Imorgon blir det ultraljud igen – ett planerat sådant

I morgon ska vi göra ultraljud igen och jag börjar bli lite nervös, än så länge inte lika nervös som inför rutinultraljuden men tillräckligt nervös för att ha svårt att få något gjort på mitt examensarbete.

Exakt vad som kommer att göras på ultraljudsundersökningen är jag inte helt säker på men jag vet att de ska kolla blodkärlen i livmodern, vilket självklart gör en lite nervös. Jag tror även att de kommer att mäta bebisen, det är det som står i remissen vi fick hem (men i den står det inget om att de ska kolla livmodern och jag vet att det är det som ska göras). Jag är även lite nervös för att de ska hitta nåt fel på bebisen som de inte såg vid rutinultraljudet fast de är ju så noga vid rutinultraljudet och allt har ju sett jätte bra ut så jag borde väl egentligen inte vara det, men det är svårt… Vi gjorde ju ett ultraljud med vår läkare sist vi träffade henne och hon sa att allt såg jätte bra ut och att man såg att det fanns fostervatten både i magen och i kissblåsan vilket är bra för då ser man ju att allt det funkar som det ska. Sen växer ju bebisen uppenbarligen då man inte alls får med så mycket av bebisen i datormonitorn när man tittar på den och det är väl ett gott tecken om nåt?!

Att vara orolig hela tiden känns inte jätte bra heller, det känns som att stackars lilla Mini kanske ändå påverkas av det och det kommer ut en bebis med magsår… (okej det sista var lite på skämt)…
Jag hoppas att oron släpper lite efter Noas ettårsdag, det är lite läskigt att närma sig dagen då han dog och då vi fick hans död konstaterad jag tror att det i sig ökar min oro för Mini och att det även ska hända något med ”henom”… Jag har läst om personer som förlorar sitt barn tidigare i graviditeten och där många skriver att när de kommit över den veckan där barnet dog/föddes så har det blivit lättare och jag hoppas att det är lite så för mig när det gäller Noas födelsedag, att när jag har kommit förbi den så kanske oron är lättare att behärska. Oron kommer ju självklart alltid att finnas där men det är jobbigt när den leder till ångestattacker och liknande (framförallt i den utsträckningen som det är nu).

Eftersom att jag i alla fall inte kan fokusera på mitt examensjobb nu så funderar jag lite på om jag ska spela lite på mitt nya tv-spel som jag fick av min kära fru igår, kanske kan fokuset då flyttas lite…

Stillade min oro

Jag är alltid orolig när jag vaknar för jag inte har känt bebisen, tills jag inser att jag faktiskt har sovit och det är ju då inte så konstigt. I morse blev jag dock lite mer orolig då Mini brukar ha lite fart på morgonen och jag bara kände nån rörelse här och sen några där. Buffade lite på den och drack kallt vatten, hotade sedan med att jag skulle åka in till MVC och lyssna på den och då blev det lite fart så oron släppte (till en överkomlig nivå). Både Petra och jag låg och räknade rörelser (nästan alla rörelser känns på utsidan nu) och när vi kommit upp i tio på bara några minuter så slutade vi och då kom den igång ordentligt. Det kändes skönt för jag vill ju inte åka in för ofta heller för risken är att det bara eskalerar och tillslut så bor jag väl nästan där och det vill jag ju inte, det är ju trotts allt fortfarande drygt tre månader kvar tills den får komma ut…

Vår läkare har sagt att man kan få låna en sån där sak som man lyssnar på bebisen med (kommer inte ihåg vad det heter) men att de inte rekommenderade att man gjorde det. Jag känner också att jag inte vill det, tror inte att jag skulle bli lugnare av det utan snarare tvärtom och gå och lyssna hela tiden istället. Petra och jag pratade lite om att vi kanske ska låna hem en under nästa vecka då jag inte vill åka till Danderyd då (Noas ettårsdag) men jag vet inte om det är en bra idé, risken är väl att man inte vill lämna den ifrån sig när man väl har den…

Vill inte vara så här…

Det är jobbigt just nu, väldigt jobbigt. Fick panikångest igår, igen, och jag vet faktiskt inte riktigt varför fast ändå så förstår jag vad det kan ha berott på. Har tyckt att magen har varit hård och att jag haft mycket sammandragningar. Sen igår kväll rann det helt enkelt över och Petra ringde till förlossningen för att höra om det var normalt så det kanske kunde lugna mig. Jag hade i tisdags varit på ”vårdcentralen” och lämnat en odling då jag trodde att jag kanske kunde ha urinvägsinfektion och stickan tydde på att det kunde vara så. Barnmorskan på förlossningen sa att hon skulle kolla med läkaren om hon kunde se något svar på själva odlingen och gissa vem det var som jobbade, vår underbara läkare. Vår läkare ringde upp och hon sa att jag inte hade urinvägsinfektion och att det inte var konstigt att ha lite mer sammandragningar nu eller att magen var hård så blev lite lugnare. Hon sa att vi fick komma in om vi ville och även om jag kände mig extremt löjlig så gjorde vi det och det lugnade mig ytterligare att se lilla Mini ligga där inne, hon kollade även tappen och den var stabil vilket också är skönt att höra. Jag tyckte att magen var lite halvhård när vi var där men enligt läkaren så var livmodern helt normal och inte hård så även det kändes skönt. Att Noa var beräknad igår, fast för ett år sedan, gjorde säkert sitt för oron också fast jag inte kopplade det direkt. Det är väldigt jobbigt just nu och jag hoppas att det blir lite bättre sen efter att ettårsdagen har passerat. Att det i media spys ut om Viktorias bebis gör väl inte direkt saken bättre men man får väl vara glad att det inte var på Noas årsdag deras dotter kom… Ja jag är lite bitter men det får man faktiskt vara ibland…

40 veckor och ett år…

Tänk vad några ynka veckor kan göra skillnad, eller även dagar. Tänk om vår lilla kille hade fötts på tid, om min kropp hade fattat vad den skulle göra. Jag hade kunnat sitta här med en sockerstinn ettåring istället för ett hjärta som saknar en bit som försvann i samma stund som vi fick reda på att vår lilla bebis var död. Jag saknar vår lilla Noa så enormt mycket och även om tankarna nu finns mer på Mini och graviditeten så är Noa på något sätt alltid närvarande i tankarna och det går inte en dag utan att jag saknar honom. Tårarna kommer inte längre lika ofta men det betyder ju inte att saknaden är mindre. Igår var dock en halvjobbig dag och jag kom fram till att det delvis berodde på vädret, det vackra vårvädret, precis som det var när Noa hade fötts. Solen sken och det kändes som att våren var på gång.

Så stilla, så stilla han ligger där,
ingen gråt, inget skrik,
inte ett andetag bara så stilla

Noa min lilla ängel jag saknar det så enormt mycket och älskar dig mer än vad ord kan beskriva!

 

Ett till ultraljud blev det…

I fredags, efter min panikångestattack, så fick vi komma in och träffa vår läkare (hon var som tur på väg in för ett eftermiddagspass på gynmottagningen på Danderyds sjukhus). Även om jag känner mig lite löjlig så tillåter jag mig själv att vara det och jag blev så mycket lugnare när jag såg lilla Mini där inne. Som jag trodde så låg Mini med ryggen utåt och även om den rörde sig som bara den när vi gjorde ultraljudet så var det mest små puffar som jag kände. Kändes så skönt att se att den rörde sig trotts att jag inte kände det så mycket, det kanske kan hålla mig lugn ett tag till. Jag hatar verkligen att jag är så här, jag vill inte vara ett nervvrak. Jag sa till vår läkare att jag känner mig lite löjlig men att det är så skönt att få komma in och titta när man får sån riktig panikångest och hon är så himla bra och förstående och poängterar verkligen att det absolut inte är några problem. Hon sa även att det är folk som är ”värre” (inte hennes ordaval och hon menade ju så klart inget illa med det) och på något sätt så lugnar det än lite, man vill ju inte bli ihågkommen som den där extremt hispiga personen, hehe… Fast samtidigt vem bryr sig, Noas lilla syskons välmående är ju det som är viktigast just nu och blir jag ihågkommer som den hispiga personen så får det väl vara så!

Den 29de är nästa ”stora” grej, då ska de kolla så blodkärlen i livmoderna har ”utvecklats” som de ska. Jag vet inte så mycket om det men om jag har förstått det hela rätt så ska de typ bli ”mjukare” och ”större” och om de inte har blivit det så är det en ökad risk för havandeskapsförgiftning. Är dock väldigt osäker på detta och jag antar att det även då kan vara en ökad risk för proppar och sånt eftersom att jag förmodligen får sluta med Trombyl om allt ser bra ut (Trombyl är ju blodförtunnade vilket ska minska risken för blodproppar). Jag tror att de även kommer att kolla tillväxten på Mini, det är i alla fall det som står i kallelsen (står inget om det andra så därför är jag lite osäker om det bara är någon standard grej de skriver). Jag känner mig inte jätte orolig inför det ultraljudet men det kommer väl det också, känns nog lite lättare nu när vi gjort ett extra ultraljud med läkaren där hon även sa lite saker som hon såg som såg bra ut. Hon sa även att den var så fin och söt, tycker det är lite roligt att hon säger att den är söt men på ett sätt så är den ju det även på ultraljudet… Efter ultraljudet den 29de så sak vi träffa vår läkare igen och lägga upp lite mer av en plan på hur resten av graviditeten ska ”se ut”. Redan förra gången så pratade vi lite om när man gör ultraljud och varför just då. Det ultraljud som vi ska göra nu är i vecka 25. Nästa ultraljud efter det, då vi bland annat får se flödet i navelsträngen, är först i vecka 32. Efter det sen så gör man ett tillväxtultraljud en gång varannan vecka (jag hoppas att de även kan kolla flödet nån mer gång). Fram till vecka 32 kommer vi nog kunna göra ett eller två ultraljud med våran läkare om vi vill, vilket vi vill, så jag kanske kan ”överleva” resterande tre och en halv månad av graviditeten. Jag har sagt till Mini att den får hålla oss vaken hela nätterna när den kommer ut som hämnd för alla ultraljud, får väl se om jag får äta upp mitt löfte sen… Men hellre en skrikande bebis än en död bebis! (nackdelen med om den skulle skrika är väl att den kanske har ont eller inte mår helt bra och det vill vi ju så klart inte)

Vid nästa läkarbesök tänkte jag även fråga lite mer frågor om förlossningen, kejsarsnitt och vaginal förlossning. Det känns som att jag vill veta en miljon saker men jag kommer inte på några frågor. Hela grejen runt födseln känns så läskigt och jag vill ju bara det bästa för mig och (framförallt) för Mini. Sitter just nu och googlar lite på risker med kejsarsnitt och hittar information som är motstridiga till det jag har hört och en vaginal förlossning kanske ändå är det bästa. Om jag får en bra plan för när en vaginal förlossning ska avbrytas för att gå över till ett kejsarsnitt så kanske jag kan känna mig säkrare i det hela. Jag har hört, från flera håll, att ett kejsarsnitt ska minska risken för bebisen men detta verkar vara på kort sikt (alltså endast i förlossningsskedet) på lång sikt så ökar snarare riskerna för komplikationer även för bebisen (trodde detta endast gällde för mamman).

Blev mycket medicinskt idag men det är så mycket tankar kring det nu och kommer väl även att vara det fram tills lilla Mini ligger frisk och levande i min famn!

Måste även säga att vi har köpt lite kläder till Mini, vi insåg ju att storlek 56 skulle vara lite stort och hittade ett jätte sött sätt på H&M som jag tillät Petra köpa efter att vi fått se Mini på ultraljudet. Jag tyckte den var så himla söt så jag ville inte riskera att den fanns kvar i maj (vilken den förmodligen inte gör). Känns ändå lite bra att ha köpt någonting som är specifikt till Mini.

Minis första kläder

Den här j***a panikångesten…

Sover dåligt, det har jag gjort länge nu, vaknar flera gånger per natt och har ibland grymt svårt att somna om. I morse efter att Petra hade gått så somnade jag om, inte jätte djupt men i alla fall sömn, vaknade… panik… jag hade inte känns Mini… Kommer på efter en stund att jag faktiskt har sovit och då är det ju inte så konstigt om jag inte har känt Mini, samma sak upprepar sig några gånger, sover en stund, vaknar i panik och inser att jag har sovit och därför inte känt Mini… Suttit framför datorn, som vanligt, och blir mer och mer orolig för att jag inte känt Mini ordentligt, nån puff här och sen nån puff där men ingen ordentlig aktivitet. Tar mig ett glas vatten och går och lägger mig på sägen och puffar på Mini, inget händer och paniken växer… Svarta prickar framför ögonen och jag försöker andas lugnare, få ner pulsen, gråter… Ringer Petra i förtvivlan och känner då såklart Mini, oron vill ändå inte släppa så Petra försöker få tag på vår läkare och se om hon kan kolla. Jag känner idag att lyssna inte räcker, jag vill se att allt ser bra ut, vill slippa åka till förlossningen, hoppas vår läkare kan träffa oss och att allt ser bra ut…
Jag sa till Mini att det inte var dens fel, eller Noas, det var ingens fel det bara är så och jag kan inte göra så mycket åt det… 108 dagar kvar, eller tre månader och 16 dagar om man hellre vill räkna det så… Vi har ju klarat över halva tiden så de sista drygt 100 dagarna borde väl också gå?!

Lilla Mini du får så gärna jävlas tillbaka när du kommer ut frisk och levande, skrik gärna hela nätterna, vi tål det!

Spark i revbenen

Den växer fort, vår lilla mini, fick nyss några sparkar/slag i revbenen och förundras över hur fort det går. Nu satt jag framåtlutad så livmodern är väl inte riktigt så stor men ändå. Man märker hur stark den börjar bli, ligger den med ben och armar utåt och börjar röra sig ordentligt så blir man nästan som i försvarsläge för en sekund för det känns som att någon slår än i magen. Det är härligt! Det är jobbigt när den ligger inåt och det mest bara ”bubblar” spelar ingen roll att jag känner den lika ofta, jag får mycket mer ångest och blir mycket oroligare när den ligger så.

Var nära att åka in till min barnmorska på MVC igår för att få lyssna, trotts att jag känt Mini flera gånger… Ångesten har blivit så sjukt mycket starkare den senaste veckan och jag är orolig för att det ska vara så resten av graviditeten, vill ju inte behöva äta massa mer tabletter än vad jag redan gör.

Har funderat på återbesöket till förlossningen, vi har ju sagt att vi vill göra det efter Noas ettårsdag men när jag var orolig i tisdags kväll för att jag inte kände Mini (vilket jag brukar göra när jag går och lägger mig) så kom jag på att det kanske inte var så smart. Tänk om jag får panik nån kväll/natt och vill åka in och kolla upp det då är det ju förlossningen som gäller, hur ska jag kunna orka det då?! Undrar om man blir ivägskickad om man väljer att åka till gynakuten istället?! Nu ligger det ju på ”samma” ställe så av den anledningen är det ju ingen katastrof men ändå, jag vill ju helst slippa förlossningen tills det är dags för Mini att komma ut…

Som ni märker så går livet lite upp och ner just nu och det lär väl vara en enda berg- och dalbana fram tills man får hålla sin lilla LEVANDE bebis i famnen. Kom förövrigt på att vi nog tyvärr måste köpa mer kläder innan Mini kommer, kom fram till att 56 nog är för stort till en bebis som föds i vecka 38. Vi kollade på lite kläder på H&M och lindex och Petra ska få köpa lite kläder sedan när det börjar närma sig, Lindex har ju en del ekologiska kläder och det känns som att man kanske inte behöver tvätta de kläderna innan de används –  sen är ju ekologiskt det bästa ändå…

Om en vecka hade vi kunnat fira en ettåring om jag inte gått över tiden… Tänk att bara några dagar kan göra så att livet blir något helt annat… …eller i Noas fall, inget liv alls…

Älskade Noa!

Trodde att jag aldrig mer ville vara gravid…

När jag var gravid med Noa så var det otaliga gånger som jag tänkte att det blir kanske bara ett barn för jag tyckte det var så jobbigt att vara gravid. Det var inte många stunder under den graviditeten som det kändes ”roligt” eller ”mysigt” att vara gravid. I slutet var det så klart häftigt att man hade en liten bebis som rörde sig där inne men jag övervägde starkt att aldrig mer vara gravid. Förmodligen hade jag ändrat mig då jag tycker tanken på att ”bara” få ett levande barn är ganska jobbig men så kändes det då. Noa föddes död och självklart så ändrade jag mig ganska snabbt, Petra erbjöd sig att bli gravid men jag kände verkligen att jag vill ta även denna graviditet. Okej går precis in i vecka 23 nu så jag kan ju inte jämföra en 42 veckor lång graviditet med en 22 veckor lång men jag känner inte alls på samma sätt nu. Vissa dagar känns det som att kroppen verkligen inte orkar och det gör mig snarare orolig än avskräckt. Jag har börjat få de krämpor som jag hade sist men ändå kan jag känna det där ”mysiga” med att vara gravid. Konstigt.

Jag var så orolig när jag var gravid med Noa, jag undrar om det var så att jag på något sätt kände på mig att det inte skulle gå bra eller om jag bara var det ändå. Jag är ju självklart sjukt orolig denna gång också men det är på helt olika sätt, den oron jag hade när Noa låg i magen finns inte alls. Fast den oron jag känner nu är självklart värre på många sätt men på något sätt mer rationell eller vad man ska säga. Svårt att förklara. Den här gången vet jag ju mer vad som kan gå fel och jag är ju rädd för det, jag har ju dessutom förlorat min son och det är klart att man får en rädsla som ingen annan kan förstå om de inte varit med om samma sak.

Mycket svammel som vanligt…

En liten notis, jag och Petra har idag varit gifta i ett halvår!

Elva månader med en ängel

Idag har det gått elva månader sedan vår underbara lilla son föddes, det känns som att det var igår samtidigt så känns det som ett helt annat liv. Jag sitter här med ett nytt litet liv i magen och jag kan ibland verkligen känna ren lycka. Samtidigt så ligger sorgen där och jag får lite tårar i ögonen och jag vet inte om det är för att jag är överväldigad av lycka, om det är sorgen och tanken på vår lilla Noa som får tårarna att rinna eller vad vet jag kanske är det bara graviditeten som gör det. Det känns så konstigt att känna sig lycklig, även om det är för en så liten stund så känns det så konstigt. Det är en så främmande känsla, det var så länge sedan jag kände den. Det är sällan den stannar mer än bara för några sekunder för sedan kommer verkligenheten ikapp, oron och rädslan men framförallt saknaden. Den enorma saknaden efter Noa finns där så starkt.

Jag sitter och funderar på vad Noa skulle ha kunnat göra nu, undrar om hade börjat försöka gå. Om hade börjat säga små ord. Hade han blivit en babbelkvarn som sin mamma? Det är så mycket jag undrar och så mycket jag tänker på. Den där lilla pojken med ”prinskorvsfingrar” som sin mamma…

Noas hand i min

Jag kommer ihåg när jag att där på förlossningen med hans hand i min och tänkte ”gud vad jag känner igen de där fingrarna” det tog ett bra tag innan jag insåg att det var ju mina fingrar i miniatyr, Petra påpekade dock att Noas fingrar var mycket rakare…

Han var så fin vår lilla pojke!

Skillnad på graviditer

När jag var gravid med Noa så låg moderkakan i framvägg vilket gjorde att jag kände honom jätte sent, var nog någongång runt vecka 22 som jag verkligen kände att det där var bebisen. I den här graviditeten så ligger moderkakan i bakvägg vilket gör att jag har känt lilla mina sedan vecka 11/12 någon gång och jag har känt den varje dag sedan i slutet av förra året. Det är så häftigt när man känner de där rörelserna som gör att man rycker till för det nästan känns som att någon slår än i magen, inte hårt men tillräckligt för att man ska rycka till. Nackdelen med att känna bebisen så tidigt som jag gjort nu är ju de dagar (som idag) då man inte känner bebisen jätte mycket och de gånger man känner den så är de några få rörelser. Men det är ju så att den rör sig mindre vissa dagar och än så länge så är den ju så pass liten så den lätt kan ligga på ett sånt sätt så jag faktiskt inte känner den.
Det är skönt att graviditeterna ändå är så olika i vissa delar för då vet man ju att det här är en annan graviditet, det blir så uppenbart. Självklart vet jag ju det ändå men det är skönt att även kroppen ”vet det”…

Jag saknar min lilla Noa och det är så svårt att ta in att det faktiskt snart har gått hela elva månader sedan han föddes…