Spridit askan efter Noa

Idag spred vi då askan efter Noa, i början av veckan så såg det inte ut som att vädret skulle tillåta oss att göra det men som tur var så blev det ännu en underbar dag. Vi åkte ut redan straxt efter tio i morse och eftersom att det är fredag så var det inte mycket båtar ute så vi fick vara i lugn och ro. När vi kom ut till dit där vi tänkt att sprida askan så blev blev det nästintill vindstilla, det var ett sånt lugn, nästan som att naturen visste vad vi var där för att göra och hjälpte oss genom att vara så lugn som möjligt. När vi hade hällt ut askan så lag vi även i hjärtat som tidigare hade legat i kistan samt att vi, jag och Petra, la ut varsin vit ros. Noas ena mormor (Petras mamma) hade skickat med ett litet rött hjärta som vi la ut tillsammans med rosorna. Det var väldigt vackert men självklart också sorgligt. Det kändes bra att få ta det här ”sista farvälet” men jag är ändå glad att vi väntade så pass länge som vi ändå gjorde för det gick ändå att njuta lite av ögonblicket vi var där ute och det hade vi nog inte kunnat gjort på samma sätt om vi gjort detta tidigare. Jag skulle dock inte velat vänta längre än vad vi gjorde för det var dags att göra det här nu. Det blev inte alls lika tungt och jobbigt som jag hade trott och även idag så kändes det lite som att Noa var med oss. Jag saknar honom så mycket…

Två vita rosor

När rosorna sedan drev iväg så låg de ihop hela tiden, det var så fint.
Tänk att det enda som vart kvar av hans skal nu är aska, han kommer dock alltid att finnas i mitt hjärta och han kommer alltid att vara älskad och saknad.