Känslor, ångest och illamående

Känslorna spretar åt alla håll av alla möjliga anledningar. Den största känslan är saknaden efter Noa, den finns där och på något sätt så gör den känslan att jag ”mår bra” – jag får inte dåligt samvete för att jag inte tänker på honom. Den känslan är ganska stabil även om jag ibland känner den mer än annars. Nu när det återigen börjar ”närma sig” ett nytt inseminationsförsök så börjar jag få massa andra konstiga känslor som jag tror i grund och botten grundar sig i rädslan för att det inte ska funka. I går när jag gick upp, till exempel, så tänkte jag ”vill jag ha fler barn…” – men va fan, det vet jag ju att jag vill, det finns egentligen ingen tvekan i världen om just det. Men det är rädslan, vad skulle det annars vara, rädslan för att inte blir gravid, rädslan för att bli gravid men att nåt går fel, kanske även till en viss del rädslan för att bli gravid och allt går bra (vem har inte rädsla över att ha ansvar för någon annan persons liv?). Den sista rädslan kan jag i alla fall stå ut med för jag längtar så tills den dagen då jag kan skriva att ”Vår ängel Noa har blivit storebror…” – tänk den känslan, att få hålla i sin levande lilla bebis för fösta gången, få höra den skrika. Jag längtar så fruktansvärt mycket…

Igår kväll när jag och Petra hade gått och lagt oss för att sova så låg vi och pratade, som så många andra gånger, om Noa och syskon till Noa. Petra säger hela tiden ”snart…”, och vad vi hoppas att det är snart… I alla fall så räknade vi (eller jag) på hur många dagar man faktiskt är gravid, det är drygt 270 dagar om man går 40 veckor… Det är många dagar det… I en graviditet kan man ju i och för sig räkna bort de två (ungefär) först veckorna för man är ju egentligen inte gravid mellan mensen och ägglossningen, skulle vi nu få göra ett försök på denna cykel och jag skulle blir gravid så skulle det räknas som att jag var det nu, och det är jag ju inte… Så säg att man är gravid cirka 260 dagar om man får på beräknatdatum, det är fortfarande en jävla massa dagar… Fördelen är väl att nästa gång så vet jag att det inte blir fler än så många dagar i alla fall, jag hoppas att det blir några färre (dock inte för få)…

För att hoppa lite fram och tillbaka mellan olika saker så tycker jag det är skit jobbigt att de inte ringde från fertilitetsenheten igår, jag hatar verkligen att prata i telefon och då blir inte ångesten precis bättre av att man går och väntar på ett samtal. Petra ringde idag och bad dem ringa till henne istället men det visade sig dock att hon var på semester fram tills på onsdag (det känns som att det då borde betyda att vi i alla fall får samma donator och det är det jag är mest orolig för)… Nu kanske ångesten över att prata i telefon lägger sig lite fram tills på onsdag i alla fall, det känns som att det är lite dålig ordning där dock så de kanske ringer även mig trotts att det står att vi vill att de ska ringa till Petra istället…

Nu är det snart helg, vädret är pissdåligt, det är kallt och det regnar (riktigt midsommarväder en vecka för tidigt). En vecka till har gått och det är konstigt hur mycket ljusare livet har börjat bli igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här igen och jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv. Självklart så är det långtifrån en dans på rosor men jag ser ljuset ibland och kan även njuta av vädret och hur vackert det är ute. Jag har fortfarande jobbiga stunder och det är inte många dagar i veckan som jag inte gråter, saknaden efter Noa är så enorm och längtan efter att få hålla mitt eget levande barn är nästan lika enormt stor som saknaden efter Noa. Det var ju inte så här livet skulle bli… Älskade Noa med sin fina lilla landstinget-tröja på sig…

2 svar på ”Känslor, ångest och illamående”

  1. Hej jag är en helt okänd person för dig. Jag hittade din blogg helt plötsligt på nätet. Började läsa och kunde inte sluta. Jag har helt fastnat i din dagbok,läser varje dag. Allt du skriver berör mig, men samtidigt fick jag en tankeställare. Jag har en underbar son på 2,5år som vi nu vill ha syskon till. Vi har försökt i snart ett år, med ett tidigt missfall. I vilket fall som helst så när jag satt där o var lite ledsen när förra mensen kom så hittade jag din blogg. När jag hade läst vad som hänt er så tänkte jag till. Man måste uppskatta det man har alltså min underbara son och ta vara på det! Min kollega miste sin son för ca ett år sedan, idag har hon fått en lillebror till han som är helt frisk! Vad jag vill ha sagt med detta är att jag hoppas och tror att ni också inom kort får ett nytt barn, fast som min kollega säger absolut ingen ersättare. Ha det så bra mvh Cim p.s det som ni går igenom kan ingen, mer än de som varit med om det förstå. Det är det värsta som kan hända en.

    1. Hej Cim!
      Man kan alltid hitta saker som sätter ens eget liv i ett annat perspektiv men samtidigt så kan jag förstå er frustration över att inte lyckas bli gravida och lyckan över att vara gravid och sen få missfall. Det är vad vi fruktar, att vi antingen inte ska bli gravida eller att man ska få missfall. Självklart är ju fruktan över att samma sak ska hända igen stor men vi försöker leva på en rädsla i taget (för rädslan kommer alltid att finnas där tills man håller en frisk levande bebis i famnen, fast då kommer väl en ny rädsla). Jag hoppas dock att ni lyckas med att bli gravida snart och jag har själv sökt efter lite på nätet som ska ”hjälpa” en i den riktningen (det har säkert du också gjort). Jag skrev i alla fall ett inlägg om det som jag tror heter ”antiklimax”, där står lite grejer som jag ska göra för att göra det så ”gynnsamt” som möjligt för att bli gravid mycket av det är sånt jag har läst om på nätet och tycker är värt att testa!
      ”Håller tummarna” för oss båda!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *