Livrädd

Nu börjar det närma sig igen och jag är rädd… Har nu fått min mens och har idag varit ledsen och haft ångest. Jag är så jävla rädd för att jag inte ska blir gravid, den största rädslan i detta nu är att jag aldrig kommer att få hålla min egna LEVANDE bebis… Jag vet att när jag blir gravid så kommer rädslan gå över till rädsla för att få missfall och sen rädsla för att bebisen ska dö och så vidare. Men egentligen så är väl ingen av dessa rädslor konstiga, vare sig man har varit med om det vi har varit med om eller inte. Jag är ju dessutom en person som konstant är orlolig för allt och inget. Till exempel så går jag fortfarande och nojjar över att vi inte ska få samma donator fast vår läkare på Danderyd har sagt att vi ska får det. Jag vet dock hur lätt det blir missförstånd och även om de har sagt det till henne så kanske det ändå blir nåt annat för nån har missuppfattat nåt annat… Varför kan jag inte bara lugna ner mig, varför ska jag tänka så mycket, analysera så mycket? Blir tokig på mig själva…

Jag har saknat lilla Noa idag också, det var därför jag var ledsen. Självklart saknar jag honom varje dag men ibland så greppar det tag om en så hårt och det känns som att någon åter igen är på det stora öppna såret man har. Det känns fortfarande som att det är en stor sten som ligger och skaver i bröstet på en men det känns oftast som att den inte skaver lika mycket längre.

Tänk om jag bara kunde bli gravid, en sak mindre att gå och vara nojjig över…

Var och hälsade på mina föräldrar i söndags, Petra var med. Det är väldigt jobbigt när man har varit med om en sån här sak och har en pappa som tror att han alltid har svar på allt och vet bäst i alla situationer. Han tyckte att vi skulle vänta tills vi mår bättre, tills vi mår så som vi kommer att göra resten av livet… Hur man mår ändras ju konstant så jag vet inte riktigt när han tycker att det skulle vara… Vi orkade inte ta någon diskussion men ibland så önskar man att han kanske kunde inse att han faktiskt inte har svar på allt och vet hur allt är. Petra hade lust att säga till honom att han inte har varit med om det här så han har ingen aning om hur vi känner… Pappa försöker även hela tiden byta ämne om ämnet blir Noa, vilket känns jobbigt, ska det alltid vara så? Ska jag inte kunna tala om min förstfödda son med mina föräldrar? Jag vet inte om jag gillar den här sidan jag ser av dem (framförallt pappa) som jag ser nu…

Igår var jag även förbi jobbet och fikade lite, syrran jobbade och en annan kollega som jag känner väl. Det gick riktigt bra men jag var helt slut när jag kom hem, konstigt att man kan bli trött av bara en sån sak…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *