Fyra månader

Idag har det gått fyra månader sedan vi fick beskedet om att vår lilla bebis hade dött där inne i magen. När jag tänker på det så kan jag inte förstå att det gått fyra månader, det känns som i ett annat liv. Jag kan samtidigt inte förstå att det bara har gått hela fyra månader, det känns som att det var igår han låg där i min mage och sparkade. Varje gång jag har ägglossning eller mens så känner jag så väl igen värken som jag hade när jag var gravid, jag blir så påmind av livet som fanns där inne i mig.

Jag gråter inte lika mycket längre, det är inte längre varje dag, men jag orkar inte tänka så ”djupt” på Noa hela tiden, han finns konstant i mina tankar men det är som att jag ändå stänger av. Jag saknar honom så mycket och jag blir så arg på alla känslor jag känner mot alla som har barn och ska få barn, jag hatar deras lycka, jag hatar att de får behålla sina barn men att jag inte fick behålla mitt.

Petra har en arbetskamrat som hon är ganska bra vän med som ska få barn i augusti, är planerad exakt fem månader efter att Noa var planerad, och det enda jag kan känna är fy fan. Jag känner honom inte men har träffat honom och Petra pratar ganska mycket om honom så det känns ändå lite som att han är en del av mitt liv också och jag orkar bara inte höra om alla som får friska levande barn. Självklart vill jag inte att något ska hända deras barn men samtidigt så orkar jag inte med allas jävla lycka över att få friska levande barn…

Min älskade lilla Noa varför fick du inte stanna här hos mig för? Det var ju det enda jag någonsin ville, att få ha dig här nära mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *