossningen för att man orolig är så extremt skrämmande och man drar sig lite extra innan man ens skulle våga ringa.

På tisdag ska vi återigen på ultraljud (jag vet det är väldigt många) och då ska vi även besöka förlossningen så förhoppningsvis så försvinner lite av den rädslan jag har inför att åter behöva komma till förlossningen av oro.

Oron går mycket hand i hand med hur mycket och hur ”starkt” jag känner Mini, vissa dagar är den lugnare och framförallt så rör den sig mer inåt vilket gör att rörelserna utåt är så små. Jag försöker dock räkna rörelserna för att lugna mig och ofta så hjälper det, om än lite. Sen har vi dagar (eller egentligen kvällar) då det är sån fart på Mini att man undrar hur den orkar.

Bara på några dagar så har jag gått i från att känna mig lite ”lagom” gravid till att känna mig höggravid, stor klumpig och otymplig, vet inte riktigt vad som hände. Har ont i hela kroppen tidvis och kvällarna är outhärdliga då jag verken kan sitta, ligga eller står utan att känna att jag vill krypa ur kroppen. Känner mig ändå löjlig som klagar, varför klaga, jag är gravid med ett litet syskon till Noa och förhoppningsvis så får jag uppleva att vara förälder till ett levande barn.

Den nionde april är det meningen att jag ska börja jobba igen men bara tanken på det gör att det värker i hela kroppen, att jag dessutom har skiftarbete gör ju inte saken bättre då jag omöjligt kan sova någon annan gång än mellan 22 och 08 (ibland 09) och vaknar ofta flertalet gånger och ligger vaken i flera timmar. Sömn är en bristvara och hur trött jag än är så lyckas jag inte sova någonting på dagarna. Ska prata med läkaren om sjukskrivning från att jag ska börja jobba, hoppas hon går med på det (och sen att försäkringskassan går med på det)…

Känns som att det blir mycket gnäll i den här bloggen men det är ju oron och sorgen som styr mitt liv just nu och det är när jag känner den som jag behöver skriva. Jag känner ibland lyckorus när Mini rör sig och jag tänker på att det faktiskt är en bebis som leverrunt där inne… Jag hoppas bara så innerligt att vi får behålla den här bebisen och att den är frisk när den kommer ut!

Ångest, x-jobb och ingen motivation…

Jag vet inte riktigt varför men det är jobbigt nu, det känns som att jag har det svårt att hålla mig över ytan, på ett sätt har det varit svårt hela tiden men nu har så mycket känslor kommit som gör att det känns än jobbigare.

I går kväll när vi skulle sova så brast det, som så många gånger tidigare, men jag vet inte riktigt varför. Det var inte sorg, även om den finns där hela tiden, det var inte heller rädsla, även om den också finns där hela tiden. Det var nog bara livet som är så jobbigt, att det inte är som det skulle vara, att jag får leva med en konstant ångest som jag inte vet om den någonsin kommer att försvinna. Ångesten blir värre och det känns ibland som att jag har ett ton som trycker på min bröstkort och att jag knappt kan andas.

All motivation försvann när Noa föddes (eller kanske snarare när han dog) och även om den ibland kommer tillbaka så är den just nu helt bortblåst, hur ska jag kunna bli klar med mitt examensarbete om jag inte gör något? Det stressar mig men jag gör ändå inget. Det heter praktiskt examensarbete men jag har räknat ut att den praktiska delen inte ens blir en tredjedel av själva arbetet, hur kan det då heta praktiskt examensarbete?!

Nej om jag skulle försöka anstränga mig lite för att kanske få någonting gjort idag i alla fall, om jag väl kommer igång så kanske även motivationen kommer igång?! Kanske kan jag även börja känna mig lite ”bättre” om jag faktiskt göra någonting vettigt, inte för att det känns så vettigt att göra saker som jag absolut inte ser poängen med eller har lust till att göra…

Noas ettårsdag

Idag borde vår lilla son fått bli ett år men det blev inte så istället så sitter vi här två mammor och saknar vår lilla prins. Vi köpte varsin bakelse för att ändå fria hans födelsedag och i kväll ska vi elda lite ute i vår eldhink och skicka iväg ”lyktor”.

Idag har jag även gjort klart Noas minnesalbum, det var väl minst sagt på tiden, kändes bra att få något att göra en dag som denna. Tänk att han hade blivit ett år, det är ju helt sjukt vad tiden går. Saknade är dock lika stark nu som den var då bara på ett annat sätt…

Ett år har gått sedan du kom till oss, ett år av saknad.
Ett år har gått sedan jag höll dig i min famn och fick vara dig nära.
Ett år har gått men vi saknar dig lika mycket idag som vi gjorde då.
Ett år har gått och minnet av dig är lika starkt som det var då.
Ett år har gått och vi överlevde utan dig.

Noas vecka

Vi var hos kuratorn igår, kände inte något jätte behov av det då jag inte riktigt vet om det hjälper. Nästan varje gång kommer man dock där ifrån lite klokare, med ett nytt sätt att se på oro och rädsla och även klädinköp… Kom fram till att det är 13 veckor kvar tills igångsättning, med tanke på att jag nu har gått 25 veckor så kändes det helt plötsligt som ganska nära, på något sätt känns 13 veckor mindre än tre månader. Vi pratade om att ta en vecka i taget, vilket vi har pratat mycket om tidigare också, och vi kom fram till att den här veckan får bli Noas vecka, vilket det på ett sätt redan var men nu är det mer uttalat. På torsdag är det exakt ett år sedan vi fick reda på att bebisen i min mage hade dött och på lördag skulle vi ju egentligen ha firat vår lilla ettåring. Idag är det ett år sedan jag kände honom för sista gången (som jag med säkerhet vet att jag kände honom), det var ju så nära, igångsättningen var ju bara några dagar bort. Vår lilla Noa.

Det är jobbigt att vara gravid nu, alla dessa dagar när allt det hemska hände, fast jag tror ändå att det skulle vara jobbigare att inte vara gravid. Nu har vi ju ett litet syskon på gång och i all denna enorma sorg så finns även lycka och hopp om framtiden.

Noa har kommit lite i skymundan nu när man är gravid, vilket även märks på blogginläggen, och det känns jobbigt ibland. Men det är jobbigt när man gråter också för då känner jag skuldkänslor mot Mini istället. Jag vet att det inte finns något att ha skuldkänslor för men det är svårt både när det gäller Mini och Noa. Att ha fokuset på Noa nu känns bra, känns som att det behövs, det här är Noas vecka!

Nionde ultraljudet avklarat…

Igår gjorde vi då ytterligare ett ultraljud, detta ultraljud var dock inte av oro utan rent medicinskt (även om det självklart var skönt att se lilla Mini). Den här gången så kollade man inte Mini så ingående som vid rutinultraljudet men barnmorskan mätte huvud, lårben och mage för att se så den växer som den ska och det gör den. Den ligger -2% mot medelbebisen men mitt i normalspannet för hur stor bebisen ska vara just nu. Som jag skrev förut så skulle de även kolla blodflödet till livmodern (jag trodde det var i livmodern innan) och det flödet var jätte bra inget stopp eller trög någonstans, det mättes på nåt speciellt sätt och hette någon speciellt men det kommer jag inte ihåg nu. Det viktiga är ju att det såg jätte bra ut vilket betyder att Trombylet hjälpte (om det nu var ett problem från förra gången, vilket man inte vet). Jag ska dock fortsätta med Trombyl till vecka 37 (cirka) då det är rutin när man har förlorat barn. Vi diskuterade om jag skulle sluta på grund av mitt nösblödande men då det inte är jätte mycket och det ofta är ganska bra så beslöt vi att fortsätta. Det finns ingen forskning som tyder på att det ska hjälpa efter vecka 25 men det verkar inte vara ett område som det finns jätte mycket forskning på och då Trombyl (i den dosen jag tar det) inte är farligt under graviditeten så är det bättre att fortsätta.

Efter ultraljudet så träffade vi vår läkare igen och jag fick lite mer klarhet i de olika förlossningssätten (vaginal eller kejsarsnitt) vilket gör att jag börjar känna mig lite tryggare inför förlossningen. Efter samtalet så väger vaginalförlossning absolut tyngst då de på Danderyd har ganska klar ”plan” för när man avbryter en förlossning för kejsarsnitt och så vidare. Självklart så kommer vi väl att prata mer om det senare i graviditeten men just nu så känns kejsarsnitt väldigt avlägset (i alla fall ett planerat sådant). Jag är fortfarande väldigt rädd för akutsnitt men även det känner jag mig väl lite tryggare med även om det verkar extremt läskigt att bli nersövd…

Nästa gång vi ska göra ultraljud blir i vecka 28 (om tre veckor) och då kollar de tillväxten och förhoppningsvis kan de även kolla navelsträngen och flödet i den. Barnmorskan som gjorde ultraljudet i går sa att det var kring den tiden man kunde börja kolla navelsträngen. Efter det ultraljudet ska vi återigen träffa vår läkare och då ska vi även besöka förlossningen, känns väldigt läskigt men det är nog ganska lagom att göra det då. Tänkte kolla om de har något rum ledigt då om de kan göra CTG för det känns ju väldigt läskigt att komma in till förlossningen sen och så ska de börja leta hjärtljud med det, usch…

Nu är det bara att hålla tummarna på att det fortsätter se bra ut och att jag inte nojjar ur totalt innan dess. Ska till MVC idag och tänkte se om vi kan komma dit om två veckor igen för att lyssna, känns kanske lite tryggare då.