Tänk om man hade en liten, snart, åtta månaders här…

Har saknat Noa så där lite extra idag har tänkt mycket på hur det skulle vara att ha en 7½ månaders här, hur livet skulle se ut och vad vi skulle göra. Det känns konstigt att hösten är här för ett år sedan så började jag ha gravidbyxor på mig, magen hade börjat synas, om än lite. Det var nog runt den här tiden som jag började känna honom där inne när han rörde sig, jag kommer ihåg en lördagsmorgon när vi låg i sängen och han rörde sig ordentligt för första gången, Petra kände honom också. Det känns så konstigt, det känns som något annat liv, men det är mitt. Smörjde in mig lite med body butter nyss och jag känner att det inte var en lysande idé, jag använde det under hela graviditeten på magen för att undvika bristningar och det var så mycket känslor som kom tillbaka. Minnen av hur jobbigt graviditeten var och minnen av den lilla bebisen som låg där inne och växte, jag saknar min bebis så mycket. Vi fick ju så lite tid, han och jag, vad är nio månader i en mage mot en livstid?

Trodde det skulle bli lättare

Jag trodde att det skulle bli lättare när jag väl var gravid, jag var helt övertygad om det, men det är det inte. Det är precis lika jobbigt att se små bebisar eller kvinnor som är gravida. Jag kan stålsätta mig och ta mig igenom det om jag bara är beredd på det men det är inte lättare. Kanske är det för att jag är så tidigt i graviditeten, för att jag inte riktigt vågar tro på att jag är gravid, för att jag inte känner mig speciellt gravid. Kanske blir det lättare när vi gjort det första ultraljudet på fertilitetsenheten och jag då, förhoppningsvis, får se ett litet hjärta picka. Just nu känns bara allt så overkligt och jag är så sjukt rädd för ett missfall, det var så många som fick missfall i gruppen som jag ”hänger/hängde” i på familjeliv, kanske det inte är så konstigt när alla som blivit gravida den senaste tiden har fått missfall. Jag hoppas att det bara är oro och rädsla och att det inte är så att jag faktiskt har ett missfall på gång.
Förra gången jag var gravid så mådde jag ganska illa vid den här tiden av graviditeten, nu känner jag knappt något illamående, lite granna då och då men egentligen inte mer än vanligt. Förhoppningsvis så får jag bara en fysiskt lättare graviditet denna gång och jag borde förmodligen inte sätta något värde i mitt illamånde, eller bristen på mitt lillamånde, det kan ju dessutom komma senare jag är ju trotts allt bara i vecka sex (precis i vecka sex) så det är ju dumt att måla fan på väggen redan nu. Försöker tänka positivt eller inte tänka på det alls men det är bra mycket svårare än vad det låter. Tror jag behöver lite nya TV-spel att sysselsätta mig med…

In till stan

Idag ska jag in till stan och fika med några vänner, ska bli väldigt kul att träffa dem, jag saknar dem. Det känns ibland så tomt att inte plugga på det sättet jag gjorde för ett år sedan, då var det en naturlig del av veckan att träffa sina vänner.
Jag ska in till stan, jag ska åka tuben och sedan sitta på ett fik och jag har inte Petra med mig. Det blir ett stort kliv idag och jag är både livrädd och ”förväntansfull”, jag hoppas att det går bra. Jag försöker stålsätta mig för alla bebisar och gravidmagar som jag kommer att se.
Jag hoppas att det går bra idag så jag vågar ta mig in till stan snart igen, så att rädslan för att vistas bland människor sakteliga går tillbaka till vad den var förut, hanterbar.
Det har väl även börjat julpyntas vilket inte direkt heller gör det lättare för vem vill fira jul när julen är till för de små och den lille som man har inte längre finns hos en?! Alla julpynt vi köpte förra året för att vi skulle få en liten bebis, en liten bebis som skulle fira julen med oss året efter. Hur ska jag kunna pynta mitt hus med pynt som köpter för en bebis skull, en bebis som är död?!
Kanske drar vi till fjällen över jul även om jag är tveksam till att det hjälper för inte försvinner julen för det. Jag vill bara gå i ide och vakna upp när julen och allt där till är borta men jag kan ju inte gömma mig för alla högtider bara för att Noa skulle ha varit med.

I går var vi på samtalsgrupp med Spädbarnsfonden och då sa en av de som håller i det att sorgeprocessen tar cirka 1½ år och det var lite komiskt för jag tänkte för bara några dagar sedan att det nog dröjer minst lika lång tid till (som den tiden som har gått, sju månader) innan man kommer att kunna känna sig lycklig igen eller kunna svara bra på frågan om hur man mår. Det är ju inte så att jag befinner mig i det stora svara hålet fortfarande men jag sörjer ju fortfarande djupt och jag saknar honom fortfarande enormt mycket. Jag tror inte att sorgen någonsin försvinner helt men jag tror att själva processen kommer att försvinna. Man kommer säkerligen ha stunder som är jobbiga även om 20 år men det kanske ändå kan vara bra för det betyder ju att barnet alltid är med en. Jag kan även känna en lycka av att jag fick Noa och även när jag tänker på honom så känner jag en lycka av att han finns i mitt liv, för det gör han även om han inte finns i mitt liv på det sättet som jag hade trott och önskat.

Oron för ett embryo

Vad jag är orolig för dig du lilla för, du liv som precis har börjat.
Kommer du att växa och bli en bebis?
Kommer du att växa och bli en frisk bebis?
Kommer du att växa och vara en levande bebis?

Du lilla embryo vad jag vill skydda dig,
vad jag vill göra allt för dig,
Du lilla embryo vad jag vill att du blir som din bror,
Du lilla embryo vad jag vill att du blir en egen indevid.
Du lilla embryo vad jag önskar att du stannar där inne och växer dig stark och frisk.
Du lilla embryo vad jag hoppas att du blir en frisk bebis!
Du lilla embryo vad jag önskar att jag får höra ditt skrik.

Du lilla frö som växer i min mage bli inte rädd när du hör mig gråta,
Du lilla frö där inne tro inte att du inte är efterlängtad bara för att din bror är så saknad,
Du lilla frö vad jag hoppas att du blir vår fina pojkes lilla syskon.
Du lilla frö vad jag hoppas att jag en dag får hålla dig i min famn.

Noa min älskade son, min lilla ängel, min ögonsten vakar du över oss?
Känner du vår kärlek till dig?
Känner du den saknad vi känner?
Jag hoppas att din sorg inte är lika jobbig som min.
Jag hoppas att jag en dag får träffa dig.
Du kommer alltid att leva,
Du lever varje dag i mina tankar,
Du lever för evigt i mitt hjärta.
Jag älskar dig för att du är min son.
Jag älskar dig som vilken mamma som helst älskar sitt barn!
Min kära ängel jag saknar dig så!

Föräldrargrupp

Såg delar av Drömmen om ett barn nyss och avsnittet slutar med att de berättar om vad som ska visas nästa vecka och jag ser ett par från den föräldrargrupp som vi var med i innan Noa föddes, deras barn var planerad att komma samma dag som Noa var planerad. De fick behålla sitt barn vi fick inte behålla vårat. Jag blir så arg, det är bara så jävla orättvist… Känner bara att jag behövde skriva av mig lite, det är jobbigt med alla lyckliga jävla människor och deras barn… Varför fick inte vi behålla vår son?! Förhoppningsvis så får vi snart ett friskt levande syskon till vår lilla älskling och man kanske då kan hitta lyckan igen…

VAD JAG SAKNAR DIG MIN LILLA ÄNGLASON!

Rädsla

Är så rädd för allt som kan gå fel i graviditeten, så fort det sjönk in att jag är gravid så kom den första riktiga ”rädsleattacken”. Tänk om jag får missfall är väl det som ligger närmst just nu och det är ju även där den största risken finns, jag är så himla rädd att det här inte kommer att gå bra hela vägen, att det kommer att sluta som sist eller att det slutar med missfall. Jag vill ju bara få gå en hel graviditet där utgången blir ett levande litet barn. Tänk vad jag saknar honom, min lilla son!

Noa ska, som det ser ut nu, bli storebror

Jag kände nåt konstigt i kroppen i går, en känsla som har varit borta länge en känsla som jag kände lite svagt för precis två månader sedan. Jag tror det var ett uns av lycka. Jag är gravid, fatta jag kunde bli gravid igen. Jag har fotfarande inte riktigt fått in det i hjärnan men jag vet ju att jag är gravid. Varje gång jag går på toa så kan jag inte låta bli att kolla om mensen har kommit och varje gång blir jag lika lättad över att den inte har gjort det. Jag har mensvärk, jag har ju precis vant mig vid att den här känslan är mensvärk och inte något som jag känner för att jag är gravid. Jag försöker att inte tänka på det allt för mycket, det är ju fortfarande en stor risk för missfall, även om chansen att det går bra och hela vägen är större. Egentligen så spelar det väl ingen roll om jag tänker på det eller inte för ett missfall skulle ju ta en tillbaka till det där svarta hålet igen vare sig jag tänker på att jag är gravid eller inte. Jag hoppas så innerligt att vi får ett litet syskon till Noa i månadsskiftet maj/juni (jag räknar med att kunna få bli igångsatt efter 37 fullgångna veckor). Helt plötsligt känns Noa så stor, det är ju (förhoppningsvis) ett blivande syskon som håller på att bli till där inne i min mage. Kanske är det vår lilla Noa som kommer tillbaka, på något sätt tror jag det. Förr i tiden så trodde man att det var så och det är därför många äldre som har dödfödda syskon heter samma sak som de syskonen. Även om jag kanske tror att det är Noa som kommer tillbaka så kommer han (den) att få ett annat tilltalsnamn för även om det skulle vara Noa så är det ju ändå inte samma bebis som föddes den tionde mars i år…

Lite lycka, mycket hopp, mycket saknad – Noa du kommer alltid att vara älskad och du kommer alltid att vara saknad. Du är vårt första barn och du kommer alltid ha lika stor plats i mitt hjärta! Älskar dig in i evigheten!

 

Igår hade det gått sju månader…

Det är helt otroligt vad tiden går, tänk att det i går hade gått sju månader sedan vår lille son kom till oss. Om tre veckor ska jag börja plugga igen (på heltid), den kursen som jag skulle gå även om Noa varit här, det känns så ovärkligt att min föräldraledighet nästan skulle ha varit slut nu. Tanken är lite svindlande, eller vad kan man kalla det?!

Ibland känner jag som att jag håller upp nån fasad, inte bara för andra utan även för mig själv. Ibland så rasar fasaden, det kan vara en plötsligt uppdykande bebis på tven eller en tanke på Noa som jag kanske inte hade tänkt på länge. Fasaden rivs och jag börjar gråta. Jag har fått ett sår under ena ögat, ett sår av all gråt, men i jämförelse med såret i hjärtat så är det ingenting. Skillnaden är att såret under ögat kan man se men såret i mitt hjärta kan ingen se som inte vet.

Jag är sjukt trött i dag och vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Kanske fick jag lite dåligt samvete igår när jag gick och lade mig och dagen inte hade varit så sorglig som jag kanske tycker att den borde vara. Jag gick och lade mig utan att skriva ett inlägg om vår lilla ängel och om hur mycket jag saknar honom, hur mycket vi saknar honom. Men bara för att jag inte gråter hela dagen eller skriver ett inlägg i min blogg så betyder ju inte det att jag inte saknar honom, att jag inte älskar honom. Det gör jag och det är inget som någonsin kommer att försvinna. Kommer jag om ett år ens tänka på att det är hans månadsdag? Kanske kommer jag se datumet tio i kalendern och få ett hugg i hjärtat av saknad för att sedan bara knalla vidare i vardagen. Jag måste komma ihåg att även om ett år stanna upp och bara ge Noa lite tid, livet tar så lätt över och går på autopilot och det som är viktigt glöms så lätt bort…

Dåligt samvete

Jag vaknade tidigt i morse, eller man kanske snarare ska säga i natt, och jag kunde inte somna om så jag började självklart tänka. Först var det som vanligt tankar om en kommande graviditet och hur det skulle vara men efter ett tag så låg jag och tänkte på programmet som jag såg på tv3 och jag får bara så dåligt samvete för att jag inte gjorde något. Att jag inte litade på mig själv och min instinkt utan lät mig luras av böcker och annat som jag läste. Jag litade på sjukvården och den upplysning jag fick där ifrån, var det fel? Varför läste jag inte på om de här sakerna innan? Han rörde sig mindre och mindre men den sista 1½ veckan så rörde han sig så lite så jag verkligen började bli orolig, jag förstår inte varför jag inte sa något och såg till att få göra ett ultraljud. Kan jag någonsin mer lite på sjukvården när de ger ut information som det inte finns någon vetenskaplig grund för? Jag blir bara så arg på mig själv och idag så känns det som att det var mitt fel att min lilla Noa dog. Jag känner mig som världens sämsta mamma…

Socialstyrelsens nonchalans

Tittade på tv3 i går där de tog upp det här med minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten och inslaget var jätte bra. Tycker att det var extremt sakligt och hade jag sett det där programmet i februari istället så hade jag sagt att bebisen röde sig mindre och stått på mig tills ett ultraljud hade gjorts och förmodligen hade det räddat min lilla Noa. Jag hoppas verkligen att det blir en förändring och att alla barnmorskor får lära om sig och lära sig rätt, måste ju även vara jobbigt för en barnmorska som har sagt att det inte är någon fara och sen så dör barnet, de går ju på vad de har lärt sig.
Jag blev sjukt arg på idioten från socialstyrelsen som är så extremt nonchalans i sitt sätt att svara, det enda jag kunde höra var hur han ansåg att dessa barn inte hade något värde, en ofödd människa är inte viktig. Sen hans anledningar till varför han inte tyckte att man skulle ha nationella riktlinjer var ju extremt konstiga. Bland annat så tyckte han ju inte att det inte fanns tillräckligt mycket forskning på det, men i länder där man har infört det så har antal dödfödda barn minskat. Sen när de pratade om riktlinjerna som infördes för att minska plötslig spädbarsdöd (utanför magen) så sa han typ att andra länder gjorde det innan, varför kan inte Sverige gå i framkant? Det är ju inget som huggs i sten och inget barn kommer att dö för att de ändrar riktlinjerna, det värsta som kan hända är att inget barn räddas av riktlinjerna och det borde ju inte ens han tro kommer att ske…