Trodde att jag aldrig mer ville vara gravid…

När jag var gravid med Noa så var det otaliga gånger som jag tänkte att det blir kanske bara ett barn för jag tyckte det var så jobbigt att vara gravid. Det var inte många stunder under den graviditeten som det kändes ”roligt” eller ”mysigt” att vara gravid. I slutet var det så klart häftigt att man hade en liten bebis som rörde sig där inne men jag övervägde starkt att aldrig mer vara gravid. Förmodligen hade jag ändrat mig då jag tycker tanken på att ”bara” få ett levande barn är ganska jobbig men så kändes det då. Noa föddes död och självklart så ändrade jag mig ganska snabbt, Petra erbjöd sig att bli gravid men jag kände verkligen att jag vill ta även denna graviditet. Okej går precis in i vecka 23 nu så jag kan ju inte jämföra en 42 veckor lång graviditet med en 22 veckor lång men jag känner inte alls på samma sätt nu. Vissa dagar känns det som att kroppen verkligen inte orkar och det gör mig snarare orolig än avskräckt. Jag har börjat få de krämpor som jag hade sist men ändå kan jag känna det där ”mysiga” med att vara gravid. Konstigt.

Jag var så orolig när jag var gravid med Noa, jag undrar om det var så att jag på något sätt kände på mig att det inte skulle gå bra eller om jag bara var det ändå. Jag är ju självklart sjukt orolig denna gång också men det är på helt olika sätt, den oron jag hade när Noa låg i magen finns inte alls. Fast den oron jag känner nu är självklart värre på många sätt men på något sätt mer rationell eller vad man ska säga. Svårt att förklara. Den här gången vet jag ju mer vad som kan gå fel och jag är ju rädd för det, jag har ju dessutom förlorat min son och det är klart att man får en rädsla som ingen annan kan förstå om de inte varit med om samma sak.

Mycket svammel som vanligt…

En liten notis, jag och Petra har idag varit gifta i ett halvår!