Alla dessa turer fram och tillbaka

Idag har vi äntligen fått säkert svar när det gäller inseminationen och det är väl både positivt och negativt. Det hade blivit en missuppfattning, inte den jag var orolig för utan den jag inte var orolig för. Vi kommer att få samma donator, vilket jag i och för nästan hade förstått efter förra veckans samtal (och det känns jätte skönt). Vår läkare på Danderyd hade dock missuppfattat antal gånger vi skulle få, de skulle räkna bort den gången då Noa blev till och inte de gångerna innan. Det innebär alltså att vi har fyra försök på oss. På ett sätt så känns det bra, för nu vet vi, samtidigt så känns det lite jobbigt. Nu har vi bara två försök innan vi ska bestämma om vi vill ha IVF eller insemination de två sista gångerna, jag hade nog i alla fall velat ha tre försök innan (men samtidigt två försök är bättre än ett). Vi får ta ett försök i taget, så klart, men jag känner nog att jag vill ta de två sista som IVF om jag inte skulle ha blivit gravid. Det är mycket hormoner och sånt inblandat i det men tänk om det inte skulle funka med insemination och så funkar det inte heller när man åker till Danmark (vilket skulle vara steget efter) så får man i slutendan betala IVFen själv och göra den i Danmark eller nåt annat land (om det ens är möjligt), blir lite skillnad i pris och sen vill jag ju så gärna att Noas syskon ska ha samma donator som han hade, det känns så viktigt (även om det bara blir ett syskon som får samma donator så känns det bättre än inget, det känns som att Noa kanske lever lite igenom sitt syskon då)…

Det känns i alla fall lite bättre nu när vi vet exakt vad som sker och hur många försök vi har, även om det inte var så många som vi räknat med. Jag hoppas bara så innerligt att det ska funka redan nu, den första gången. Jag kommer nog inte må så bra annars, men det är ju så det kan vara och bara för att det inte skulle funka så betyder det ju inte att det inte kommer att funka gången efter… Jag hoppas i alla fall för hoppet är ju det sista som överger en och det vet man ju mer nu än någonsin för hade det inte varit för hoppet så hade jag nog inte suttit här och skrivit dessa rader just nu…

Denna veckar har varit lite jobbig, jag har mått hyfsat förra veckan ändå måste jag säga. Den här veckan har jag dock känt den där enorma saknaden efter Noa, den där kroppen känns som att den ska rasa ihop bara för att jag inte får ha honom nära mig. Tror dock att oron över inseminationen och alla de turerna spär på lite och därför skulle det vara så skönt om det kunde funka med inseminationen nu redan första gången. Även om det kommer hormoner och det säkert kommer att påverka sinnesstämningen till och från så känns det i alla fall som att man kanske kan glädjas åt det nya livet…

Ska åka till mina föräldrar nu och hälsa på lite, jag hade hoppats på att bara mamma skulle vara hemma men tydligen är även min pappa hemma. Hade hoppats på att kunna prata lite med mamma i fred eftersom att pappa gärna byter ämne när Noa kommer på tal…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *