Mer ångest

Jag har börjat få ångest igen, jag vet inte riktigt varför men jag tror att det har med alla tankar på framtiden att göra. Tanken på att Noa inte kommer att vara i den och tanken på svårigheterna som kommer, vare sig vi lyckas med att bli gravida igen eller inte så kommer ju framtiden att bli jobbig. Blir jag gravid så kommer ju nio månader av oro att hägra framför oss, samtidigt som man kommer att vara ledsen över det livet som aldrig blev med Noa. Men förhoppningsvis så kommer ändå lyckan över att vara gravid igen att väga över och framför allt så hoppas jag att den graviditetn slutar bättre än den här gjorde. Lite ångest är nog också för att jag tycker så synd om Noa, allt han inte fick uppleva, allt vi inte fick uppleva med honom. Ångesten är nog även en del saknad, saknade är så stor så jag vet nog inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag tänker konstant på honom och även när jag inte aktivt tänker på honom så känner jag hur det ligger och gnager där i bakgrunden. En del ångest beror nog också på att jag helt till fullo har insett att det inte kommer att spela någon roll om jag blir gravid igen, Noa kommer inte tillbaka och saknaden efter honom kommer inte att bli mindre eller försvinna. Jag har förstått det tidigare men vissa saker går bara inte att ta in. Jag undrar om man kommer att kunna känna samma lycka under nästa graviditet, den lyckan man kände när man för första gången fick se hans lilla hjärta, stort som en pixel, ticka där på skärmen när jag bara var i sjunde veckan. Eller det där lyckoruset man fick när man såg honom på det andra ”riktiga” ultraljudet. Kommer man våga känna lycka? Kommer man våga att känna trygghet i att man hör hans hjärta slå på mvc-besöken? Jag vet att jag ska tänka på nuet och ta en dag i taget, men det är svårt när nuet är så hämskt och saknaden efter Noa är så överväldigande. Hur ska jag kunna leva nu och ta en dag i taget när det enda jag vill är att vara mamma till ett friskt levande barn?! Om man på förväg kunde veta att jag skulle bli gravid igen och att det skulle gå bra så skulle allt kännas så mycket lättare men det kan man ju aldrig veta…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *