Ångest, oro och lugn?

Positivt ägglossningstest i går, I GÅR! En söndag, varför? Jag som tror så mycket på denna gång, nu blir jag så orolig. Jag ringde i alla fall fertilitetsenehten och vi fick en tid idag 15.30, vilket jag tyckte var sjukt sent och frågade om de hade en tidigare tid. Vilket de inte hade, tror de klämde in mig för att jag hade positivt ägglossningstest igår, hon var nämligen iväg till labbet och kollade om det var okej. Jag var livrädd att hon skulle komma och säga att de hade för mycket att göra och det inte gick, som tur var så var det inte så. Kanske ska se det som ett tecken. Jag frågade henne för övrigt om det inte var för sent med tanke på att jag hade positivt ägglossningstest igår men hon sa att det inte var det, vilket lugnade mig en del. Jag ska lyssna lite på avslappningsskivan jag har idag och se om jag kanske kan lyckas slappna av lite, det har varit svårt de senaste dagarna. Spela lite tv-spel, Ratchet and Clank, ska jag också göra, det brukar hjälpa.

Har för övrigt en svärmor som ganska ofta säger saker innan hon hinner tänka efter. Igår var hon, svärfar och deras grannar över på besök. Min svärmor vill då att vi ska visa en bild på braskaminen vi har beställt och när hon tittar på den så frågar hon hur högt upp glaset sitter med tanke på eventuella kommande barn (Petras systers dotter brände sin hand ganska ordentligt på en braskamin när hon precis lärde sig stå). Jag trodde hon hade sagt fel och sa då lite skämtsamt vadå eventuella barn. Hon svarar då ja man vet ju aldrig vad som händer. Men tack för den, det är inte så att jag går varje dag och tänker och är rädd för att vi aldrig kommer att få uppleva att ha ett levande litet barn hos oss. Jag behöver verkligen inte någon annan som också påpekar det. För övrigt så tycker jag väldigt bra om min svärmor men ibland så önskar man att hon kanske tänkte lite innan hon pratade…

Nu ska jag bara hålla tummarna och hoppas på att det sätter sig ett litet ”frö” i min livmoder och att vi i maj nästa år har ett levande, friskt, litet syskon till vår lilla älsklig!

Noa, mamma och mamma kommer inte att sakna eller älska dig mindre när det kommer ett litet syskon till dig. Kärlek har jag hur mycket plats för som helst!
Älskar dig mer än vad jag någonsin trodde var möjligt, du finns för evigt i mammas hjärta och jag kommer alltid att önska att du fanns här hos oss!

Skönt att komma bort ett tag och skönt att vara hemma igen

Kryssningen var en välbehövlig avkoppling vi åt och badade, typ. Birka är en riktig pankisbåt, vilket jag i och för sig redan visste men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så sjukt många pankisar och så få icke pankisar. Jag höll till och med på att få gå som under 15 år när vi skulle äta frukost, då måste man väl ha lite fel på synen tycker jag… Okej att jag får visa leg på systemet men att tro att jag är under 15 det var kanske att dra det lite väl långt. Vi åkte ju inte på kryssningen för att träffa folk så det var faktiskt ganska skönt att komma iväg. Vi badade både på kvällen när vi kom och dagen efter så gick vi till spat och tog massage och badade i de poolerna. Det var mycket skönt. Jag har märkt att jag inte tänker på Noa varje sekund av varje dag längre och det är lättare att inte tänka på honom när man inte är hemma. Det var nog även därför som det var så skönt att komma bort både när vi gifte oss och nu. Hemma så är det så mycket lättare att man kommer att tänka på honom och även om det på ett sätt känns hemskt att säga att det är skönt att inte tänka på honom hela tiden så är det fortfarande bra. Vi måste ju gå vidare med våra liv och bara för att jag inte tänker på honom varje sekund så betyder inte det att jag inte önskar att han vore här och jag är fortfarande övertygad om att våra liv skulle vara så mycket bättre om han vore här. Jag känner mig lugnar i kroppen och just nu är jag nog så redo jag någonsin kommer att kunna bli inför att bli gravid igen, jag tror och hoppas på att det ska funka nästa gång! Jag tror, lite som med jobbet, att jag inte kan komma så mycket längre i den här sorg processen utan att vara gravid igen, ha ett nytt liv som är på väg och ha något nytt att glädjas åt. Ett litet syskon till vår lilla älskling skulle ju vara så underbart…

Åka bort…

Imorgon ska vi åka på kryssning, vilken lyx, eller inte. Vi hade lite svårt att hitta något som vi dels kunde tycka var värt pengarna men också som var på lagom avstånd och lagom längd. Blev helt enkelt en 22 timmarskryssning med Birka. Har aldrig åkt Birka förut men det känns som att det borde vara lite fräschare än typ Viking och vi åker ju inte på kryssning för att supa utan för att ta det lugnt. De verkar även ha en nice SPA-avdelning så det blir nog bra och förhoppningsvis avkopplande. Ska bli skönt att komma bort ett tag i alla fall även om det bara är för en stund. Känner att jag behöver försöka koppla av för jag börjar få lite ångest igen inför nästa försök och jag tänker så mycket på Noa igen, eller det gör jag ju jämt men ibland är det jobbigt att tänka på honom och ibland inte. Det känns som att mina känslor är lite överallt, känner mig ganska bra ena sekunden och sen känner jag mig jätte ledsen och allt känns jobbigt. Ibland så är alla känslor där samtidigt…

”Hälsat på” Noa

Idag var vi ute en sväng med båten och åkte ut till Noas ställe, där vi spridde askan. Vi pratade lite med honom och det kändes lite skönt att komma ut på ”sjön”. Jag kände mig lite fridfull när man satt där ute och guppade. Jag saknar honom så jätte mycket och jag önskar så att han vore här, vår lilla plutt.

I morgon är det ett år sedan vi flyttade in i huset, tänk om Noa hade kommit ut på tid då hade han blivit ett halvår samma dag som vi bott i huset i ett år… Det är sjukt vad mycket som ha hänt på ett år, hur känslorna har åkt berg och dalbana och hur konstigt livet blev.

Veckan som kommer har vi semester och jag känner verkligen att jag vill åka någonstans, vet dock inte vart. Jag funderar på nåt SPA, kanske kan vara ett bra sätt att slappna av på och en lagom ”lång” resa. En eller max två nätter räcker för mig sen måste jag nog hem men det skulle vara enormt skönt att komma iväg och bara koppla av i någon eller några dagar.

Nästa försök

Jag har börjat känna lite ångest över nästa försök, det känns lite läskigt och jobbigt. Tänk om det inte funkar, jag är så inställd på att det ska funka men det kan ju mycket väl vara så att det inte gör det. Den känslan man får då när mensen kommer, känslan att veta att försöken snart är slut… Blä! Jag vill inte tänka på det men det går inte att låta bli, det är ju så nära nu. Tror vi behöver åka bort, men jag får ångest av den tanken också. Bara en jävla massa ångest, livet är jobbigt…

Om det inte funkar nu så blir det IVF och jag skulle ju så gärna slippa det, måste försöka fokusera på detta försök och ta IVF som när och OM det behövs…

Då har man tagit sig en fru

I lördags gifte jag mig och jag kunde känna lycka för första gången på fem månader och det var en så befriande känsla och även om den bara varade en stund så gjorde den verkligen det som jag hoppades att den skulle göra. Den gjorde att jag börjar se saker lite anorlunda igen, livet handlar inte längre bara om Noas död och saknaden efter honom eller att få ett syskon till honom. Även om det fortfarande är det primära i livet, att få ett syskon till vår älskling, så kan jag börja tänka på hur resten av livet ska se ut. När jag ska bli klar med skolan, hur jag ska göra med jobbet och så vidare. Det är ju fortfarande svårt att göra exakta planer men jag känner ändå vilja att plugga och bli klar med utbildningen och så småningom få ett arbete som jag vill ha.

Jag började även jobba i tisdags och även det kändes skönt, det var nog faktiskt alldeles lagom att börja jobba nu, jag behöver göra något annat, komma ut bland folk. Det känns fortfarande läskigt och väldigt ”främmande” att behöva stå i receptionen ensam men förhoppningsvis så behöver jag inte göra det på ett tag utan kan gå några fler pass där vi är två och sen kanske mjukstarta lite med eftermiddagspass. Det var nog dessutom väldigt bra för mig att börja med två pass, jag tror att det hade blivit jobbigt om jag även hade jobbat idag. Kände i morse att det var tungt och trodde att den här dagen skulle bli en väldigt jobbig dag.

Återbesök hos barnmorskan – MVC

Idag var jag och Petra på återbesök hos barnmorskan vi gick till under graviditeten, jag kände väl egentligen inte ett jätte behov av att gå dit men kände ändå att det kunde vara skönt att ha varit även där. Nu så här i efterhand så känns det jätte bra, vi pratade kanske inte direkt om graviditeten och sånt utan mer om hur livet är och blev. Hon ville att vi skulle höra av oss när vi fick ett levande syskon sen så vi lovade att vi även skulle komma på besök då. Vi kommer att gå på MVC i Danderyd vid nästa graviditet då jag inte direkt har några ”ärenden” i stan längre och även specialistmödravården ligger ju där.

När jag åkte till MVC så åkte jag från en kompis som bor tio minuter där ifrån, det tog dock 1½ timme att komma fram, hade nog gått fortare att gå… Helt sanslöst, de har stängt söderledstunneln och jag hittar ju inte i stan så jag hamnade nån konstig stans och GPS ville att jag skulle åka tillbaka och ”försöka igen”, det blev för mycket så jag började gråta och fick panikångest där i bilen, lugnade dock ner mig själv. Kände mig jätte löjlig, lyckades i alla fall ta mig till centralen där Petra mötte upp (hon åkte tillbaka från mama mia) och körde sista biten till skanstull, tog väl typ en halvtimme (borde ta fem minuter). Det var ju tur att barnmorskan inte hade några mer patienter den dagen och skönt att hon stannade så vi ändå fick det här ”gjort”, hon var nog i och för sig mer angelägen att träffa oss än tvärt om även om det verkligen känns skönt att ha varit där nu så här efter. Det var inte så hemskt som jag trodde det skulle vara.

Vi har även haft översvämning på vår baksida idag och hoppas på att det inte ösregnar något mer i natt och att de kommer, som utlovat, och fixar avloppen… Petras hårda arbete är riskabelt nära att vara i onödan om det fortsätter så här… Ibland är det inte roligt att bo i hus…

Träffade som sagt även en kompis idag och jag kände mig faktiskt lite gladare, vad små saker ändå kan göra att man mår bättre…

En fruktansvärt jobbig dag

I dag är det en sån där extremt jobbig dag, jag kände redan igår att det var på gång. Jag vet inte om det är för att det idag har gått fem månader sedan vi fick det värsta beskedet man kan tänka sig eller om det bara är skitjobbigt ändå.
Jag gick ut och tog en promenad när jag gick upp, dels för att jag måste börjar röra mig mer men också för att det brukar få mig att må bättre. Men inte idag, idag hjälpte det inte alls, blev kanske till och med värre. Fick en sån ångestattack när jag kom hem trodde jag skulle spy och den där panikångestkänslan kom. Allt känns verkligen bara skit, jag saknar min lilla kille så fruktansvärt mycket, vet inte vart jag ska ta vägen. Rädslan över att inte kunna bli gravid igen är så fruktansvärt stor. Tänk om jag i alla fall kunde få vara gravid, även om det kommer att vara fruktansvärt jobbigt så kanske det kan ta mig ur det här svarta hålet som jag åter har hamnat i. Den enda lilla ljuspunkt i tillvaron är Petra, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara livet utan henne, framförallt de dagar då livet bara känns som något fruktansvärt tungt som man måste ta sig igenom. Jag är så rädd för att jag verkligen har hamnat i en depression nu, jag gråter så mycket igen och jag känner verkligen ingen lust till någonting. Jag undrar om det är rätt tidpunkt att gifta sig på men samtidigt så är det även det enda som jag känner någon lycka över just nu, jag vill ju verkligen leva mitt liv med Petra och jag har ju längtat efter denna dag så länge nu och även om dagen kanske inte blir som den blivit annars så känns det ändå rätt att göra det. Ingenting i livet kommer att vara som det hade varit om lilla Noa hade fått vara här med oss…

Jag känner mig inte som mig själv längre, jag känner mig som ett skal av den jag var där innehållet har bytts ut mot en enorm tomhet, jag känner bara en sån enorm tomhet. Varför ska det behöva vara så här?! Varför kunde vår lilla plutt inte fått komma ut på tid då hade han nog varit här idag, livet är bara så jävla brutalt orättvist…

Ännu en gammal kompis som har fått barn

Jaha då ser man statusuppdateringar på facebook där folk grattar ännu en gammal kompis som har fått barn (sitt andra barn dessutom). Det känns som att man är ensam i världen om att ha fått ett dött barn, alla andra får friska levande barn. Självklart vill man ju inte att någon annan ska råka ut för det vi har gjort men samtidigt så är det så himla jobbigt när en efter en får barn och de är alla friska och LEVANDE… Började gråta när jag såg det, även om jag visste att hon var gravid och att bebisen skulle komma nu (eller borde redan ha kommit) men ändå, det är så sjukt orättvist…

Jag är dessutom orolig för min ägglossning, har tagit ägglossningstest även denna månad bara för att se när jag har den och att den kommer och så. Har haft stegring på ägglossningsstickorna sedan i söndags och igår så var det så starkt så jag även tog ett dyrare test men det visade neggativt och idag när jag tog testet var det inget alls… Skulle ju vara så drygt om det också ska strula, varför kan vi som har varit med om sånt här bara få bli gravida. Skulle inte det vara rättvist, varför ska vi ha det svårt och strul… Jag hoppas att jag i alla fall får ett positivt ägglossningstest nu i dagarna och att det funkar nästa gång vi gör insemination.

Jag har nu i alla fall bestämt mig för att inte äta sötsaker eller dricka alkohol fram tills vi får göra försök mer än möjligen på helgen. Vi ska ju även gifta oss snart och eftersom att jag inte är gravid då så kommer jag självklart att dricka lite då och även äta lite sötsaker men det är ju en dag…

Slut på semestern

Då var det slut på Petras semester och jag sitter här hemma ensam framför datorn igen. Det har varit så skönt att ha Petra hemma, det har känts lite som att vi börjar komma tillbaka lite till livet igen även om det fortfarande är så extremt tungt. Det är självklart jobbigast att lilla Noa inte är här med oss men det är också fruktansvärt jobbigt att inte få vara gravid. Petra mailade från jobbet idag att hon hade gått in på toaletten och gråtit för första gången på länge. Hon har en kollega (som hon även är ganska bra vän med) som ska få barn i augusti och tydligen så blir det kejsarsnitt redan den elfte då bebisen låg med sätesbjudning. Han stressade för att hinna klart allt innan dess, precis som Petra gjorde för att hinna klart allt innan Noa kom. Sen var det en annan i det projektet hon jobbar med som hade varit på rutinultraljudet och allt hade sett bra ut, jag förstår att det brast för henne då. Bara jobbigt att den gången när hon verkligen gråter så är inte jag där och kan håll om henne. Förmodligen hade allt det där inte känts lika jobbigt om det varit så att jag var gravid, då har vi ju också någonting att se fram emot (mer än bröllopet som i sammanhanget bara är en lite pytte sak).

Jag har inte fått min ägglossning ännu denna månad, hoppas verkligen att den kommer snart så jag vet att den kommer hyfsat snart igen, jag vill inte ha en så lång cykel, hade fyra veckor förut och det är väl lagom, om man räknar mellan första ägglossningen (som vi vet att jag hade), efter graviditeten, och den som vi fick försöka på så har jag en cykel på typ 34 dagar, drygt som fan i sånt fall, hoppas på ägglossning i morgon då… Det är i och för sig jobbigt att inte få försöka på denna ägglossning även om det även känns lite ”skönt” det är så mycket ”press” runt den, från mig själv, och det är ändå lite skönt att inte behöva ha det den här gången. Självkart hade jag hellre fått göra ett försök även denna gång men jag försöker se det positiva i det hela…