Petra har friat och jag gråter när jag ser barnvagnar

Efter drygt ett år så vågade då tillslut Petra fria och det var inte vart som hellst heller utan på en ganska fullsmockad restaurang. Det känns skönt att få fira något för en gångs skull, även om jag inte saknar Noa mindre eller har slutat gråta för småsaker så känns det ändå som att det är lagom att vända på livet själv. Livet har styrt oss till ett ställe där vi egentligen inte vill vara och nu är det dags för oss att styra tillbaka livet lite och kanske vända på turen. För det ligger ändå något i det min far brukar säga att man har inte tur man skapar sig tur, självklart stämmer ju inte det alltid och ibland kan man ju ändå ha en enorm otur. Men jag vet ändå att det ligger mycket i det, många säger att min pappa har sån tur men han har slitit mycket för att komma dit och en del grejer har kommit ur otur, där många människor säkerligen inte hade gjort ett piss, men pappa har vänt på det och på så sätt har det slutat bättre än vad det var innan. Det handlar i mångt och mycket om att våga.
Självklart så kommer det här med Noa aldrig kunna vändas till något bra eller till tur men man behöver ju ändå inte få dåligt samvete för att det faktiskt även har lett till bra saker. Jag har ändå lärt mig så mycket av det och på något sätt så har man väl blivit starkare även om man stundvis fortfarande är så fruktansvärt svag.

Igår var vi ute och åt och när vi har ätit klart så vänder jag mig om och ser en barnvagn, precis en sån som vi hade köpt, en röd Emmaljunga. Jag har inte sett någon sådan vagn (i den färgen) ute förut och den här såg ut att vara nästan ny och jag kunde inte hålla mig länge innan jag började gråta. Det är nästan som att det har blivit jobbigare igen, samtidigt som att det har blivit så mycket bättre. Det är så svårt att sätta ord på det. Jag känner ofta att livet är mycket lättare, även om det fortfarande känns som att man lever i en mardröm och bara försöker göra det bästa av situationen så känns det ändå som att livet har blivit lite lättare. Men samtidigt så har saknaden efter Noa blivit så himla mycket mer påtaglig nu igen, varje sak jag gör och varje steg jag tar så känner jag bara den enorma saknaden. Han skulle ju vara här, han skulle vara med oss i rådhuset när vi gifter oss. Få bada i sin lilla bassäng för första gången när baksidan blir klar. Han skulle ju vara med i allt som händer men han fick inte det. Tror att det kanske även blivit lite jobbigare igen just för att man mår bättre och börjar se fram emot andra saker och han skulle ju vara så liten så han skulle ju vara med överallt, kanske hade det varit första natten som någon annan hade fått tagit hand om honom, natten efter att vi gifter oss… Kanske hade han skrikit i rådhuset så all uppmärksamhet riktades mot honom istället för oss. Kanske hade han varit världens snällaste lilla bebis och bara varit jätte tyst och jätte intresserad av vad som hände. Vi kommer aldrig att få veta det men jag vet att jag saknar honom så enormt mycket och jag ju bara att han skulle få vara här…

Mens och känslokalla människor!

Jaha så igår så kom då mensen, lika oväntad som ovälkommen. Jag trodde verkligen att jag var gravid, det var så många symtom som jag hade (har) men ändå så kom den där jävla mensen… Jag hade väl hoppats på lite tur nu efter all skit som har hänt men inte då. Det är bara att hoppas på nästa gång då, om typ sex veckor, tungt… Jag tror dock på nästa gång, det har hela tiden känts som att det är då det ska fungera så nu bestämmer jag att det ska göra det!

Läste en ledar i DN i går som var skriven av spädbarnsfondes ordförande, Ingela Rådestad, och jag blev helt förskräckt över vissa kommentarer. Förstår verkligen inte hur folk kan tänka så. Många tyckte i stort sätt att det var lika bra att barnen dör i en ändå överbefolkad värld, mycket konstigt sätt att se på saken. Ja världen kanske är överbefolkad eller i alla fall på väg att bli det men för det så betyder det väl inte att ofödda barn ska dö. Tycket man verkligen så så kan man ju själv gå och dränka sig så är det ju en människa mindre i den så ”överbefolkade världen”. Självklart så kanske man ska sätta in även andra åtgärder i länder där många har tio barn men för det så är det väl inte rätt att ofödda barn ska dö, vad har man för människosyn när man skriver eller säger en sån sak. Skulle deras liv vara mer värt än ett ofött barns liv? Jag förstår inte hur de tänker. Jag kan ju i alla fall hoppas att de inte skaffar egna barn då om de anser att världen är överbefolkad och att det är lika bra att barn dör. I fattiga länder där man får väldigt många barn, förmodligen ganska ofrivilligt i många fall, kanske gratis preventivmedel skulle vara en väg att gå men det är inte vad denna ledare handlade om. Ett liv är ett liv! Bara för att en person inte har andats så betyder det inte att den personen är mindre värd, eller mindre älskad, än andra personer. Om de verkligen har de åsikterna så undrar jag om de inte skulle söka vård och hjälp om de själva blev svårt sjuka för om de inte dör så bidrar de till att världen forsätter att vara överbefolkad.
Fruktansvärda kommentarer var det i alla fall, skulle någon säga en sån sak till mig rakt ut så vet jag inte vad jag skulle göra. Kände bara att jag ville ge vissa personer som kommenterat ledaren en fet jävla käftsmäll… Idioter!

Panik, ångest…

Är så sjukt rädd för att jag ska få min mens, att alla symtom som jag har känt bara har varit inbillning. Jag vill ju bara så gärna vara gravid. Jag vill ju bara få uppleva vad de allra flesta får uppleva när de blir föräldrar, jag vill få hålla i mitt eget friska och levande lilla barn!

Klarar inte av att se bebisar…

Jag börjar må ganska ”bra” nu, jag kan vistas ute baland folk utan stöd av Petra hela tiden men jag klarar inte av att se eller höra bebisar. Ofta när jag ser en, framförallt när jag tror att den är i samma ålder som Noa skulle ha varit, så börjar jag gråta, helt plötsligt och oförberett. Jag älskar verkligen bebisar annars men jag klarar bara inte av dem nu, de söta små mjuka liven som inte klarar sig utan någon som tar hand om dem. Jag blir bara så förtvivlat ledsen över att jag inte fick behålla min underbara lilla bebis och jag är så avundsjuk på alla som har sina hos sig. Jag älskar min lilla pojke mer än vad jag någonsin skulle kunna beskriva för någon, det är ett sätt att älska som bara en förälder kan förstå. Jag sitter här med ett foto på honom, där han har en landstingettröja och ett par alldeles för små byxor på sig och jag bara önskar att han låg här i min famn.Han var så enormt söt och jag kan inte annat än att önska att allt var annorlunda…

Gravidsymtom?

Mår illa, känner mig trött och har ”mensverk” men vet inte om det bara är symtom på andra saker eller om det kanske faktiskt är så att jag är gravid. Jag har ju mått illa lite till och från nu i flera veckor, jag inbillar mig dock att jag mår mer illa nu än vad jag har gjort tidigare. Jag har varit tröttare sen några dagar efter inseminationen men samtidigt så har jag slutat äta rosenrot (vilket ska vara uppiggande) och de senaste dagarna har jag dessutom hålltigång ganska mycket så även där är det svårt att säga om det är ett symtom. Sen mensverken som kom igårkväll kanske bara är ett tidigt tecken på att mensen är på G… Jag vågar inte tro men jag hoppas så innerligt. Jag funderar på om jag ska göra ett graviditetstest men samtidigt så tror jag väl inte att det kommer att visa något redan nu då jag bara hade ett jätte svagt streck på testdagen när jag var gravid med Noa. Även om det skulle visa något nu så vet jag inte om jag vill veta, när jag väl vet att jag är gravid så kommer jag ju att vara jätte orolig för allt som kan då fel. Tankarna just nu är mest på om jag är gravid eller inte, om illamåendet och tröttheten är symtom eller inte…
Jag är även lite orolig för att det ska vara något fel på testet och det visar ett svagt streck nu och sen när jag testar när jag ska testa så visar det inget… Är det det här som kallas i-landsproblem?

Lite roligt är i alla fall att Petra drömde att jag gjorde graviditetstest och det visade positivt och jag tänkte att jag skulle göra ett test i morse men gjorde det inte.

Det skulle vara så skönt om jag ändå kunde vara gravid nu för då är det förhoppningsvis ”bara” åtta månader kvar tills jag får hålla i ett levande litet syskon till Noa. Skulle jag inte vara det så är det minst tio månader kvar och vare sig jag är gravid eller inte så går jag ju i väntas tider…

Fyra månader

Idag har det gått fyra månader sedan vi fick beskedet om att vår lilla bebis hade dött där inne i magen. När jag tänker på det så kan jag inte förstå att det gått fyra månader, det känns som i ett annat liv. Jag kan samtidigt inte förstå att det bara har gått hela fyra månader, det känns som att det var igår han låg där i min mage och sparkade. Varje gång jag har ägglossning eller mens så känner jag så väl igen värken som jag hade när jag var gravid, jag blir så påmind av livet som fanns där inne i mig.

Jag gråter inte lika mycket längre, det är inte längre varje dag, men jag orkar inte tänka så ”djupt” på Noa hela tiden, han finns konstant i mina tankar men det är som att jag ändå stänger av. Jag saknar honom så mycket och jag blir så arg på alla känslor jag känner mot alla som har barn och ska få barn, jag hatar deras lycka, jag hatar att de får behålla sina barn men att jag inte fick behålla mitt.

Petra har en arbetskamrat som hon är ganska bra vän med som ska få barn i augusti, är planerad exakt fem månader efter att Noa var planerad, och det enda jag kan känna är fy fan. Jag känner honom inte men har träffat honom och Petra pratar ganska mycket om honom så det känns ändå lite som att han är en del av mitt liv också och jag orkar bara inte höra om alla som får friska levande barn. Självklart vill jag inte att något ska hända deras barn men samtidigt så orkar jag inte med allas jävla lycka över att få friska levande barn…

Min älskade lilla Noa varför fick du inte stanna här hos mig för? Det var ju det enda jag någonsin ville, att få ha dig här nära mig.

Funderar på om man ska åka till Öland

Petra har semester från nästa vecka och tre veckor framåt, vi har tidigare pratat om att åka till Gotland igen och jag gillar verkligen Gotland funderar dock på om man ska spara det till i höst (när Petra har en vecka semester till) och kanske åka till Öland under denna semester. Jag har aldrig varit på Öland så det kanske är på tiden?! Kanske dessutom kan bli lite billigare än att åka till Gotland nu i juli, det är ju trotts allt högsäsong…
Skulle vara skönt att komma iväg en stund och bara göra något annat, känns lite ”instängt” att bara vara hemma hela tiden.

Längtar efter illamående

Ja jag vet, det låter ju lite konstigt, men jag längtar faktiskt efter illamåendet för det var så starkt och tydligt, det var ju ett tecken på att lilla Noa låg där inne och växte. När jag var gravid med Noa så började jag att må illa innan jag hade fått det berömda ”pluset”, jag fattade ju dock inte att jag var gravid ändå och inte ens när mensen var sen så vågade jag tro på det, så förmodligen så spelar det nog ingen roll denna gång heller. Framförallt inte eftersom att jag redan mår illa och är trött nu så kommer jag ju inte kunna lita på det i vilket fall som helst och efter några dagars illamående så kommer jag nog bitter ångra denna rubrik. Men ändå, jag vill ju vara gravid och jag vill ju få en liten levande bebis så det kanske ändå inte är så konstigt att jag längtar även efter alla jobbiga gravidsymtom?!

Mail med bebisbild

Idag fick Petra ett mail från en gammal arbetskamrat, en som hon inte har någon kontakt med alls, där han skickat en bild på sig och sin nyfödda bebis. Tycker att det är en väldigt konstig grej att göra. Varför skickar människan ett mail till någon som han inte kan ha haft kontakt med på flera år (var minst tre år sedan Petra slutade på den arbetsplatsen) och då ett mail på sig själv med sin bebis. Jag skulle nog i och för sig inte ens välja att skicka ut ett mail men skulle jag göra det så skulle jag ju inte välja alla på maillistan. Petra skickade i alla fall tillbaka och skrev typ ”Tack det var precis det jag ville se fyra månader efter att jag fått en död son”, människan kanske i alla fall fattar piken. Jag skulle aldrig ”våga” skicka ett sånt svar även om jag skulle velat föra det men jag tyckte det var skönt att Petra gjorde det. Näst gång kanske han tänker sig för innan han skickar iväg ett mail till personer som han inte ens träffar eller på något annat sätt har kontakt med. Vissa kanske kan tycka att svarte var hårt eller löjligt ”för hur skulle han kunna veta” men det är just det som är poängen, om man inte ens vet en sån sak om en person så är man nog inte tillräckligt nära vän för att man ska skicka ut en bild på sig själv och sin nyfödda bebis… När Noa föddes så skickade jag sms till de närmsta om vad som hade hänt och sen, några dagar senare, så la jag ut en statusrad på facebook om vad som hade hänt. Inte fan skickade jag ett mail till varenda jävel på min maillista…
Jag kan dock förstå att man inte vill lägga ut bilder på facebook, eller om man inte har facebook, men man kan väl då istället sortera vilka man väljer att skicka mailet till. Jag tycker att det är jobbigt att se folk som uppdaterar sina statusrader på facebook där de skriver att de fått bebis eller att de bara går och väntar men jag har då ändå ett val och kan slippa se uppdateringar från de personerna om jag så känner för det. Ett mail är lite svårare att värja sig emot, oftast så vet man ju inte vad man får se förens man öppnar det…

Sperma

Jaha då har man fått en hel milliliter sperma i sig (eller det ”god stuff” som Petra kallade det). 12 miljoner spermier nån borde väl då hitta fram till ägget kan man tycka… Hoppas bara min kropp välkomnar besöket och gör det hemtrevligt…