Socialstyrelsens nonchalans

Tittade på tv3 i går där de tog upp det här med minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten och inslaget var jätte bra. Tycker att det var extremt sakligt och hade jag sett det där programmet i februari istället så hade jag sagt att bebisen röde sig mindre och stått på mig tills ett ultraljud hade gjorts och förmodligen hade det räddat min lilla Noa. Jag hoppas verkligen att det blir en förändring och att alla barnmorskor får lära om sig och lära sig rätt, måste ju även vara jobbigt för en barnmorska som har sagt att det inte är någon fara och sen så dör barnet, de går ju på vad de har lärt sig.
Jag blev sjukt arg på idioten från socialstyrelsen som är så extremt nonchalans i sitt sätt att svara, det enda jag kunde höra var hur han ansåg att dessa barn inte hade något värde, en ofödd människa är inte viktig. Sen hans anledningar till varför han inte tyckte att man skulle ha nationella riktlinjer var ju extremt konstiga. Bland annat så tyckte han ju inte att det inte fanns tillräckligt mycket forskning på det, men i länder där man har infört det så har antal dödfödda barn minskat. Sen när de pratade om riktlinjerna som infördes för att minska plötslig spädbarsdöd (utanför magen) så sa han typ att andra länder gjorde det innan, varför kan inte Sverige gå i framkant? Det är ju inget som huggs i sten och inget barn kommer att dö för att de ändrar riktlinjerna, det värsta som kan hända är att inget barn räddas av riktlinjerna och det borde ju inte ens han tro kommer att ske…

4 svar på ”Socialstyrelsens nonchalans”

  1. Jag hoppas och tror att liv kan räddas bara av att problemet uppmärksammas. Trots att nationella riktlinjer verkar att dröja. Gravida, barnmorskor, far- och morföräldrar tittar och ändrar sin inställning. Det är bara så smärtsamt att det här inte uppmärksammats på samma sätt tidigare! Tänk om lilla Noa fått bli räddad! Tänk om 1/3 av 500 barn hade gått att rädda! 🙁

    1. Ja precis, det är bara att hoppas att det blir en ordentlig förändring på alla mödravårdscentraler och förlossningar i Sverige, det är ju där förändringen behöver ske. Sen ska man kanske även uppmuntra gravida mer att ringa om de är oroliga, jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och vet hur nojjig jag var utan att ens yttra den oron (fast är man nojjig när man hade en anledning till oron?).

      1. Nej. Man är inte nojjig när man har fog för sin oro. Usch, jag gillar inte det ordet. :/ Jag var ”nojjig” i min graviditet som slutade i missfall. Nojjigheten började precis samma vecka som fostret slutade att växa. Något förändrades i mitt mående. Vi känner oss själva! Och våra erfarenheter har gjort oss intuitiva!

        Ps: Jag har aldrig tackat dig för att du har en sån fin blogg där du delar med dig av dina tankar, känslor och sorg. Så jag gör det nu. Tack! 🙂

        1. Nej jag tycker inte heller det. Fast jag var lite småorolig under hela graviditeten så det var väl därför som jag tyckte att jag bara var nojjig, framförallt mot slutet så var jag nojjig men som sagt det var ju befogat så jag var väl mer orolig då…

          Vad trevligt att du gillar att att jag bloggar, jag gör det ju mest för min egen skull, som terapi, men det är ju kul att andra också gillar att läsa den…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *