Noa ska, som det ser ut nu, bli storebror

Jag kände nåt konstigt i kroppen i går, en känsla som har varit borta länge en känsla som jag kände lite svagt för precis två månader sedan. Jag tror det var ett uns av lycka. Jag är gravid, fatta jag kunde bli gravid igen. Jag har fotfarande inte riktigt fått in det i hjärnan men jag vet ju att jag är gravid. Varje gång jag går på toa så kan jag inte låta bli att kolla om mensen har kommit och varje gång blir jag lika lättad över att den inte har gjort det. Jag har mensvärk, jag har ju precis vant mig vid att den här känslan är mensvärk och inte något som jag känner för att jag är gravid. Jag försöker att inte tänka på det allt för mycket, det är ju fortfarande en stor risk för missfall, även om chansen att det går bra och hela vägen är större. Egentligen så spelar det väl ingen roll om jag tänker på det eller inte för ett missfall skulle ju ta en tillbaka till det där svarta hålet igen vare sig jag tänker på att jag är gravid eller inte. Jag hoppas så innerligt att vi får ett litet syskon till Noa i månadsskiftet maj/juni (jag räknar med att kunna få bli igångsatt efter 37 fullgångna veckor). Helt plötsligt känns Noa så stor, det är ju (förhoppningsvis) ett blivande syskon som håller på att bli till där inne i min mage. Kanske är det vår lilla Noa som kommer tillbaka, på något sätt tror jag det. Förr i tiden så trodde man att det var så och det är därför många äldre som har dödfödda syskon heter samma sak som de syskonen. Även om jag kanske tror att det är Noa som kommer tillbaka så kommer han (den) att få ett annat tilltalsnamn för även om det skulle vara Noa så är det ju ändå inte samma bebis som föddes den tionde mars i år…

Lite lycka, mycket hopp, mycket saknad – Noa du kommer alltid att vara älskad och du kommer alltid att vara saknad. Du är vårt första barn och du kommer alltid ha lika stor plats i mitt hjärta! Älskar dig in i evigheten!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *