Känns så jobbigt

Jag känner att det bara blig jobbigare och jobbigare, fortfarande inte ett positivt ägglossningstest och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Är så sjukt jobbigt att behöva vara beroende på det här viset av när saker och ting sker, mycket irriterande att vi inte bara kan ha sex för att hoppas på att bli med barn. Det känns så förtvivlat jobbigt att behöva gå igenom detta igen, varför kunde inte Noa bara ha fått stanna här från början. Jag vill ju ha min lilla bebis här!

Fortfarande ingen ägglossning

Har fortfarande inte fått ett positivt ägglossningstest, jag hoppas så innerligt att det blir ett i eftermiddag eller absolut senast i morgonbitti. Tänk om det blir på lördag då får vi vänta två månader innan vi förhoppningsvis kan göra ett försök igen. Jag vill ju så gärna få göra ett nu och bli gravid… Varför ska jag behöva gå och våndas så, varför kan de inte ha öppet sex dagar i veckan istället, då kunde ju alla få göra…

Väntar på ägglossning

Allt är bara en enda väntan, först väntan på att få ägglossning sen väntan på att barnet ska födas och nu väntan på att få ägglossning igen… Jag är så orolig för att jag ska få ägglossningen på lördag, jag vill ju så gärna få göra ett försök denna gång. Än så länge är det ju inte kört för denna vecka men den börjar ju så sakterliga dra sig mot sitt slut. Jag hoppas så innerligt att den kommer i morgon, jag orkar inte med denna väntan och nervositet… Kan jag inte bara få bli gravid igen…

Var för övrig ner i centrum idag och skulle försöka hitta lite kläder inför min syster bröllop, det gick ganska bra tills jag hörde ett spädbarn skrika då gick det inte längre och jag åkte hem… Hittade iaf ett par kortbyxor på rea så det är väl alltid nåt, jag klarade även att gå i centrum helt själv en stund, alltid nåt det också… Det går framåt…

Sysselsatt…

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, det händer inte direkt så mycket mer än det vanliga. Det är kanske lite bättre igen men känner en svag ångest och rädsla. Jag har fortfarande inte fått min ägglossning så jag hoppas bara så innerligt att den ska komma nu och jag blir gravid. Det är ju två veckor till av ovisshet efter att ägglossningen har kommit. Jag hoppas bara att det går bra. Jag har försökt gör de saker som jag sagt att jag ska göra innan jag eventuellt blir gravid så jag kan ta det lite extra lugnt de närmsta veckorna efter. Vi håller på och gör ordning våran baksida och det är en jävla massa som ska grävas och dras. Jag har i alla fall fixat det ”lilla” som jag sagt att jag ska göra där och funderar på att tvätta fasaden vid grovingången (är kanske inte så bra att göra när man är gravid). Det är ju även bra sätt att dels röra lite på sig men också att ha något att göra. Måste även ta mig ner till centrum och kolla om jag kan hitta nåt vettigt som jag kan ha på min systers bröllop på lördag, har inte direkt några byxor eller liknande som jag kan ha (inte lätt att ha blivit för tjock)…

Saknar så klart min lilla bebis och tänker på honom mer än konstant, har var så liten och det är så orättvist…

Orolig, saknad, ångest…

Det är så mycket känslor nu, saknad och oro. Jag saknar lilla Noa så enormt mycket och det blir nästan värre när jag tänker på att vi måste gå igenom hela processen med att bli gravida igen. Jag är så himla rädd att det inte ska fungera, vi har ju bara fyra gånger på oss. Tänkarna bara snurrar hela tiden, jag kan bara inte släppa dem. Har en klump i magen, det känns som att det kommer att gå bra men jag är ändå livrädd och känner även ibland att det inte kommer att gå bra. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till om det inte fungerar nu. Jag vill så gärna vara gravid igen, varför var det så här det blev? Jag vill bara ha min lilla Noa här hos mig… Vi skulle ju inte ”behöva” göra det här redan nu igen, vi skulle ju ha våran lilla fyramånaders här hos oss nu… Livet är tungt och känns ganska meningslöst just för tillfället… Hur ska jag klara tre nästan tre veckor till innan jag vet om jag är gravid eller inte? Hur ska jag klara det om jag inte skulle vara gravid, allt är så jobbigt. Om vi bara hade fler gånger på oss så tror jag att det skulle känts lite lättare men vi har bara fyra gånger, fyra, det är ju ingenting… Varför kunde han bara inte fått vara här hos oss istället?!

Midsommarafton

Jaha då var det midsommarafton och första riktiga högtiden (räknar inte riktigt påsk då jag inte är religiös och inte firat sånt) efter att Noa dog (och föddes)… Själva midsommarafton i sig kanske inte känns så jobbigt, vi märker ju inte så mycket av den när vi sitter här hemma i huset men bara tanken på att det är det och midsommar är ju verkligen en ”barnhögtid”. Jag saknar i alla fall lilla Noa lite extra idag, eller det känns i alla fall lite extra idag. Jag har tänkt på hur det skulle vara att känna honom och hålla honom, vad skulle han göra nu… Jag bara saknar honom så innerligt, varje sekund av varje minut av varje dag… Älskade Noa kan du inte komma tillbaka till mamma?!

Tar på krafterna

Det tar på krafterna att försöka att inte tänka på allt som har med nästa graviditet att göra, oron för att det inte ska fungera, oron över att jag ska få missfall, oron för att det ska sluta som det gjorde nu… ja oron över allt helt enkelt. Jag försöker se allt positivt men det är inte så lätt alltid framförallt eftersom att jag kanske inte är sån person. Jag är en extrem tänkare och tänker bara på allt hela tiden och analyserar, söker på nätet, ja allt man kan tänka sig. Det håller mig i och för sig sysselsatt för det mesta men ändå, om man inte var en sån jävla tänkare jämt… Fast det är väl inte så konstigt att man är orolig, som jag tjatat om tidigare, har jag ju alltid vetat att jag velat ha barn och det känns helt outhärdligt att ens tänka tanken på att man kanske inte får något mer barn och även om jag vet att sannolikheten för att det blir så är minimal så finns i alla fall oron där. Jag fick världens finaste son och jag önskar så mycket att han vore här men nu blev det ju tyvärr inte så och jag vet att mycket i den här bloggen är upprepning på samma saker hela tiden, men just nu är mitt liv så… Jag är bara glad att jag klarar att mig igenom dagarna och att nästa dag oftast är lite lättare än dagen innan.

När allt detta hade hänt så trodde jag bara att den där fruktansvärda sorgen och tyngden skulle ligga kvar där för evigt, framförallt tyngden. Sorgen ligger självklart kvar men redan nu är den så mycket mer hanterbar än vad den va bara för en månad sedan. Den där mörka tyngden som jag kände hela tiden har börjat försvinna mer och mer även om den fortfarande kommer tillbaka ibland. När jag umgås med andra för mycket eller är borta för länge hemifrån (alltså när jag inte bara ”är”) så har den en större benägenhet att komma smygandes. Nu blir det dock inte lika jobbigt efter som det var förut, jag blir bara väldigt trött. Det är sjukt ansträngande att ha en sån stor sorg och Noa ligger ju där i tankarna hela tiden, saknaden känns i kroppen.

För övrigt så har jag och Petra bestämt att våra framtida barn ska få heta Noa i andra- (eller tredje-) namn för att hedra minnet av honom (Noa kan vara ett tjejnamn även om det är ovanligt och därför tycker vi att om vi får döttrar så kan de också heta Noa).

Alla dessa turer fram och tillbaka

Idag har vi äntligen fått säkert svar när det gäller inseminationen och det är väl både positivt och negativt. Det hade blivit en missuppfattning, inte den jag var orolig för utan den jag inte var orolig för. Vi kommer att få samma donator, vilket jag i och för nästan hade förstått efter förra veckans samtal (och det känns jätte skönt). Vår läkare på Danderyd hade dock missuppfattat antal gånger vi skulle få, de skulle räkna bort den gången då Noa blev till och inte de gångerna innan. Det innebär alltså att vi har fyra försök på oss. På ett sätt så känns det bra, för nu vet vi, samtidigt så känns det lite jobbigt. Nu har vi bara två försök innan vi ska bestämma om vi vill ha IVF eller insemination de två sista gångerna, jag hade nog i alla fall velat ha tre försök innan (men samtidigt två försök är bättre än ett). Vi får ta ett försök i taget, så klart, men jag känner nog att jag vill ta de två sista som IVF om jag inte skulle ha blivit gravid. Det är mycket hormoner och sånt inblandat i det men tänk om det inte skulle funka med insemination och så funkar det inte heller när man åker till Danmark (vilket skulle vara steget efter) så får man i slutendan betala IVFen själv och göra den i Danmark eller nåt annat land (om det ens är möjligt), blir lite skillnad i pris och sen vill jag ju så gärna att Noas syskon ska ha samma donator som han hade, det känns så viktigt (även om det bara blir ett syskon som får samma donator så känns det bättre än inget, det känns som att Noa kanske lever lite igenom sitt syskon då)…

Det känns i alla fall lite bättre nu när vi vet exakt vad som sker och hur många försök vi har, även om det inte var så många som vi räknat med. Jag hoppas bara så innerligt att det ska funka redan nu, den första gången. Jag kommer nog inte må så bra annars, men det är ju så det kan vara och bara för att det inte skulle funka så betyder det ju inte att det inte kommer att funka gången efter… Jag hoppas i alla fall för hoppet är ju det sista som överger en och det vet man ju mer nu än någonsin för hade det inte varit för hoppet så hade jag nog inte suttit här och skrivit dessa rader just nu…

Denna veckar har varit lite jobbig, jag har mått hyfsat förra veckan ändå måste jag säga. Den här veckan har jag dock känt den där enorma saknaden efter Noa, den där kroppen känns som att den ska rasa ihop bara för att jag inte får ha honom nära mig. Tror dock att oron över inseminationen och alla de turerna spär på lite och därför skulle det vara så skönt om det kunde funka med inseminationen nu redan första gången. Även om det kommer hormoner och det säkert kommer att påverka sinnesstämningen till och från så känns det i alla fall som att man kanske kan glädjas åt det nya livet…

Ska åka till mina föräldrar nu och hälsa på lite, jag hade hoppats på att bara mamma skulle vara hemma men tydligen är även min pappa hemma. Hade hoppats på att kunna prata lite med mamma i fred eftersom att pappa gärna byter ämne när Noa kommer på tal…

Tristess

Jag vet inte vad det är men jag bara känner en så stark tristess och maktlöshet, eller vad jag ska kalla det. Jag vet inte vad jag ska göra, när man pluggar (och inte är straxt över 20) så är studierna mest en transportsträcka tills man når sitt mål, det man vill jobba med. När jag var gravid så var det mest en transportsträcka till att jag skulle få hålla mitt barn och äntligen få vara mamma. Vad har jag nu? Jag har inte mitt barn och jag har inte min examen som jag skulle ha haft om jag inte bestämt mig för att bli mamma nu. Jag ångrar absolut inte valet att skaffa barn nu, inte för en sekund, även då det slutade så hemskt som det gjorde. Om jag visste vem donatorn var så skulle jag skicka ett tackkort för det finns nog ingen som gjort något så fint för mig som han har. Tänk att helt osjälviskt dela med sig av sig själv på det sättet så att någon man inte känner eller aldrig har träffat kan få sitt efterlängtade barn.
Det jag känner just nu är bara, ja jag vet inte ens vad jag känner, det är jobbigt, jag har inte lust med någonting men ändå så vill jag göra någonting hela tiden. Jag vill nog att mitt liv ska bli ”normalt” igen, att jag klarar av att åka in till stan, att jag klarar av att jobba, plugga… Att jag helt enkelt klarar av livet igen, jag mår för det mesta så mycket bättre igen men samtidigt så mår jag inte så bra att jag klarar av att göra vad som helst. Det känns lite som att jag är i ett ingenmansland och när jag är ensam hemma så är det som att det bara är jag som finns i detta land, jag är trygg här men jag är uttråkad och viljan att göra något är så stark men orken att göra något är nästan ännu starkare. Det kanske helt enkelt bara är så att det är måndag idag och vädret är dåligt, vad vet jag… Mest troligt är det nog så att livet inte är som det skulle vara och jag bara saknar min lilla älskling så otroligt mycket, för vad är en mamma utan sitt barn?

Ur allt ont kommer något gott?!

Det finns ju ett ordspråk som säger att det alltid kommer något gott ur det onda, vilket det säkerligen ofta gör. Petra och jag satt och pratade lite om sånt man har ”lärt oss” eller ”fått ut” utav detta som man kanske kan se som något positivt. Självklart så finns det saker som vi lärt oss av detta som är bra och som vi kommer att ta med oss resten av livet sen att det aldrig kan väga upp förlusten av Noa är en annan sak. Hur man ser på livet och döden har nog förändrats, det är ju inte så att man inte vet att man faktiskt kan dö när som helst, vilken sekund som helst, det blev bara klarar på något sätt. Kanske kommer man att ta vara på livet lite mer än vad man hitils har gjort. Svårt att säga för just nu så känns det inte alls som att jag gör det men samtidigt så måste man ju sörja också. Jag har väl i och för sig kanske inte slösat bort livet hitils heller, jag har ju gjort väldigt mycket saker som jag velat göra och har väl ändå ett ganska bra liv (tills för drygt tre månader sedan då det viktigaste som någonsin hänt mig togs ifrån mig). Att få barn har alltid varit viktigt för mig, det är något som jag alltid har vetat att jag velat och jag tror därför att min syn på hur och vad vi ska göra när vi får barn därför inte har förändrats så mycket. Kanske kommer jag stanna upp i all vardagsstress och ta ett djupt andetag och tänka en gång extra innan jag gnäller på skrikiga och jobbiga barn nu när jag har varit med om det jag har. Kanske kommer jag att få ett bättre tålamod och låta barnen hitta på lite mer satyg än vad jag annars hade gjort. Jag vet inte men kanske blir jag en bättre mamma till mina kommande barn i och med det som hände. Petras syn har nog förändrats mer, inte för att hon inte ville ha Noa men hon har på något sätt insett vad som är viktigast i livet och vi har pratat om att hon, förutom de tio ”pappadagarna”, även ska ta ut två veckors semester i samband med nästa barns födsel. Även om hon verkligen trivs super bra på sitt jobb och tycker att det är viktigt att få jobba så har hon fått en liten tankeställare och insett att ett barn är bara i ett visst steg en gång och det får man aldrig tillbaka. Även om hon kanske fortfarande tycker att just namngivningskalas är lite löjligt så insåg hon att det inte är fel att fira sitt barns födelse och även jag insåg väl att man faktiskt inte behöver ha ett namngivningskalas för att fira sitt barns födelse. Vi kommer nog att ha det lite som på Noas ”begravning” fast vi då inte ska sörja barnet utan enbart glädja oss åt att det fötts och är här med oss. I och för sig så hade jag nog styrt upp något sånt ändå men det hade förmodligen blivit vid olika tillfällen med olika personer, jag tror dock att det kan vara trevligt att ha båda våra familjer samlade även för nästa barn, ett stort kalas ska det vara!

Säkerligen är det en miljon saker till som man får med sig ut av det som har hänt som man kanske inte ser nu men som ändå finns där. Inget av detta väger dock upp den fruktansvärda saknaden man har efter sitt döda lilla barn. Jag kan själv märka att jag har fått någon slags styrka i det som har hänt och jag kanske även har insett att bara för att man gör saker för sin egen skull så behöver inte det betyda att man är egoist och även om man är det så måste man vara det ibland.

På ett sätt så känns det så sjukt att man inser vissa saker först när man har förlorat ett barn, saker som egentligen borde vara självklara. Jag kommer aldrig att kunna få dåligt samvete för att jag prioriterar tid med mina framtida barn istället för andra saker och det känns skönt för jag har en tendens att få dåligt samvete för allt jämt bara någon säger något.

Så till de som kanske läser detta och har gnälliga barn som kanske är i trottsåldern och är helt outhärdliga, tänk vad lyckligt lottade ni är för att ni har dem hos er och tänk vad livet vore tråkigt utan dem. Stanna upp och andas och stressa er inte igenom vardagen, stäng av tven och umgås med dina barn. Jag kommer själv ihåg när jag var liten och vi hade strömavbort, det var så härligt, vi tände ljus och spelade spel och ibland fick vi även lite godis trotts att det inte var lördag. Jag önskade att vi hade strömavbrott oftare… Passa på att umgås med era barn när de fortfarande vill umgås med er…

Jag har en kylskåpsmagnet som säger ”De galenskap man ångrar mest är de man aldrig begick” jag har levt efter detta många gånger och hade jag inte gjort det så hade jag inte tagit vara på livet så som jag ändå tycker att jag har gjort. Jag tolkar dock inte ordet galenskap så ordagrant men tycker ändå att det ger en bra tankeställare…