kan inte sluta gråta

Jag har börjat gråta mer igen, jag har gråtit nästan varje dag sendan det här hände men vissa dagar blir det bara lite grann och andra dagar så känns det som att jag inte gör något annat än att gråta. De senaste dagarna har varit så, jag har nästan bara gråtit, eller varit väldigt nära att gråta. Jag gråter för att jag saknar Noa, jag gråter för allt han aldrig får göra, som vi aldrig får göra tillsammans. Jag gråter för att jag är livrädd för att jag inte kommer att få några fler barn, för rädslan över att aldrig få hålla i ett eget levande barn som man får följa in i vuxenlivet. Det är så mycket jag har att gråta över… Jag saknar ju bara min lilla Noa så oerhört mycket, han är det bästa som har hänt mig men det värsta som kunde hända honom hände… Jag vill ju bara vara mamma till ett levande barn, varför fick jag inte bli mamma till en levande Noa?

Jag vill bli gravid, jag vet att såren inte läks av det och jag vet att saknaden efter Noa aldrig kommer att försvinna. Men saknaden efter att få vara mamma till ett levande barn kan fkatisk försvinna och jag hoppas så innerligt att den saknaden kan försivnna innom en rimlig framtid… Jag hoppas att jag om ett år sitter här med en levande liten bebis och att jag når tillbaka till någon slags lycka igen. Noa kommer aldrig att försvinna ur mitt hjärta och jag kommer alltid att önska att han fick vara hos oss men livet kanske kan bli lite lättare om Noa får ett syskon som jag kan dela livet med… Ett syskon som jag kan lära allt jag skulle lära Noa…

Noa min lilla älskling, jag saknar dig så det gör ont i mig, det finns inget annat jag hellre skulle vilja än att ha dig här. Det näst bästa skulle vara ett syskon till dig och det är det jag nu önskar mig, nu när jag vet att jag inte kan få dig tillbaka hit… Du är sån stor del av mig fast du inte är här och jag saknar dig varje sekund av varje minut av varje dag… Tänk att det var så här det blev, så som ingen vill att det någonsin ska bli… Vad jag önskar att jag kunde få känna din hud mot min, se hur din lilla bröskort lyfts upp och ner. Se dina små fingrar röra dina små tår. Jag undrar hur dina ögon ser ut, hur ditt leende skulle vara. När du skulle skrika, när du skulle skratta. Jag undrar så hur du skulle vara som person men jag får aldrig veta det, jag får aldrig vara dig nära igen, inte i det här livet i alla fall… Jag bara önskar så att livet inte var som det är, jag önskar att jag hade fattat att du inte mådde bra och åkt in och tvingat dem att plocka ut dig, att rädda dig. Jag önskar så att du vore här med mig! Ingenting, någonsin kommer att få mig att sakna dig mindre men ett litet levande, friskt syskon till dig skulle kanske i alla fall göra livet lite lättare för mig. För oss…

Älskar dig min son, nu och för alltid!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *