Månadsarkiv: januari 2012

Undermedveten rädsla

Ofta när jag vaknar på nätterna så är jag rädd och jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför. Mörkret har sin inverkan, har aldrig gillat mörker, men det har ändå känts som att det är något mer. Nu i helgen så kom jag på vad det beror på, i alla fall delvis, natten innan vi fick reda på att Noa var död så var jag ju så sjukt orolig och på morgonen så vaknade jag och hade i stort sätt panik. Magen kändes hård och konstig. Det är nästan så jag undermedvetet tänker att det ska hända igen, det är så mycket rädsla som ligger där undermedvetet. Ofta känner jag mig inte jätte orolig men ändå så är jag trött, sover dåligt och har problem med magen vilket är starka tecken på att jag är orolig. Varje gång jag vaknar på natten så blir jag så orolig om jag inte känner mini röra sig där inne, vilket den faktiskt oftast gör ganska snabbt vilket jag är väldigt glad för. Ett annat tecken på den här undermedvetna rädslan är att det inte behövs mycket för att jag ska ”tippas över kanten” och bli jätte orolig. För att ta ett exempel, när jag var sjuk och hade halsfluss och frågade läkaren om halsflussen kunde vara farlig för fostret och han då sa att bebisen är lika sjuk som jag. Jag visste att det inte var så men ändå så blev jag helt förstörd och även efter att Petra hade pratat med vår läkare på Danderyd så krävdes det ett ultraljud för att jag skulle lugna ner mig igen.

Oron och rädslan är så jobbig, den tar så himla mycket på krafterna och att göra något annat är så mycket svårare. Jag tror inte att den kommer att minska heller även om det är så att ju längre jag går ju större chans är det att mini överlever om man i tid skulle upptäcka att något är fel och måste ”plocka ut” den tidigare. Många tankar som snurrar…

Kommande förlossning

Var hos vår läkare igår (specialistmödravården) och pratade om resten av graviditeten i stora drag. Har nu legat vaken halva natten och tänkt på kommande förlossning, fick veta att jag får välja om jag vill föda ”vanligt” eller med hjälp av kejsarsnitt och jag vet verkligen inte vad jag vill. Nu är ju inte det här något jag behöver bestämma nu men jag är så rädd för att ta ”fel” beslut. Jag skulle verkligen vilja föda vaginalt och få uppleva den känslan igen fast då få en levande bebis på min mage. Men, och det är ett stort men, jag hade ju en enormt jobbig och lång förlossning och hade Noa levt så hade det blivit akut kejsarsnitt. Nu säger man ju att andra förlossningen är lättare men samtidigt så var det inte så för min mamma och hur förlossningar är är oftast ärftlig från mamman. Min mamma fick till och med planerat kejsarsnitt med min bror och detta i mitten på 80-talet när det var extremt svårt att få. Nu har det väl hänt ganska mycket från när jag och min syster föddes, i början på 80-talet, men det betyder ju inte att min förlossning kommer att bli lätt för det. Jag är inte så orolig för min egen del, klarade jag av att föda Noa och under de omständigheterna så klarar jag nog av att föda ett friskt levande barn. Men jag är så sjukt rädd för att det friska levande barnet ska dö under eller efter förlossningen… Tror det börjar bli dags för ett nytt besök hos kuratorn och kanske även ska prata lite med min mamma om hennes förlossningar, vem vet det kanske kan lugna.

MVC

Idag hade vi MVC-besök (och egentligen även besök på specialistmödravården) och vi fick lyssna på lilla mini. Barnmorskan sa att det lät bra och man hörde att den lugnade ner sig efter ett tag också vilket var bra, skönt att höra att den lille verkar må bra där inne.

Igår fick vi även en ny remiss till ultraljudsundersökning men Petra kunde inte den dagen så hon ringde och skulle ändra då visade det sig att läkaren hade satt in fel vecka på oss så det var väl lite tur att Petra ringde. Läkaren sa att man gör det ultraljudet i vecka 24 men det var tydligen efter 24 fullgångna som man gjorde det.

Ska imorgon träffa läkaren på specialistmödravården och jag antar att vi då kommer att diskutera resten av graviditeten, känns som att man nu vågar tänka lite framåt och kanske börja prata om igångsättning och besök på förlossningen och så vidare.

Igår grät jag lite över Noa, det är långt ifrån varje dag jag gör det nu men igår såg jag en familj på TV med en liten flicka som inte hade långt kvar på grund av någon sjukdom och det är så hemskt. Varför ska små barn behöva dö?
Självklart saknar jag inte min lilla plutt mindre nu bara för att jag inte gråter lika mycket det är bara det att man kommit lite på vägen och det är oftast inte lika jobbigt längre…

Rutinultraljud – check

Igår var vi och gjorde rutinultraljudet och fick se den lille där inne och det var så skönt när det var över och det visade sig att allt såg bra ut. Hon som gjorde det skrämde oss några gånger eftersom att hon inte riktigt tänkte på att tystnad för en som har förlorat ett barn är =dålig nyhet. Hon var ju koncentrerad på sitt och det är ju klart att hon ska vara det men när hon kollat på hjärtat ett bra tag utan att säga någonting så blir man ju sjukt nervös. Hon kollade sedan moderkakan väldigt länge vilket gjorde, framförallt, Petra sjukt orolig (det var ju moderkakan som var ”problemet” sist). Anledningen att hon kollade den så länge visade sig sedan vara för att hon tyckte den satt långt ner så hon ville kolla så den inte satt för utgången vilket inte är så lätt att se med ett vanligt ultraljud så hon fick ta ”utgången” och kolla och då visade det sig att den satt bra så det var ju också en lättnad.
Vi fick se lilla mini dricka där inne, det var jätte häftigt, fostervatten är tydligen gott!

Mini vecka 18+0
Mini vecka 18+0

Jag har tidigare skrivit några inlägg om graviditeten som jag har haft privata (de ligger nu i kategorin under ”tidigare privata”). Det har varit väldigt svårt att prata om graviditeten och är det fortfarande. Att berätta för folk som man vet blir glada och förväntansfulla är jätte jobbigt och därför har jag valt att inte skriva något här publikt förens nu. Vi har berättat för närmsta familjen att vi väntar barn (kändes som att det inte fanns så mycket val då magen börjat synas). Nu när rutinultraljudet är gjort så kanske det blir lite lättare att även berätta för andra och det är ju inte längre en jätte hemlighet och då känns det okej att skiva något här.

Har förövrigt känt mini ganska länge nu, sedan typ vecka 12 i alla fall (är nu i vecka 19), nu känner jag den jätte tydligt till och från och det är ju åtminstone några rörelser varje dag som jag känner. Det är både på ont och gott att känna den lilla, jag blir lite lugnare just för att jag känner den men har jag inte känt den på ett tag så är det ju lättare att nojjaur och bli orolig och den är nog än lite lite för att puffa igång. Eftersom att den fortfarande har ganska gott om plats där inne så kan den ju vända sig inåt och då känner man ju inget…

Vi fick beräknaddag framflyttad något (två dagar enligt sista mensen och en dag enligt ägglossning) så nu är den beräknad den 18 juni, inte för att vi kommer att gå så länge men ändå.

Känns som att jag snart får en hjärtinfarkt

Nu är det drygt en timme kvar tills vi ska göra rutinultraljudet och det känns bokstavligen som att hjärtat ska sprängas, är så enormt nervös… På ett sätt vill jag bara få det överstökat men på ett annat vill jag inte göra det alls, tänk om det är något som vår läkare inte har sätt när vi varit på ultraljud hos henne, hon kollar ju inte lika noga eller med lika bra maskiner som när man gör rutinultraljudet. Jag hoppas bara att lilla mini mår bra där inne och att allt annat ser bra ut också…

Jag är så oerhört rädd att få känna den där smärtan som jag kände efter att Noa dött, det är väl inte riktigt samma sak med ett foster på 18 veckor men jag tror att allt annat skulle dras upp också. Sen har jag ju börjat bilda en relation till lilla mina, jag har ju känt den varje dag nu i över en vecka och då är det ju svårt att inte få en relation till livet som växer där inne. Noa kommer jag ju alltid att sakna och jag känner ju fortfarande en sorg över att inte ha honom här men det där svart hålet vill jag inte tillbaka till…