Fortfarande ofattbart…

Det känns ibland fotfarande offatbart att man sitter här som mamma till ett dött barn, det känns fortfarande som en sån sak som man fruktar men som bara andra drabbas av. Jag kan inte förstå att min lilla plutt inte fick stanna här hos oss och jag kan inte förstå att jag ska försöka leva ett liv utan honom. Jag ska gå vidare och försöka bli lycklig igen, gå vidare och skaffa mig ett nytt jobba som jag trivs med. Men hur ska man gå vidare, hur kan man gå vidare, kan man bara låtabli att gå vidare? För att jag går vidare så glömmer jag ju inte men det känns ändå konstigt att livet fotsätter utan att Noa är här med oss, det känns så orättvist och taskigt, men vi kan ju inte bara stanna upp och vara i sorgen för evigt, det skulle ju inte gå, då skulle vi ju inte leva, då skulle vi vara ”levande döda”. Jag har verkligen börjat gå vidare, jag har märkt att hela sommaren bara försvann, vart tog den vägen, var den ens här? Jag har vaknat upp ur mörkret och hösten är här, vart har jag varit, har jag kommit tillbaka eller är det bara vad jag tror?!
Jag mailade programansvarig angående att gå klart min utbildning och få göra examensarbetet, jag känner att jag vill det, jag känner att jag vill gå vidare, jag vill hitta ett jobba som jag vill jobba med. Nu står jag och stampar på min gamla arbetsplats, jag pluggar lite mest för att göra något mer än bara att jobba på halvtid, mycket för att inte gå miste om min SGI. Jag vill hitta ett nytt jobb men jag vill ha kvar mitt gamla så jag har något att bygga min föräldraledighet på när jag väl får en levande bebis att ta hand om, när får jag en levande bebis att ta hand om?
Så mycket tankar, så mycket frågor, så mycket liv, så mycket död, så mycket sorg, så mycket förtvivlan, så mycket längtan…

Samtalsgrupp

Var på samtalsgrupp via Spädbarnsfonden i söndags i Uppsala och det kändes skönt. Få träffa andra i samma situation, flera som har förlorat sina barn. De flesta av oss hade förlorat vår barn i magen det var dock ett par som förlorat sin lilla pojke efter födsel i en fruktansvärd sjukdom. Alla våra historier är ju lika sorgliga men vissa historier berör en mer, de känns på något sätt ”hemskare”, till viss del beror det nog på att man vet hur det man själv har varit med om känns men inte hur det är att till exempel förlora sitt barn i en sjukdom eller under förlossningen. Det är ju hemskt hur än ett barn dör och vi har ju alla sorgen gemensamt. Det var skönt att se och träffa människor som har varit med om det vi har varit med om, det känns inte längre som att man är ensam i världen om det. Jag har fått ansikten på folk som har förlorat sitt barn. Det är även skönt när vi satt och pratade lite i pausen att höra att andra tänker samma ”onda” tankar som en själv gör när man ser gravida eller små barn (tänker inte onda tankar om de små barnen dock), jag hade börjat bli lite rädd för mig själv ibland, tycker bitterheten är jobbig men det är nog en del av processen också. Kanske inte för alla men för många. Kanske kan vara bra att ta upp det med kuratorn nästa gång, jag hade en fundering på att boka av den tiden för jag inte längre känner något större behov fast kanske kan vara bra att prata om de tankarna och får lite ”hjälp” med att komma bort från dem…

Bitter, eller nåt…

Jag tycker det är jobbigt när folk blir gravida, även när personen är i samma situation som jag, inte för att jag missunnar dem att vara gravida utan för att jag blir så avundsjuk och jag tycker bara det är orättvist. De flesta har det ju så lätt när de vill bli gravida, de har sex och sen efter nån/några gånger så växer ett nytt liv i deras magar. Sen är det många som det inte har gått lika länge för som för oss och då blir jag ”sur” för det, men samtidigt är det jobbigt att läsa om dem som har väntat jätte länge innan de blev gravida igen, eller de som fortfarande försöker. På ett sätt blir jag glad för dem för jag vet ju hur det är själv att ha förlorat sitt lilla barn och sen bara vilja ha ett till, levande, barn men jag kan inte låta bli att vara bitter och kanske är det inte dem som jag känner förakt emot utan det är nog snarare så att jag tycker att det är så sjukt jobbigt att jag inte är en av dem. Nu sitter jag här, igen, och väntar på ägglossning, oroar mig för att utslaget ska vara i helgen och att man får gå ytterligare en månad och vänta, eller att det är på söndagen (morgon) och att man då gör på måndagen men det är för sent… Det känns bara så drygt. Tänk om vi var två fertila hetropersoner istället som bara kunde ha sex varje dag kring ägglossning och hoppas på det bästa (Petra skulle ju då vara man så klart)… Nu får vi istället hoppas på att ägglossningen kommer en ”bra” dag och att det inseminationsförsöket vi gör i samband med det är vid exakt rätt tidpunkt och att ”simmarna” är bra och når fram till ägget som förhoppningsvis är av bra kvalitet och blir befruktat…

Nej nu ska jag åka och köpa fler ägglossningstest och hoppas att det är positivt nu eller att det annars väntar med att bli possitivt tills på söndagkväll (eller i början av nästa vecka)…

För övrigt så har min älskade fru och vår förlossningsläkare lyckats få till så vi får två inseminationsförsök till och sen får göra IVF om det inte skulle funka med inseminationen… Men tredje gången gillt…

Tänk om…

Tänk om du hade kommit ut på tid, då hade du förmodligen varit här idag och imorgon så hade du blivit sju månader och jag hade blivit mamma när jag var 29 och inte 30 men vad spelar det för roll. Du är inte här, du är någon annanstans. Ibland känns det som att mitt hjärta stannar till och åter går i tusen bitar, jag kan inte förstå att det verkligen kan kännas som att man har ett stort hål i hjärtat men det är precis så det känns. Ibland är det där hålet knappt kännbart men ibland så känns hålet så stort så jag inte kan förstå att hjärtat fortfarande kan slå. Jag har läst om människor som dör av sorg, jag förstår verkligen att man kan dö av sorg och det kanske därför är tur att vi ändå är ganska unga, din mamma och jag, så våra hjärtan är starka och orkar slå trotts att det är ett så stor hål i det. Vi måste ju leva vidare om vi ska kunna få några levande syskon till dig, du min lilla älskade ängel, jag saknar dig så!

Noa

I fredags var jag och Petra och åt på ”subban” och efter ett tag så kommer två par in med varsitt barn i typ tre till fyra årsåldern. Det ena paret har en blond pojke och efter ett tag så börjar mamman prata med honom och säger hans namn upprepade gånger. Jag klarade inte av det det var som att någon högg en kniv rakt in i mitt hjärta om och om igen. Pojken hette Noa, den blonda pojken har samma namn som min lilla blonda pojke och allt blev bara jätte jobbigt. Hela helgen har varit jobbig, den har varit jätte jobbig. Jag började mer och mer och tänka på hur det skulle ha varit om han vore här och livet kändes återigen meningslöst och hopplöst. Jag saknar ju honom så oerhört mycket och jag kan verkligen inte förstå varför han inte fick vara här, min underbara lilla killa.

Vill även promota ett upprop på facebook om minskade fosterrörelser ”gilla” det och sprid det vidare till alla ni känner.

Läkarbesök

Träffade då vår förlossningsläkare igår igen, jag hade ju ”nojjat” lite över att något inte stämde. I alla fall så såg allt bra ut så det är ju i alla fall en lättnad och vi fick även lite svar på andra saker som vi hade gått och grubblat på.
Vi pratade även en del om fertilitetsenheten och IVF och sånt och hon skulle ringa till fertilitetsenheten och prata med dem och försöka få till åtminstone ett försök till, hon trodde att det kanske inte var helt omöjligt då vi tydligen var de första som förlorat ett barn så pass sent i graviditeten, missfall och sånt har de självklart varit med om men just ett dödfött barn hade de tydligen inte varit med om tidigare (i alla fall inte det som enligt lagen anses som ett dödfött barn). Jag kan tycka att det är lite konstigt, de har ju trotts allt gjort inseminationer sedan 1985. Detta förklarar ju även varför det kändes som att det inte hade några rutiner för det, de hade helt enkelt inte det. Jag skulle dock kunna tycka att de kan ha en ”plan” för vad som ska göras i en sådan situation ändå så det är genomtänkt ordentligt, det känns nu som att det blev lite bestämt då när vår läkare pratade med barnmorskan som bestämmer sånt och då kan det omöjligen vara helt genomtänkt.
Som sagt så fick vi även veta lite mer om IVF och jag känner mig mycket tryggare i att gå igenom den behandlingen nu än vad jag kände innan. Det känns dock sjukt onödigt att jag ska behöva göra det när vi vet att det har funkat på det ”naturliga” sättet förut men har jag bara två gånger kvar så vill jag göra IVF för det är åtminstone dubbelt så stor chans att bli gravid då som med insemination och om det blir fler embryon som man kan använda så kan man använda dem utan att det räknas som ett försök (om jag har förstått det rätt), vår läkare sa även att hon personligen hade valt att göra IVF i min situation och enligt henne så ska det inte finnas några risker med det. Det är väl förmodligen inte en så trevlig upplevelse men om riskerna inte finns så ser jag inte varför vi inte skulle ta den vägen.

På jobbet

I dag känns det återigen lite bättre, jag tror att jag har kommit till den punkten där det är bra för mig att få jobba. Att jag just för tillfället dessutom får göra något som jag tycker om att göra är självklart även positivt. Jag är fortfarande rädd och ledsen efter att ha fått ytterligare ett negativt graviditetstest och jag vill verkligen bara få vara gravid. Jag är ju så redo denna gång.

Min underbara fru har i alla fall idag fått tag på vår förlossningsläkare så vi ska få träffa henne på torsdag, vilket känns jätte skönt. Förmodligen har jag bara nojjat ur (som vanligt) men det känns ändå bra att få träffa henne så man får kolla så allt ser bra ut, lite orolig är jag ju ändå. Hon skulle även ”se vad hon kunde göra” angående våra få försök, jag tror inte så mycket på att det kan bli en förändring men jag hoppas. Det är ju även lite som Petra säger att det är ju dumt att hålla på och mixtra med kroppens hormoner när det egentligen inte ska behövas… Vem fan har bestämt att sex gånger ska räcka och vad grundar man det på?! I snitt tar det sju gånger för ett hetropar att bli gravida genom att bara ha sex hur kan man då anse att sex gånger skulle vara tillräckligt när det gäller inseminering?!

Så jobbigt

Idag har det inte varit en bra dag, det är väl i och för sig inte så konstigt med tanke på att mensen kom i går. Det var ett tag sedan jag grät så mycket som jag gjort de här två dagarna (eller ja med tanke på hur det varit så var det ett tag sedan). Hoppet byttes återigen ut mot förtvivlan och allt känns bara skit, rädslan för att inte få ett levande barn kommer över en igen. Ilskan över att man i rättvisans namn inte ger oss sex försök denna gång växer ännu mer. Jag är också rädd inför den eventuella(förmodade) IVFen som kommer att ske, jag är rädd för tiden det kommer att ta, att det inte kommer att funka, ja allt… Jag som tyckte att det skulle bli så bra att få ett litet tillskott i maj, lagom till sommaren, nu ser det ut som att det blir ännu en sommar utan bebis, utan barn… Jag känner att jag bara vill lägga mig ner och försvinna…

Vissa dagar är bra, vissa dagar är dåliga och så har vi dagar som denna…

Idag kom mensen, en dag senare än vad jag hade räknat med. Besvikelsen var enorm. Vad ska vi göra nu?
Irritationen över att vi inte får sex nya försök för att det ska vara ”rättvist” växer sig starkare. Att snacka om rättvisa med någon som förlorat ett barn känns ju lagom intelligent. Vad är det som gör att det skulle vara orättvist om vi fick sex nya försök istället för som nu ”bara” ett extra försök? Resonemanget är väl dessutom ganska konstigt, att man gör det för rättvisan. Anledningen till att man har sex försök är ju för att man efter det anser att chanserna för att bli gravid är ganska liten (vilket i sig kan ifrågasättas) och då förstår jag inte varför vi inte får sex nya försök, jag har ju uppenbarligen blivit gravid en gång tidigare och därför så borde jag, precis som alla andra, få sex försök. Jag är även lite orolig att det är nåt som inte stämmer med livmodern, den känns konstig och ”skakar” ibland så Petra ska ringa förlossningsläkaren i morgon så hoppas jag att hon har tid att träffa oss och ta en titt. Man blir ju nojjig för det minsta lilla men är det något som jag har lärt mig av det som har hänt så är det att ta nojjerierna på allvar…