In till stan

Idag ska jag in till stan och fika med några vänner, ska bli väldigt kul att träffa dem, jag saknar dem. Det känns ibland så tomt att inte plugga på det sättet jag gjorde för ett år sedan, då var det en naturlig del av veckan att träffa sina vänner.
Jag ska in till stan, jag ska åka tuben och sedan sitta på ett fik och jag har inte Petra med mig. Det blir ett stort kliv idag och jag är både livrädd och ”förväntansfull”, jag hoppas att det går bra. Jag försöker stålsätta mig för alla bebisar och gravidmagar som jag kommer att se.
Jag hoppas att det går bra idag så jag vågar ta mig in till stan snart igen, så att rädslan för att vistas bland människor sakteliga går tillbaka till vad den var förut, hanterbar.
Det har väl även börjat julpyntas vilket inte direkt heller gör det lättare för vem vill fira jul när julen är till för de små och den lille som man har inte längre finns hos en?! Alla julpynt vi köpte förra året för att vi skulle få en liten bebis, en liten bebis som skulle fira julen med oss året efter. Hur ska jag kunna pynta mitt hus med pynt som köpter för en bebis skull, en bebis som är död?!
Kanske drar vi till fjällen över jul även om jag är tveksam till att det hjälper för inte försvinner julen för det. Jag vill bara gå i ide och vakna upp när julen och allt där till är borta men jag kan ju inte gömma mig för alla högtider bara för att Noa skulle ha varit med.

I går var vi på samtalsgrupp med Spädbarnsfonden och då sa en av de som håller i det att sorgeprocessen tar cirka 1½ år och det var lite komiskt för jag tänkte för bara några dagar sedan att det nog dröjer minst lika lång tid till (som den tiden som har gått, sju månader) innan man kommer att kunna känna sig lycklig igen eller kunna svara bra på frågan om hur man mår. Det är ju inte så att jag befinner mig i det stora svara hålet fortfarande men jag sörjer ju fortfarande djupt och jag saknar honom fortfarande enormt mycket. Jag tror inte att sorgen någonsin försvinner helt men jag tror att själva processen kommer att försvinna. Man kommer säkerligen ha stunder som är jobbiga även om 20 år men det kanske ändå kan vara bra för det betyder ju att barnet alltid är med en. Jag kan även känna en lycka av att jag fick Noa och även när jag tänker på honom så känner jag en lycka av att han finns i mitt liv, för det gör han även om han inte finns i mitt liv på det sättet som jag hade trott och önskat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *