Samtalsgrupp

Var på samtalsgrupp via Spädbarnsfonden i söndags i Uppsala och det kändes skönt. Få träffa andra i samma situation, flera som har förlorat sina barn. De flesta av oss hade förlorat vår barn i magen det var dock ett par som förlorat sin lilla pojke efter födsel i en fruktansvärd sjukdom. Alla våra historier är ju lika sorgliga men vissa historier berör en mer, de känns på något sätt ”hemskare”, till viss del beror det nog på att man vet hur det man själv har varit med om känns men inte hur det är att till exempel förlora sitt barn i en sjukdom eller under förlossningen. Det är ju hemskt hur än ett barn dör och vi har ju alla sorgen gemensamt. Det var skönt att se och träffa människor som har varit med om det vi har varit med om, det känns inte längre som att man är ensam i världen om det. Jag har fått ansikten på folk som har förlorat sitt barn. Det är även skönt när vi satt och pratade lite i pausen att höra att andra tänker samma ”onda” tankar som en själv gör när man ser gravida eller små barn (tänker inte onda tankar om de små barnen dock), jag hade börjat bli lite rädd för mig själv ibland, tycker bitterheten är jobbig men det är nog en del av processen också. Kanske inte för alla men för många. Kanske kan vara bra att ta upp det med kuratorn nästa gång, jag hade en fundering på att boka av den tiden för jag inte längre känner något större behov fast kanske kan vara bra att prata om de tankarna och får lite ”hjälp” med att komma bort från dem…

2 svar på ”Samtalsgrupp”

  1. Jag tror, efter att fått höra det från min psykolog iofs, att även ”bitterheten” (eller ilskan och sorgen som det bottnar i) är en fullkomligt naturlig känsla. Och jag tror inte heller att den är ful! För alla är vi människor som klarar av att känna olika, motstridiga känslor samtidigt. Vi känner ju inte BARA bitterhet. Det är en av många känslor.

    KRAM

    1. Så är det nog absolut det känns bara jobbigt att känna en bitterhet mot människor som man inte vet mer om än att de antingen är gravida just då eller går med små barn (kanske inte ens är deras egna). Sen vet man ju inte heller deras historia, de kanske har varit med om samma sak som oss och då är det ju ändå på något sätt mer okej – eller nåt…
      KRAMAR

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *