Denna jävla avundsjuka

Idag var vi på sommarfest hos Petras kusin med familj och ganska många av de som var där har barn och ganska små barn. Alla barn är friska (vilket självklart är jätte bra) och är helt underbara och det enda man vill är att Noa också hade varit där med oss. I alla fall så var en av tjejerna där gravid igen, vad jag förstod det som ganska ofrivilligt (inte så de inte ville ha barnet men ändå), och det enda jag kan känna är en fruktansvärd avundsjuka. De har redan en (levande) son och han är bara dryga året gammal, det känns bara så orättvist. Det är som sagt inte det att jag missunnar andra deras barn men det känns bara så tungt och orättvist att våran lilla Noa inte fick vara här medan andra har friska, fina och framförallt levande barn. När jag fick höra att den här tjejen var gravid så brast det, jag klarade inte av att höra det. På något sätt är det nästan värre när jag hör att andra är gravida än när jag ser andra barn. Viljan är så stor att få vara gravid igen och det är väl svårt att inte bli avundsjuk då, jag kunde i alla fall hålla mig så pass länge innan jag började gråta att jag kunde ta mig där ifrån. Dels vill jag inte gråta framför människor som jag inte direkt känner och sen kanske det inte är så kul om man gör det på en fest bara så där, det förstör stämningen lite. Självklart så hoppas jag att det går bra för dem men det känns lite jobbigt att de råkar bli gravida bara tillfället gavs medan jag själv måste gå till en klinik och hoppas på att det fungerar när jag väl är där för jag får ju inte hur många chanser på mig som helst. Jag hoppas dock att jag har lätt för att bli gravid för det finns så många som inte har det lätt att bli gravida och jag vet inte hur länge jag skulle klara av att inte bli gravid innan jag skulle bli tokig. Tanken på att inte få ett till, levande, barn nu är värre än tanken på att inte fått något barn alls var förut. Jag vet att jag tjatar men jag hoppas bara så innerligt att vi kan göra ett försök nu och att det funkar för det känns även som att det skulle vara lättare att höra om andras barnlycka om vi i alla fall väntade ett barn igen.

Känslor, ångest och illamående

Känslorna spretar åt alla håll av alla möjliga anledningar. Den största känslan är saknaden efter Noa, den finns där och på något sätt så gör den känslan att jag ”mår bra” – jag får inte dåligt samvete för att jag inte tänker på honom. Den känslan är ganska stabil även om jag ibland känner den mer än annars. Nu när det återigen börjar ”närma sig” ett nytt inseminationsförsök så börjar jag få massa andra konstiga känslor som jag tror i grund och botten grundar sig i rädslan för att det inte ska funka. I går när jag gick upp, till exempel, så tänkte jag ”vill jag ha fler barn…” – men va fan, det vet jag ju att jag vill, det finns egentligen ingen tvekan i världen om just det. Men det är rädslan, vad skulle det annars vara, rädslan för att inte blir gravid, rädslan för att bli gravid men att nåt går fel, kanske även till en viss del rädslan för att bli gravid och allt går bra (vem har inte rädsla över att ha ansvar för någon annan persons liv?). Den sista rädslan kan jag i alla fall stå ut med för jag längtar så tills den dagen då jag kan skriva att ”Vår ängel Noa har blivit storebror…” – tänk den känslan, att få hålla i sin levande lilla bebis för fösta gången, få höra den skrika. Jag längtar så fruktansvärt mycket…

Igår kväll när jag och Petra hade gått och lagt oss för att sova så låg vi och pratade, som så många andra gånger, om Noa och syskon till Noa. Petra säger hela tiden ”snart…”, och vad vi hoppas att det är snart… I alla fall så räknade vi (eller jag) på hur många dagar man faktiskt är gravid, det är drygt 270 dagar om man går 40 veckor… Det är många dagar det… I en graviditet kan man ju i och för sig räkna bort de två (ungefär) först veckorna för man är ju egentligen inte gravid mellan mensen och ägglossningen, skulle vi nu få göra ett försök på denna cykel och jag skulle blir gravid så skulle det räknas som att jag var det nu, och det är jag ju inte… Så säg att man är gravid cirka 260 dagar om man får på beräknatdatum, det är fortfarande en jävla massa dagar… Fördelen är väl att nästa gång så vet jag att det inte blir fler än så många dagar i alla fall, jag hoppas att det blir några färre (dock inte för få)…

För att hoppa lite fram och tillbaka mellan olika saker så tycker jag det är skit jobbigt att de inte ringde från fertilitetsenheten igår, jag hatar verkligen att prata i telefon och då blir inte ångesten precis bättre av att man går och väntar på ett samtal. Petra ringde idag och bad dem ringa till henne istället men det visade sig dock att hon var på semester fram tills på onsdag (det känns som att det då borde betyda att vi i alla fall får samma donator och det är det jag är mest orolig för)… Nu kanske ångesten över att prata i telefon lägger sig lite fram tills på onsdag i alla fall, det känns som att det är lite dålig ordning där dock så de kanske ringer även mig trotts att det står att vi vill att de ska ringa till Petra istället…

Nu är det snart helg, vädret är pissdåligt, det är kallt och det regnar (riktigt midsommarväder en vecka för tidigt). En vecka till har gått och det är konstigt hur mycket ljusare livet har börjat bli igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här igen och jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv. Självklart så är det långtifrån en dans på rosor men jag ser ljuset ibland och kan även njuta av vädret och hur vackert det är ute. Jag har fortfarande jobbiga stunder och det är inte många dagar i veckan som jag inte gråter, saknaden efter Noa är så enorm och längtan efter att få hålla mitt eget levande barn är nästan lika enormt stor som saknaden efter Noa. Det var ju inte så här livet skulle bli… Älskade Noa med sin fina lilla landstinget-tröja på sig…

Donator

Att allt ska bli så jävla drygt jämt. Ringde idag till fertilitetsenheten för att säga att jag fått min mens (det ska man göra så de kan se hur ens cykel är och säga när man ska börja testa). Eftersom att jag är så jävla nojig av mig så frågar jag då också om vi kommer att få samma donator som vi hade sist (det var det beskedet vi har fått av vår läkare på Danderyd men som sagt jag är ju så nojig av mig så jag måste ändå dubbelkolla). När jag frågar det så ser inte hon som jag pratar med något om vi inte skulle få det eller om vi ska få det. Jag talar då om att vår läkare på Danderyd hade pratat med någon hos dem om att vi ville ha samma donator och om att vi skulle få börja om från början (fast då med samma donator). Hon i telefonen blir nästan lite irriterad och säger typ att hon tycker det verkar konstigt att vi skulle få sex nya försök då vi redan har använt tre (på hennes ton lät det lite som att det skulle vara orättvist typ om vi fick sex nya försök). Jag sa att eftersom att det som har hänt har hänt så var det lite special, det var den upplysningen som vi fick. Nu sitter jag i alla fall här och nojjar som fan över att vi kanske inte får göra sex försök, jag blir tokig…

Varför kan alla inte bara ha samma information så jag slipper det här nojjandet?

Varför kunde inte Noa ha fått överlevt??? Varför?!

Livrädd

Nu börjar det närma sig igen och jag är rädd… Har nu fått min mens och har idag varit ledsen och haft ångest. Jag är så jävla rädd för att jag inte ska blir gravid, den största rädslan i detta nu är att jag aldrig kommer att få hålla min egna LEVANDE bebis… Jag vet att när jag blir gravid så kommer rädslan gå över till rädsla för att få missfall och sen rädsla för att bebisen ska dö och så vidare. Men egentligen så är väl ingen av dessa rädslor konstiga, vare sig man har varit med om det vi har varit med om eller inte. Jag är ju dessutom en person som konstant är orlolig för allt och inget. Till exempel så går jag fortfarande och nojjar över att vi inte ska få samma donator fast vår läkare på Danderyd har sagt att vi ska får det. Jag vet dock hur lätt det blir missförstånd och även om de har sagt det till henne så kanske det ändå blir nåt annat för nån har missuppfattat nåt annat… Varför kan jag inte bara lugna ner mig, varför ska jag tänka så mycket, analysera så mycket? Blir tokig på mig själva…

Jag har saknat lilla Noa idag också, det var därför jag var ledsen. Självklart saknar jag honom varje dag men ibland så greppar det tag om en så hårt och det känns som att någon åter igen är på det stora öppna såret man har. Det känns fortfarande som att det är en stor sten som ligger och skaver i bröstet på en men det känns oftast som att den inte skaver lika mycket längre.

Tänk om jag bara kunde bli gravid, en sak mindre att gå och vara nojjig över…

Var och hälsade på mina föräldrar i söndags, Petra var med. Det är väldigt jobbigt när man har varit med om en sån här sak och har en pappa som tror att han alltid har svar på allt och vet bäst i alla situationer. Han tyckte att vi skulle vänta tills vi mår bättre, tills vi mår så som vi kommer att göra resten av livet… Hur man mår ändras ju konstant så jag vet inte riktigt när han tycker att det skulle vara… Vi orkade inte ta någon diskussion men ibland så önskar man att han kanske kunde inse att han faktiskt inte har svar på allt och vet hur allt är. Petra hade lust att säga till honom att han inte har varit med om det här så han har ingen aning om hur vi känner… Pappa försöker även hela tiden byta ämne om ämnet blir Noa, vilket känns jobbigt, ska det alltid vara så? Ska jag inte kunna tala om min förstfödda son med mina föräldrar? Jag vet inte om jag gillar den här sidan jag ser av dem (framförallt pappa) som jag ser nu…

Igår var jag även förbi jobbet och fikade lite, syrran jobbade och en annan kollega som jag känner väl. Det gick riktigt bra men jag var helt slut när jag kom hem, konstigt att man kan bli trött av bara en sån sak…

Graviditetslyckan

Om drygt en vecka så är det ett år sedan som jag fick reda på, med säkerhet, att jag var gravid. Det känns så sjukt att tänka på den lyckan man kände då och hur det hela slutade. Tänk att jag gick gravid i drygt nio månader och sen, bara några dagar innan beräknad igångsättning, så dör bebisen. Det är så hemskt hur saker förändras, hur man i ena stunden kan vara hur lycklig som helst och sen i andra vara helt förstörd av förtvivlan.

Jag saknar min lilla Noa så det värker i kroppen, tänk om han hade fått vara här med oss istället…

Spridit askan efter Noa

Idag spred vi då askan efter Noa, i början av veckan så såg det inte ut som att vädret skulle tillåta oss att göra det men som tur var så blev det ännu en underbar dag. Vi åkte ut redan straxt efter tio i morse och eftersom att det är fredag så var det inte mycket båtar ute så vi fick vara i lugn och ro. När vi kom ut till dit där vi tänkt att sprida askan så blev blev det nästintill vindstilla, det var ett sånt lugn, nästan som att naturen visste vad vi var där för att göra och hjälpte oss genom att vara så lugn som möjligt. När vi hade hällt ut askan så lag vi även i hjärtat som tidigare hade legat i kistan samt att vi, jag och Petra, la ut varsin vit ros. Noas ena mormor (Petras mamma) hade skickat med ett litet rött hjärta som vi la ut tillsammans med rosorna. Det var väldigt vackert men självklart också sorgligt. Det kändes bra att få ta det här ”sista farvälet” men jag är ändå glad att vi väntade så pass länge som vi ändå gjorde för det gick ändå att njuta lite av ögonblicket vi var där ute och det hade vi nog inte kunnat gjort på samma sätt om vi gjort detta tidigare. Jag skulle dock inte velat vänta längre än vad vi gjorde för det var dags att göra det här nu. Det blev inte alls lika tungt och jobbigt som jag hade trott och även idag så kändes det lite som att Noa var med oss. Jag saknar honom så mycket…

Två vita rosor

När rosorna sedan drev iväg så låg de ihop hela tiden, det var så fint.
Tänk att det enda som vart kvar av hans skal nu är aska, han kommer dock alltid att finnas i mitt hjärta och han kommer alltid att vara älskad och saknad.

 

Hämtat askan och jag får börja plugga

Idag var jag och Petra och hämtade Noas aska, det var inte alls så jobbigt som jag fruktade att det skulle vara. Det gick faktiskt ganska bra, vi stannade lite utanför också och satte oss på en bänk och gick till minneslunden som låg precis bredvid och tittade. Det kändes nästan som att han var där med oss när vi satt i minneslunden, kanske var han det också, vem vet?! Det ser ut som att det kommer att bli fint väder i morgon så det är väldigt sannolikt att vi kommer att sprida askan i morgon, det räknar jag dock med att det kommer att bli jobbigt. På vägen dit ska vi även köpa varsin vit ros som vi kan lägga på vattnet när vi har spridit askan. Vit ros har blivit Noas blomma, vi köpte en bukett med några vita rosor i dels när vi var i kapellet och såg honom för sista gången och sen även när vi hade ”begravningen” här hemma. Han var så liten och skyldig så vi känner att det passar ganska bra. Vi tänkte även elda lite i vår eldhink i morgon då man var tvungen att förstöra emballaget som askan kom i och vi tänkte då att det kan bli en liten symbolisk grej som vi gör för Noa. Eftersom att vi inte har någon grav att gå till sen så kanske det kan vara skönt att ha någon sån grej som man kan göra när man till exempel firar hans ettårsdag (firar säger jag för att vi ska fira minnet av honom så att dagen ändå kan bli positiv, det var ju ändå en lycka att få honom och varför ska man då sörja på hans födelsedag?)

Min handläggare på Försäkringskassan ringde även idag och hon sa att jag får börja plugga, Borgarna gjorde alltså något bra i nya sjukskrivningsreformen. Tydligen så får man plugga de första 180 dagarna av sin sjukskrivning om det är så att studierna inte kan jämställas med det arbete som man har. Känns skönt att ha något ”måste” att göra och att det ”måstet” inte är allt för jobbigt. Detta innebär även att jag inte tänker börja jobba i juli det är även delvis för att man tydligen inte kan jobba typ två timmar en dag i veckan utan att gå ner till 75% sjukskrivning och det känns väldigt ovärt det. Jag tänker dock åka till jobbet och hälsa på några gånger så jag kanske kan börja jobba när min sjukskrivning går ut i augusti. Det känns även skönt att inte ha pressen att börja jobba redan nu i juli, känns skönt att kunna ta det lite i min egen takt. Måste bara se till att jag faktiskt åker till jobbet och hälsar på och även gör andra saker som innebär att jag måste träffa andra människor utan att Petra är med. Tror det kanske är bäst att jag i förväg bestämmer vad jag ska göra och när jag ska göra det. Ska tillåta mig själv att ha en dag i veckan helt kravfri i alla fall (borträknat helgerna då vi ofta har saker vi gör tillsammans).

Hämta aska

Imorgon kommer det nog att bli en jobbig dag, vi ska hämta Noas aska. Tanken är att vi ska sprida den på fredag, på lilla Noas tremånaders dag. Vi hoppas att vädret tillåter oss att göra det. På ett sätt ska det bli skönt att få göra det ”sista” så man i alla fall kan lägga allt sånt bakom sig. Saknaden efter honom kommer inte att försvinna och ett riktigt avslut på sorgen kommer man aldrig att få men det känns som att det är dags att få göra det här nu.

Skrik

Det skriker i min kropp av längtan efter att få hålla dig,
Hjärtat bultar av saknaden över att aldrig mer få hålla dig nära
Jag vill bara få hålla om dig och få känna dig andas
Du lämnade så mycket sorg hos oss när du gick och jag önskar bara att det inte var så här
Jag önskar att livet blivit som det skulle vara med dig i det
Jag älskar dig förevigt och föralltid, du är min lilla ängel som lämnade mig alldeles för tidigt.
Noa mamma älskar dig för alltid

kuratorsamtal

Idag har vi varit hos kuratorn, jag har känt lite granna att det kanske inte ger så mycket att gå dit längre. Förut så var det som en liten trygghet att få komma dit men nu känns det lite gran som att jag kanske inte har behovet på samma sätt. Idag känns det dock som att det var väldigt bra att få komma dit, kanske är det för att man har kommit lite till en ny fas och kanske behöver jag lite hjälp för att komma vidare i denna fas. Risken blir ju annars att man kanske står och stampar lite på samma ställe. Hon gör att man ser vissa saker tydligare och får andra saker att kanske inte verka så jobbiga. Till exempel så pratade vi lite om att jag måste föröka ta mig ut och göra lite ”enklare” saker själv, typ som att gå till ICA nära och handla en liter mjölk och då kanske inte nödvändigtvis för att mjölken är slut utan mer för att faktiskt ta sig till affären och handla något. Vissa saker är så självklara när hon säger dem men man har ändå inte tänkt på det. Det är klart att jag inte behöver åka och storhandla själv bara för att jag ska ”lära mig” att vara bland människor igen. Sen pratade vi även om att jag ska börja jobba lite i juli igen och hur jag ser på det och även där kom hon med väldigt bra input. Dels har jag nog själv målat upp en läskigare bild av det hela än vad det kanske är men sen, och kanske framförallt, så är det nog inte rimligt att jag ska åka till jobbet och förvänta mig att jag ska jobba ett åttatimmarspass. Även om vi (jag och chefen) har pratat om att jag inte behöver jobba eller kan jobba så många timmar jag orkar så kan det vara bra om jag faktiskt redan innan bestämmer att jag inte ska jobba mer än typ fyra timmar, eller kanske ännu kortare, två timmar. Jag behöver även åka dit och hälsa på någon eller några gånger till innan jag börjar jobba. När jag var där sist så var det lite jobbigt och jag pratade aldrig med dem som jobbade. Kuratorn tyckte att det kunde vara en bra idé att åka dit när någon jobbar som jag känner mig ”trygg” med eller känner ganska bra och bara fika och det tror jag är en jätte bra idé. Som sagt vissa saker kan vara till synes självklara när man hör dem.

De senaste dagarna har jag tänkt så otroligt mycket på Noa, jag tänker i och för sig jämt på honom men det har ändå blivit mer på något sätt. Jag har saknat honom på ett nytt sätt, kanske man kan säga, ett sätt där det har blivit ännu påtagligare tankar på att han skulle vara här och hur det kanske skulle kunna vara om han vore här. Tänk om han ändå hade varit här…