Julen är äntligen över

Vi överlevde julen även detta år även om det var tungt, det är väl tur att man är uppvuxen med att bara fira jul just på julafton och inte hela julhelgen. Julafton var jobbig, jag låg typ och grät hela dagen, hade ingen större lust att åka iväg någonstans men tog mig samman och vid femtiden var vi hos Petras syster med familj. Det var faktiskt ganska skönt även om det är tre barn där som gärna ska slita i varje julklapp så gick det bra. Petras syster hade gjort jätte fina halssmycken till oss i silver, varsitt hjärta med Noas namn i, utan tvekan den finaste julklappen. Efter all klappöppning så tände vi kinesiskalyktor och släppte iväg för Noa det kändes fint. Det blåste en del så en av lyktorna fastnade i ett träd, kanske tur att det inte är sommar och jätte torrt ute.

Är sjuk igen, tredje gången på lika många veckor, så ska till läkaren och kolla så det inte är nåt annat än bara en vanlig förkylning, börjar bli smått less på halsont och hosta nu…

Julen är en utdragen jävla plåga…

Då var den här, julen, underbart… Eller inte. Jag har ingen lust till det här alls, saknar min lilla plutt så innerligt. Jag bara önskar att jag fick ha min 9 ½ månaders här och känna den lycka som man som förälder ska göra vid jul…
Jag HATAR julen i år och det hade varit enormt skönt att bara gå i ide och vakna upp om några månader…

I Vemdalen

Är i Vemdalen nu, vi åkte en dag senare då jag kände mig lite bättre. Hostar dock som bara den fortfarande, känns som att jag snart inte har några lungor kvar och täningsvärken i magen är inte heller att leka med.
Det är riktig vinter här, mycket trevligt, och idag ser man faktiskt solen där emellan molnen, det snöade nog nästan två dm i går så mycket snö är det. Ska det vara vinter så ska det vara så här!
Petra är ute och åker bräda och jag sitter inne och gör skolgrejer, försöker komma i kapp då jag legat långt efter fram tills nu. Det är bra med lite miljöombyte och det är bra när det inte finns lika mycket annat skit att göra som hemma, det är lättare att koncentrera sig på det som ska göras.

Vi har förövrigt bestämt hur vi ska göra i jul, inget är hugget i sten men förmodligen så åker vi till mina föräldrar på kvällen innan julafton (det är lite tradition) äter nygjord julskinka och umgås lite med min familj. På julafton så är vi hemma på dagen och åker över till Petras syster med familj lagom till maten och kanske stannar ett tag för lite julklapps öppning (ungarna får så mycket julklappar så tror inte vi, jag, pallar att stanna där tills allt sånt är klart. Petras mamma har köpt någon slags ”Thailykta”, vet inte vad det är trotts att jag varit i Thailand ett otal gånger, som vi ska tända för Noa på julafton och som flyger iväg. Låter jätte fint och säker mycket bättre än att släppa iväg ballonger som är mycket farligt för djur och jag tycker därför att detta är ett otyg som man borde sluta med.

Jag hoppas och tror att vi även kommer att komma helskinnade ur denna jul, vi har mjukstartat lite genom att titta på den underbar julkalendern ”expedition julklapp” på femman, helt underbar och lite julkänsla får man ju av den.

Skulle ha varit i Vemdalen nu

Första ”semestern” på nästan ett år var planerad den här veckan och så går man och blir väldigt sjuk istället, känns ju lagom roligt. Förhoppningsvis så kan vi åka upp i morgon istället då jag börjar känna mig bättre vet dock inte hur roligt det känns att sitta i en bil i 50 mil och känna sig långt ifrån frisk men samtidigt så skulle det vara så skönt att komma bort i några dagar. Vi får väl helt enkelt se…

Ultraljud – igen

Idag var vi och gjorde ett snabbt ultraljud hos vår läkare. Både Petra och jag har velat fram och tillbaka om vi ska göra ett nu innan vi åker till fjällen eller inte och igår kväll när vi hade lagt oss så bestämde vi att det skulle vara väldigt skönt att få göra ett och se att den lille där inne mår bra. Var så sjukt nervös, som vanligt, och det var så skönt att se det lilla fostret röra sig där inne. Jag har även börjat känna den väldigt svagt och jag tror att den kan ha blivit lite upprörd över ultraljudet för jag kände den verkligen jätte mycket sen när jag satt i väntrummet inför blodprovstagning. Det är ju inte direkt sparkar jag känner men känner ändå att det är nåt där inne, skönt att få det bekräftat också. Moderkakan låg högt upp och i bakvägg så det känns också jätte skönt, det betyder att jag kommer att börja känna denna lilla krabat mycket tidigare (uppenbarligen) och det känns ju skönt för Noa kände jag ju först efter vecka 20 nån gång. Nu är det ju lite annorlunda att vara gravid andra gången för man vet ju mycket mer vad man ska känna och så och därför är det väl också lättare att veta att det är just fostret man känner. Känns så skönt att det ser bra ut och nu finns det väl egentligen ingen anledning till att vänta med att berätta, även om det tar emot lite granna…

Ny vecka nya tag och mindre bitterhet…

Pratade precis med min mamma och det var ganska skönt, pratar ju som sagt inte så ofta med någon av mina föräldrar och det känns som att de inte bryr sig så mycket, senaste inlägget handlade ganska mycket om det. Det är ju så att jag vet att de bryr sig, det är jag nog ganska övertygad om, men man har av någon anledning så svårt att prata om sånt i min familj. Om känslor, det är som att det är tabu, det är väl min syster som jag känner att man kan prata om sånt med. För att vara helt ärlig så ar väl inte jag heller varit den bästa på att prata om sånt heller men det är ju den uppfostran jag har fått, när det här med Noa hände så hade jag inte längre något val, om jag ville överleva och kunna ta mig vidare så var det ju bara att prata. Min pappa hade cancer förut, en elakartad variant, det pratade vi inte heller om. Han sa att han hade det och att han skulle opereras vilket skedde och han är nu friskförklarad. Men när man tänker på det så här i efterhand så var det säkert inte lätt för verken honom eller mamma, själv förstod jag nog inte riktigt allvaret i det, trotts att jag har en morfar som dött i cancer. Tror att det berodde lite på att pappa är så duktig på att hålla fasaden uppe och när han är lugn så oroar man sig inte lika mycket själv. Som sagt jag tror verkligen att mina föräldrar bryr sig jag önskar bara att de var lite bättre på att prata om saker och att de kanske kunde ha funnits lite mer här för oss.
Jag försöker komma över min ”bitterhet” men det är inte alltid lätt, jag tror att man ibland behöver bli arg på någonting och då är det lätt att tänka på sånt som inte kanske har varit jätte bra. Men som sagt nu är en ny vecka och det är dags att ta nya tag, lägga bitterheten och ilskan på hyllan och koncentrera mig lite mer på det som är bra…

Ännu ett inlägg om julen

Jag vet att jag tjatar men det är så nu, det är nästan jul och det ”tjatas” ju om julen överallt.
Varje år så brukar vi fira jul hos mina föräldrar på dagen och sen har vi åkt till Petras familj och firat, mina föräldrar, då i första hand pappa, brukar i god tid fråga hur vi ska göra på julen och säga hur de ska fira men i år har han inte sagt ett knyst. Vafan betyder det? Okej verken jag eller Petra vill fira jul framförallt inte med hela min släkt vilket det brukar bli när vi är hos mina föräldrar men man kan väl i alla fall ta upp det, precis som man tar upp det varje år. Jag blir bara mer och mer besviken på mina föräldrar, jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet mot sitt barn, nu syftar jag inte på julen utan bara i stort, har knappt hört något från dem alls och pappa vill framför allt inte prata om Noa. Min mamma har ringt en gång, EN, och frågat hur det är, inget mail eller någonting. Okej att vi inte pratar så mycket om saker i vår familj men det här är inte vad som helst mitt barn hör dött!
Jag har bara sån stor lust att skita i hela min familj, förutom syrran då, för ingen annan verkar ju bry sig. Jag känner mig bara så sårad och jag vet inte om de förtjänar att träffa Noas syskon sen i framtiden för om de inte bryr sig om Noa varför skulle de då bry sig om han syskon???

Jag tänker väl för mycket som vanligt men det är svårt när man sitter hemma och är ganska uttråkad och saknar sin son, det närmar sig jul och man börjar än mer analysera vad andra personer har gjort och inte gjort i ens liv. Jag är så glad att vi har Petras familj och även om vi inte pratar om Noa jätte mycket med dem så känns det i alla fall som att de bryr sig och kan prata om honom om vi vill…

Julen

Jag vet att jag skrivit inlägg om julen förut men jag känner bara att det är så jobbigt, jag har ingen som helst lust att köpa en enda julklapp eller på något sätt förbereda mig inför denna högtid. Allt känns lite (läs mycket) ångestladdat och jag gråter mer ingen, vet inte om det är för att julen närmar sig och jag undermedvetet förbereder mig inför den eller om det bara är så sjukt jobbigt stundvis nu. Nu skulle vår lilla pojke snart vara nio månader och det skulle ju verkligen börja hända saker, kanske är det därför. Kanske borde jag inte spekulera så mycket utan bara låta det vara som det är fast julen blir ju inte lättare för det. Julen blir inte lättare av att jag ska köpa julklappar till en farmor som försöker ge en dåligt samvete när man precis har förlorat sin son och inte vill komma och fira henne och som i 30-årspressent ger mig en receptbok från 70-talet som jag redan hade tackat nej till och köpa en julklapp till min mormor som inte tycker att jag och Petra ska få vara gifta men som blev jätte sur när hon inte skulle få vara med på min systers vigsel… Kanske kan tyckas löjligt men vissa saker sårar och när folk inte ens försöker förstå hur det är att förlora ett barn utan bara tänker på sig själva och när någon inte fullt ut accepterar en för den man är så är det inte så kul och helt ärligt så vet jag inte varför jag ska bry mig om dessa människor?! Jag vet inte men nåt skit får jag väl hitta på annars får man väl bara massa jävla gnäll…
Ja jag vet är lite bitter och sur idag men det bara är en sån dag idag…