Tristess

Jag vet inte vad det är men jag bara känner en så stark tristess och maktlöshet, eller vad jag ska kalla det. Jag vet inte vad jag ska göra, när man pluggar (och inte är straxt över 20) så är studierna mest en transportsträcka tills man når sitt mål, det man vill jobba med. När jag var gravid så var det mest en transportsträcka till att jag skulle få hålla mitt barn och äntligen få vara mamma. Vad har jag nu? Jag har inte mitt barn och jag har inte min examen som jag skulle ha haft om jag inte bestämt mig för att bli mamma nu. Jag ångrar absolut inte valet att skaffa barn nu, inte för en sekund, även då det slutade så hemskt som det gjorde. Om jag visste vem donatorn var så skulle jag skicka ett tackkort för det finns nog ingen som gjort något så fint för mig som han har. Tänk att helt osjälviskt dela med sig av sig själv på det sättet så att någon man inte känner eller aldrig har träffat kan få sitt efterlängtade barn.
Det jag känner just nu är bara, ja jag vet inte ens vad jag känner, det är jobbigt, jag har inte lust med någonting men ändå så vill jag göra någonting hela tiden. Jag vill nog att mitt liv ska bli ”normalt” igen, att jag klarar av att åka in till stan, att jag klarar av att jobba, plugga… Att jag helt enkelt klarar av livet igen, jag mår för det mesta så mycket bättre igen men samtidigt så mår jag inte så bra att jag klarar av att göra vad som helst. Det känns lite som att jag är i ett ingenmansland och när jag är ensam hemma så är det som att det bara är jag som finns i detta land, jag är trygg här men jag är uttråkad och viljan att göra något är så stark men orken att göra något är nästan ännu starkare. Det kanske helt enkelt bara är så att det är måndag idag och vädret är dåligt, vad vet jag… Mest troligt är det nog så att livet inte är som det skulle vara och jag bara saknar min lilla älskling så otroligt mycket, för vad är en mamma utan sitt barn?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *