Mer ångest

Jag har börjat få ångest igen, jag vet inte riktigt varför men jag tror att det har med alla tankar på framtiden att göra. Tanken på att Noa inte kommer att vara i den och tanken på svårigheterna som kommer, vare sig vi lyckas med att bli gravida igen eller inte så kommer ju framtiden att bli jobbig. Blir jag gravid så kommer ju nio månader av oro att hägra framför oss, samtidigt som man kommer att vara ledsen över det livet som aldrig blev med Noa. Men förhoppningsvis så kommer ändå lyckan över att vara gravid igen att väga över och framför allt så hoppas jag att den graviditetn slutar bättre än den här gjorde. Lite ångest är nog också för att jag tycker så synd om Noa, allt han inte fick uppleva, allt vi inte fick uppleva med honom. Ångesten är nog även en del saknad, saknade är så stor så jag vet nog inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag tänker konstant på honom och även när jag inte aktivt tänker på honom så känner jag hur det ligger och gnager där i bakgrunden. En del ångest beror nog också på att jag helt till fullo har insett att det inte kommer att spela någon roll om jag blir gravid igen, Noa kommer inte tillbaka och saknaden efter honom kommer inte att bli mindre eller försvinna. Jag har förstått det tidigare men vissa saker går bara inte att ta in. Jag undrar om man kommer att kunna känna samma lycka under nästa graviditet, den lyckan man kände när man för första gången fick se hans lilla hjärta, stort som en pixel, ticka där på skärmen när jag bara var i sjunde veckan. Eller det där lyckoruset man fick när man såg honom på det andra ”riktiga” ultraljudet. Kommer man våga känna lycka? Kommer man våga att känna trygghet i att man hör hans hjärta slå på mvc-besöken? Jag vet att jag ska tänka på nuet och ta en dag i taget, men det är svårt när nuet är så hämskt och saknaden efter Noa är så överväldigande. Hur ska jag kunna leva nu och ta en dag i taget när det enda jag vill är att vara mamma till ett friskt levande barn?! Om man på förväg kunde veta att jag skulle bli gravid igen och att det skulle gå bra så skulle allt kännas så mycket lättare men det kan man ju aldrig veta…

kan inte sluta gråta

Jag har börjat gråta mer igen, jag har gråtit nästan varje dag sendan det här hände men vissa dagar blir det bara lite grann och andra dagar så känns det som att jag inte gör något annat än att gråta. De senaste dagarna har varit så, jag har nästan bara gråtit, eller varit väldigt nära att gråta. Jag gråter för att jag saknar Noa, jag gråter för allt han aldrig får göra, som vi aldrig får göra tillsammans. Jag gråter för att jag är livrädd för att jag inte kommer att få några fler barn, för rädslan över att aldrig få hålla i ett eget levande barn som man får följa in i vuxenlivet. Det är så mycket jag har att gråta över… Jag saknar ju bara min lilla Noa så oerhört mycket, han är det bästa som har hänt mig men det värsta som kunde hända honom hände… Jag vill ju bara vara mamma till ett levande barn, varför fick jag inte bli mamma till en levande Noa?

Jag vill bli gravid, jag vet att såren inte läks av det och jag vet att saknaden efter Noa aldrig kommer att försvinna. Men saknaden efter att få vara mamma till ett levande barn kan fkatisk försvinna och jag hoppas så innerligt att den saknaden kan försivnna innom en rimlig framtid… Jag hoppas att jag om ett år sitter här med en levande liten bebis och att jag når tillbaka till någon slags lycka igen. Noa kommer aldrig att försvinna ur mitt hjärta och jag kommer alltid att önska att han fick vara hos oss men livet kanske kan bli lite lättare om Noa får ett syskon som jag kan dela livet med… Ett syskon som jag kan lära allt jag skulle lära Noa…

Noa min lilla älskling, jag saknar dig så det gör ont i mig, det finns inget annat jag hellre skulle vilja än att ha dig här. Det näst bästa skulle vara ett syskon till dig och det är det jag nu önskar mig, nu när jag vet att jag inte kan få dig tillbaka hit… Du är sån stor del av mig fast du inte är här och jag saknar dig varje sekund av varje minut av varje dag… Tänk att det var så här det blev, så som ingen vill att det någonsin ska bli… Vad jag önskar att jag kunde få känna din hud mot min, se hur din lilla bröskort lyfts upp och ner. Se dina små fingrar röra dina små tår. Jag undrar hur dina ögon ser ut, hur ditt leende skulle vara. När du skulle skrika, när du skulle skratta. Jag undrar så hur du skulle vara som person men jag får aldrig veta det, jag får aldrig vara dig nära igen, inte i det här livet i alla fall… Jag bara önskar så att livet inte var som det är, jag önskar att jag hade fattat att du inte mådde bra och åkt in och tvingat dem att plocka ut dig, att rädda dig. Jag önskar så att du vore här med mig! Ingenting, någonsin kommer att få mig att sakna dig mindre men ett litet levande, friskt syskon till dig skulle kanske i alla fall göra livet lite lättare för mig. För oss…

Älskar dig min son, nu och för alltid!

Tio veckor

Noa idag har det gått tio veckor sedan jag fick se dig för första gången. Det har varit tio extremt tunga veckor där saknaden efter dig inte blivit mindre utan kanske till och med större. Sorgen efter att ha förlorat dig har nog mer och mer gått över till sorgen att inte ha dig här. Det kanske kan tyckas vara samma sorg, men det är det inte Noa. Sorgen över att inte ha dig här är fylld med saker som vi aldrig fick uppleva, du jag och mamma Petra. Ju mer den sorgen tar över ju mer jag tänker på varje stund vi inte fick. Jag tänker på varje sak jag inte fick uppleva med dig. Jag tänker på varje sak som jag inte ens vet hur man upplever. Du skulle ju vara här, vi skulle ju ha det så mysigt du och jag. Du och jag och mamma Petra skulle ju njuta av den här tiden vi hade tillsammans när du var så liten och allt var så nytt för oss alla tre. Jag hoppas så att du är någonstans bra där det finns någon som tar hand om dig och jag hoppas att vi ses en dag och att jag då känner igen dig. Jag älskar dig så innerligt och saknar dig mer än vad ord kan beskriva.

Min lilla son du skulle ju vara här nu!

Farmor

Min farmor ringde här om dagen och jag kan inte riktigt släppa det… Jag tycker väldigt mycket om min farmor, i vanliga fall, problemet är bara att hon är extremt självupptagen och försöker få folk att komma och hälsa på genom att ge personen ifråga dåligt samvete.
I alla fall så ringde hon här om dagen och påpekade att hon fyller år på söndag (som om jag inte visste det) och ville att jag skulle komma för att hon längtade efter mig. Än så länge är det väl helt okej, man kan ju inte klaga när folk säger att de längtar efter en det är väl alltid kul att höra. Sen börjar hon snacka om att det är mors dag då (vilket det tydligen inte ens är) och att hennes söner inte kommer och hälsar på… Nähä, vad ska jag gör åt det? Dessutom är två av hennes söner ganska bra på att hälsa på, vilket hon typ fem sekunder senare påpekar… Vet inte varför hon tog upp det… Men i alla fall för att hon fyller år och det är mors dag (ja fast nu är det ju inte det) så vill hon att jag ska komma och hälsa på henne och baka en tårta. Jag säger att jag inte vet för jag mår inte så bra, vilket hon inte verkar förstå förens jag säger varför (vet fortfarande inte om hon förstår). Hon säger i alla fall att hon inte kan tänka sig något värre än att förlora ett barn (och ändå förstår hon inte?!). När jag har sagt det så fortsätter hon med sin ge dåligt samvete metod och säger att det inte kommer att komma någon och hälsa på henne när hon fyller år och att det därför skulle vara så kul om vi (jag och Petra) ville komma.
Dagen efter detta så mailar min syster, som förmodligen har fått ett liknande samtal, och säger att hon ska till farmor och att farmor vill att jag ska komma. Tydligen så kommer även några av kusinerna och kanske även min farbror… (Värst vad mycket folk det blev helt plötsligt, bara från en dag till en annan)…
Mådde dåligt bara av att prata med henne i fem minuter, hur troligt är det då att jag orkar åka dit och gratta henne? Förstår inte varför allt bara ska handla om henne hela tiden, inte en sekund har lagts åt att prata om Noa, så fort man ens snuddar vid ämnet så byter hon ämne fort som fan… Hon sa, första gången jag pratade med henne efter det som hände, att hon tyckte det var hemskt. Det är typ allt. Sen snackar hon om att hon har jobbigt att andas och allt det vanliga ”martyr” gnället… Hon har alltid varit så, jag var i Thailand i nästan fyra månader, när jag kom hem och skulle berätta om det så gjorde jag väl det i två minuter tills hon tog över och berättade vad som hade hänt henne (vilket inte var mer än det vanliga). Självklart kan jag lyssna på henne när hon berättar om sitt men nu handlar faktiskt inte allt om henne, jag mår skitdåligt för jag har förlorat min son och det enda hon kan prata om är hur synd det är om henne för ingen vill fira hennes födelsedag eller mors dag (men det är ju en jäval massa folk som ska göra det). I vanliga fall kan jag ta det och jag tycker väldigt mycket om min farmor och jag förstår att man måste vara lite ego för att orka leva livet ibland (men jag vill verkligen betona ibland). Det värsta i det hela är att trotts att jag vet hur hon är så får jag dåligt samvete för att jag inte åker dit och hälsar på henne, men jag orkar verkligen inte det just nu. Jag klarar inte av när människor bara sitter och gnäller om sina problem, som för mig just nu ses som extremt banala, utan att de ens kan lyssna på mig eller ens prata om min son. Det går bara inte.
Jag lyssnar gärna på folks vardagsproblem, men inte bara det och inte mycket sånt, det blir för mycket och för intensivt… Jag orkar inte, det är världsliga saker, det är ingenting i jämförelse och just nu så orkar jag inte höra andras gnäll om och om igen… Så farmor få nog klara sig utan mig ett tag till, när jag mår bättre så tar jag nog en tur ensam till Uppsala så bara hon och jag kan träffas då kanske hon ”vågar” prata lite om Noa… Han är så viktig för mig och det är även min farmor och därför vill jag att hon ska ”våga” prata om honom med mig…

Ljusare?

Fick min mens nu igen och även denna gång blev jag glad, konstigt, eller kanske inte ändå…
Detta kan betyda att jag missade ägglossningen eftersom att jag började med stickorna på onsdagen för två veckor sedan och jag hade ju dessutom lite begränsad koll på hur de skulle användas… Hoppas vi bara för kallelsen snart och får komma till fertilitetsenheten, jag vill så gärna prova på nästa ägglossning (om jag nu hade en nu) den borde komma i början av juni, eller möjligen i slutet av maj… Frågan är dock om vi hinner få komma på möte hos fertilitetsenheten innan det så vi får göra ett försök redan så snart… Men jag vill j så gärna…

Jag saknar inte Noa ett dugg mindre men livet kanske i alla fall blev något lättare… Jag vill ju bara så gärna ha en egen lite bebis här… Noa vaka över oss och var vår lilla skyddsängel som hjälper oss att få ett litet syskon till dig… Du är en så stor del av mig fast du inte är här och jag önskar inget hellre än att du vore här hos oss…

Allt är bara jobbigt

Allt är jobbigt, jag saknar Noa så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Egentligen så saknar jag honom nog inte mer än andra dagar det är bara att det ibland blir så mycket mer påtagligt. Jag vill ju bara ha honom här, jag vill ha min bebis här, varför får jag inte ha honom här?

Sen har vi rädslan över framtiden, varför får jag ingen ägglossning? Kommer jag att lyckas bli gravid snart? Kommer jag lyckas bli gravid alls? Kommer graviditeten gå bra och vi får ett levande och friskt barn? Det är så mycket som gör att det är så jobbigt, därför känns det också som att jag saknar min lilla Noa lite extra mycket. Även om vi skulle lyckas med att bli gravida snart igen så är det ändå så långtid kvar tills jag får hålla i en liten levande bebis igen, en bebis som är vår… Jag vill bara ha Noa här, andandes, skrikandes, sovandes, levandes… Varför får han inte vara här min älskade lilla pojke?! Saknar honom så ofantligt mycket, jag vill bara hålla i min två månaders bebis…

Om jag vore religiös så skulle jag be varje dag om att jag skulle bli gravid snart igen och att den bebisen skulle komma ut levande och frisk, men jag är inte religiös så jag får bara hoppas att det blir så… Jag vill ju så gärna ha en liten bebis och eftersom att Noa inte fick stanna hos oss så hoppas jag att ett litet syskon till Noa snart är på väg och kan fylla vårt liv med lycka igen, för hur ska jag någonsin kunna bli lycklig om jag inte får ett levande barn?! Saknaden efter Noa kommer så klart inte att bli mindre men längtan efter en bebis är så otroligt mycket större nu än vad jag trodde var möjligt… Kan inte förstå att livet kan vara så orättvist att en person som jag som alltid velat ha barn får en död bebis medan andra personer blir gravida av misstag och sen inte tar hand om sina barn.. Vem är det rättvist emot, inte mot barnet och inte mot föräldrarna… Varför ska det behöva vara så här?!

Egentligen så tror jag väl att jag ska få ett barn till, finns ju egentligen ingen anledning att inte tro det, men paniken och ångesten byggs ändå på och tankarna om att det kanske inte blir så är så sjukt skrämmande och jag kan inte låta bli att tänka dem… Allt jag vill ha är en liten bebis, en levande, frisk liten bebis… Helst av allt så vill jag ju ha Noa men det vet jag ju att det inte går…

Saknar dig förevigt NOA!

Frustration

Jag har gjort ägglossningstest nu i nästan två veckor och har fortfarande inte ”hittat” någon ägglossning. De tär så sjukt frustrerande, framförallt för att jag inte vet om jag kan ha missat den när jag började testa då jag hade glömt att man ska testa ganska precis samma tid varje dag (för att inte missa den då den) och sen så hade syrran missat att säga att man skulle vänta upp till fem minuter för att vara säker på att den visar men jag slängde dem ganska snabbt efter att det första strecket hade synts. Skulle ju vara skönt om jag kunde få ägglossning nu så jag vet att det fungerar. Skulle ju så gärna göra ett försök innan de stänger för semestrar. Det är väl ingen jätte panik som jag känner nu men har man otur så dröjer det några gånger innan det fungerar och då kanske jag inte blir gravid förens i slutet av året eller kanske till och med i början av nästa år (eller ännu längre fram om det vill sig riktigt ”illa”). Jag kan ju inte vara säker på att det fungerar denna gång bara för att det fungerade förra gången, det kanske bara var tur… Vem vet… Helst av allt så skulle jag vilja vara gravid nu, bara för att då vet man att det fungerar… Jag känner dock ingen större oro ännu men det skulle ändå vara sjukt jobbigt om det inte fungerar och därför är det svårt att helt låta bli att tänka på det…

Har för övrigt varit ute helt själv och promenerat, blev en halvlång promenad på 45 minuter och det kändes skönt… Ett steg i rätt riktning… Kan dock inte låta bli att tänka på hur underbart det varit om man hade gått där med barnvagn och lilla Noa… Livet är bra orättvist… Saknar min snutt som fan, som alltid…

Gå ut

Jag är fotfarande ”rädd” för att gå ut, eller jag går ju utanför huset men jag lämnar det nästan aldrig ensam. Tycker att det är konstigt att jag fortfarande är rädd för att lämna huset ensam, när jag mår som bäst så känns det som att det inte skulle vara några problem men det är väl det att jag fortfarande är så instabil och fortfarande tycker att det är så jobbigt att vara bland folk jag inte känner. Men det är ändå lite konstigt, jag har rest flera gånger helt ensam men jag klarar inte av att gå en promenad eller åka och handla helt ensam nu… Livet är konstigt…

Har suttit och fixat lite med fotalbumet på Noa, det var jobbigt men samtidigt inte… Konstigt det där… Jag saknar honom så himla mycket! Älskade Noa hade det inte varit bättre om du hade fått stanna här hos oss?! Jag älskar dig så!

minnessida

Idag har jag gjort klart Noas minnessida, jag har gjort den för att folk som vill se bilder på honom och läsa dikter som jag har skrivit ska kunna göra det. Det är inte jätte många bilder och inte jätte många dikter men några. Den fösta bilden som ligger på minnessidan är det fotot som vi har uppsatt på väggen de andra två ser man Noas blåmärken mer och är man lite känslig så kanske det är jobbigt. Jag vill dock att Noa ska ha en egen liten sida av internat, han fick ju inget annat. Jag vill att hela världen ska få se hur min lilla Noa ser ut och hur söt och underbar han var. Det var lite jobbigt att göra sidan, till en början, allt är jobbigt. Nu är den i alla fall klar, tror jag, och jag blev ganska nöjd. Den är simpel men fin. Jag som redan hade börjat göra en sida på grund av Noa, en fotoalbumssida där jag skulle lägga upp bilder på allt han gjorde… Ska göra klart sidan ändå och hoppas att jag får använda den när Noas syskon kommer till världen… Älskade Noa jag saknar dig så!

fertilitet

Som jag tjatar om ganska mycket så är vi i planeringsstadiet inför ett syskon till lilla Noa, jag har fått första mensen efter graviditeten men tydligen så är det inte ovanligt att man får den utan ägglossning. För att vi ska få göra ett försök nu i sommar så vill de på fertilitetenheten att jag ska ha en possitiv ägglossning innan den ägglossningen som vi ska försöka på (alltså att jag ska ha gått en cykel). Har sedan över en vecka tillbaks gjort ägglossningstest varje dag utan possitivt resultat och det är ganska nedslående. Det kanske inte heller är jätte konstigt att man inte får ägglossning direkt eller att mensen blir regelbunden direkt. Surfade lite på nätet för att kolla hur man blir mer fertil och hittade att rosenrot skulle vara bra, hittade ett paket i köksskåpet och har börjat knapra på dem. Tydligen ska man äta dem mellan första dagen på mensen och fram till ägglossningen (det ska tydligen inte vara bra att äta det när man är gravid). Käkar det nu och får jag ingen ägglossning denna gång så äter jag det vidare över nästa mens och till den ägglossningen. Jag hoppas i alla fall att det ska komma igång snart, är ju jobbigt att gå och oroa sig för det också, det gör ju inte saken bättre i all sorg och förtvivlan. Sen är man ju lite orolig för hur det ska bli nästa gång vi ska göra försöken, tänk om vi inte får sex nya gånger och tänk om det inte fungerar. Mycket att bekymra sig över och det är väl även därför man vill bli gravid så snart som möjligt så man vet att det fungerar. Det skulle nog vara ännu värre nu att inte kunna få fler barn än vad det var innan Noa kom och redan då var det en outhärdlig tanke…