Dagen då min lilla son blev en ängel

Det var en söndag, den sjätte dagen i månaden, jag kände en sån där jätte spark. En spark som syntes igenom den tjocka tröja jag hade på mig. Det var inte så många sånna sparkar på slutet och varje gång bebisen fick till en sån så blev jag lite så där smått fnittrig av lycka. Det var så häftigt att det låg en liten människa där inne och rörde sig, en liten människa som snart skulle titta ut. Jag vet med säkerhet att jag kände bebisen då efter det så var det nog ingen direkt rörelse, det var nog tarmar och annat som också finns där inne i magen. För att vara helt ärlig så vet jag inte vilken dag min son blev en ängel men jag tror att det var natten mot måndagen, den sjunde mars, det känns så. På måndagen på dagen så kände jag mig sjuk, febrig i kroppen, så jag tog tempen och jag hade bara 36 grader i kroppstemperatur, jag tyckte det var konstigt. Men inte visste jag då att jag hade en död bebis i magen och jag undrar nu om det var därför jag hade så låg kroppstemperatur. Jag läste i en bok om en mamma som frös de dagarna från hon hade fått beskedet om sitt barns död till dagen då barnet föddes det kanske är så, kanske får vi en lägre kroppstemperatur (till en början i alla fall) när ens barn har dött där inne i ens mage. Jag vet inte, jag tycker bara att det är konstigt att jag hade nästan en halv grad lägre kroppstemperatur än vad jag i vanliga fall har…

I samma bok läste jag om ett folk, tror det var någon indianstam, som trodde att ett dött barn hade som ett band (osynlig navelsträng?) mellan sig och mamman och ju tidigare barnet dog ju mer behövde barnet sin mamma och drog hårt i detta osynliga bandet, när tiden gick och barnet klarade sig mer självt där borta i ”himlen” ju mindre drog det i bandet. Det var som att jag fick ord satta på mina känslor.
I morse så var det som att någon tog, svagt, på mitt täcke som för att få vara mig nära. Jag vet inte om jag har blivit galen eller om det är så att det inte bara är jag som har det lite jobbigt just nu utan kanske även min lilla plutt där borta var han nu än är…

4 svar på ”Dagen då min lilla son blev en ängel”

  1. Kanske Noa kämpar för att släppa taget om sin kärleksfulla mamma. Vilken bra bild om strängen som håller oss nära men som blir längre och längre bort ju mer tiden går. Ja, vad ska jag säga… mina tårar bara rinner idag. En sån dag i dag. Lilla fina Noa, lilla underbara Tusse, alla små änglabarn finns hos mig idag.

    1. Ja jag tyckte också det var det, det är lite så det känns. Jag hade också en sån dag igår, var hos kuratorn och det var skönt att få prata.
      Våra underbara små pojkar skulle ju få vara hos oss på riktigt!
      Kramar

Lämna ett svar till Sassan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *