Väntan

Idag är en påfrestande dag… Inte nog med att det är ett halv år sedan vår lilla ängel föddes det är dessutom risk för mens, varje gång jag går på toa är jag jätte orolig för att det ska vara blod på pappret (eller något annat som är bevis på att mensen är på G). Jag har varit så nervös till och från idag att jag skakat. Vissa kanske nu tänker varför tar hon inte ett graviditetstest? jo visst skulle jag kunna göra det men jag tror verkligen inte att det skulle visa något om jag är gravid och då blir jag väl bara ännu mer förtvivlad eller förvirrad. Jag vill ju så otroligt gärna vara gravid nu, det är ju inte bara det att jag vill vara gravid jag är också orolig inför, annars, kommande IVF-behandlig och allt vad det skulle innebära. Tänk om jag bara kunde få vara gravid!

Och lilla Noa jag kommer inte sakna dig mindre för att jag skulle bli gravid och vi skulle få ett litet syskon till dig…

Statestik

Jag kollade lite statistik när jag var inne på spädbarnsfondens hemsida och blir så arg när jag ser att det inte har hänt ett skit sedan början av 80-talet när det gäller antalet dödfödda barn, det är ju inte heller så att det är få barn som föds döda cirka fyra barn av tusen föds döda och många av de barnen skulle säkerligen gå att rädda bara man satsade lite mer på forskning inom det området. Istället så satsar man pengar på forskning och tobakens skada, de puckon som idag röker och/eller snusar under graviditeten vet om riskerna med det och forsätter ändå och det kommer inte att ändras för att det kommer mer forskning inom området. Satsa pengarna på bättre mödravård och fler rutinultraljud.

Idag är det för övrigt Noas sexmånadersdag och vi var ute till platsen där vi spred hans aska för tre månader sedan, det var nästan lika fint idag som den dagen. Det blåste lite mer och var lite kallare men det var fint. Vad jag saknar min lilla skrutt!

Jag älskar dig för alltid och för evigt min lilla son och ljuset brinner i köksfönstret för dig nästan varje kväll! Jag saknar dig så det gör ont i mitt hjärta och även om det svara hålet har blivit mindre så är saknaden alltid lika stor!

Mens eller icke mens

Jag har även denna gång en massa graviditetssymtom och jag vet verkligen inte vad jag ska tro. Nu börjar det närma sig mensen och jag har många såna symtom också, vissa stunder tror jag att mensen kommer att komma andra stunder inte. Jag har också blivit orolig för att jag kanske har livmoderinflamation, om jag inte är gravid så börjar jag starkt undra. Jag har även feberkänningar vilket kan vara ett tecken på att jag har det, det kan ju även vara ett tecken på att jag bara har feber på grund av att jag är förkyld. Jag vet inte om jag är en hypokondriker som är skengravid eller om jag är förkyld, gravid (och lite hypokondrisk). Jag hoppas så innerligt att jag är gravid, det går inte att beskriva. Om man någonsin försökt bli gravid och det kanske går lite trögt så vill man så gärna bli gravid men det är inte i närheten av hur det är att ha förlorat en bebis och sen önska att man blir gravid igen. Längtan är så otroligt stark. Och som jag skrivit förut, jag tror inte att allt kommer att bli bra för att jag blir gravid igen men jag tror att det kan hjälpa oss vidare till nästa steg. Noa kommer vi alltid att sörja och alltid att sakna och den åttonde och tionde varje månad tror jag alltid kommer att ha en viss betydelse. Jag vill bara ha en liten bebis som jag kan överösa med all den kärlek jag har att ge…

Ett halvår

För ett halvt år sedan så fick vi det värsta beskedet vi någonsin har fått. Vår lilla bebis hade dött där inne i magen, hela världen rasade samman. Idag håller jag fortfarande på att försöka bygga upp det som en gång var men bitarna passar inte på det sättet de borde. Vissa bitar är inte alls så som de var innan det rasade, vissa bitar har helt försvunnit medan andra bitar har tillkommit. Ibland känns livet fortfarande som den där högen rasmassa som blev den där dagen för sex månader sedan men ofta så ser jag ändå en ny värld en värld som på många sätt skulle ha varit bättre om vår lilla Noa var här men även en värld som aldrig skulle ha blivit som den idag är om det som hänt inte hade hänt. Jag har lärt mig så mycket saker som man aldrig får lära sig om man inte varit med om något hemskt och även om jag är glad över många av de lärdomar som jag har fått så önskar jag mig ändå den där världen där jag var ovetande om hur hemskt det var att ha fått ett litet barn som inte fick stanna.

Mitt hjärta har så mycket plats för kärlek och jag hoppas att jag snart får fylla det med kärlek till ytterligare ett barn, ett barn som får stanna.

För det mesta så mår jag så mycket bättre…

Jag mår bättre nu, för det mesta mycket bättre, och har därför inte samma behov av att skriva längre. Det kommer förmodligen att komma dagar, stunder, kanske veckor där allt känns mycket jobbigare igen men jag har lärt mig lite att leva i nuet, till viss del i alla fall. Man kan ju inte bara leva i nuet för då skulle man ju inte ha någon framtid, för att få en framtid som man vill ha så måste man kämpa och planera, även om planerna inte alltid går som har tänkt sig. Det gäller att inte ge upp, det gäller att föröka se framåt, i den mån man klarar av det.
Bara för att jag mår bättre så betyder inte det att jag inte gråter eller blir ledsen över att Noa inte är här. Jag gråter oftast inte lika länge längre och ofta så mår jag bättre ganska mycket fortare igen. Självklart så önskar jag fortfarande med hela mitt väsen att vår lilla Noa skulle få vara här. Men livet måste gå vidare, vad har vi för val?!

Jag spelar en hel del TV-spel nu och jag tycker att det hjälper, man kopplar bort allt för en stund och koncentrerar sig på spelet. Det är ganska skönt.

På lördag ska vi ha fest, känns lite kaosartat just nu och inte alls speciellt välplanerat. Har så mycket kvar att fixa, stolar, bord, tallrikar, bestick, glas och maten. Det enda som egentligen är klart är drickat, det har vi i så stora mängder så hälften vore förmodligen nog.