Igår hade det gått sju månader…

Det är helt otroligt vad tiden går, tänk att det i går hade gått sju månader sedan vår lille son kom till oss. Om tre veckor ska jag börja plugga igen (på heltid), den kursen som jag skulle gå även om Noa varit här, det känns så ovärkligt att min föräldraledighet nästan skulle ha varit slut nu. Tanken är lite svindlande, eller vad kan man kalla det?!

Ibland känner jag som att jag håller upp nån fasad, inte bara för andra utan även för mig själv. Ibland så rasar fasaden, det kan vara en plötsligt uppdykande bebis på tven eller en tanke på Noa som jag kanske inte hade tänkt på länge. Fasaden rivs och jag börjar gråta. Jag har fått ett sår under ena ögat, ett sår av all gråt, men i jämförelse med såret i hjärtat så är det ingenting. Skillnaden är att såret under ögat kan man se men såret i mitt hjärta kan ingen se som inte vet.

Jag är sjukt trött i dag och vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Kanske fick jag lite dåligt samvete igår när jag gick och lade mig och dagen inte hade varit så sorglig som jag kanske tycker att den borde vara. Jag gick och lade mig utan att skriva ett inlägg om vår lilla ängel och om hur mycket jag saknar honom, hur mycket vi saknar honom. Men bara för att jag inte gråter hela dagen eller skriver ett inlägg i min blogg så betyder ju inte det att jag inte saknar honom, att jag inte älskar honom. Det gör jag och det är inget som någonsin kommer att försvinna. Kommer jag om ett år ens tänka på att det är hans månadsdag? Kanske kommer jag se datumet tio i kalendern och få ett hugg i hjärtat av saknad för att sedan bara knalla vidare i vardagen. Jag måste komma ihåg att även om ett år stanna upp och bara ge Noa lite tid, livet tar så lätt över och går på autopilot och det som är viktigt glöms så lätt bort…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *