Farmor

Min farmor ringde här om dagen och jag kan inte riktigt släppa det… Jag tycker väldigt mycket om min farmor, i vanliga fall, problemet är bara att hon är extremt självupptagen och försöker få folk att komma och hälsa på genom att ge personen ifråga dåligt samvete.
I alla fall så ringde hon här om dagen och påpekade att hon fyller år på söndag (som om jag inte visste det) och ville att jag skulle komma för att hon längtade efter mig. Än så länge är det väl helt okej, man kan ju inte klaga när folk säger att de längtar efter en det är väl alltid kul att höra. Sen börjar hon snacka om att det är mors dag då (vilket det tydligen inte ens är) och att hennes söner inte kommer och hälsar på… Nähä, vad ska jag gör åt det? Dessutom är två av hennes söner ganska bra på att hälsa på, vilket hon typ fem sekunder senare påpekar… Vet inte varför hon tog upp det… Men i alla fall för att hon fyller år och det är mors dag (ja fast nu är det ju inte det) så vill hon att jag ska komma och hälsa på henne och baka en tårta. Jag säger att jag inte vet för jag mår inte så bra, vilket hon inte verkar förstå förens jag säger varför (vet fortfarande inte om hon förstår). Hon säger i alla fall att hon inte kan tänka sig något värre än att förlora ett barn (och ändå förstår hon inte?!). När jag har sagt det så fortsätter hon med sin ge dåligt samvete metod och säger att det inte kommer att komma någon och hälsa på henne när hon fyller år och att det därför skulle vara så kul om vi (jag och Petra) ville komma.
Dagen efter detta så mailar min syster, som förmodligen har fått ett liknande samtal, och säger att hon ska till farmor och att farmor vill att jag ska komma. Tydligen så kommer även några av kusinerna och kanske även min farbror… (Värst vad mycket folk det blev helt plötsligt, bara från en dag till en annan)…
Mådde dåligt bara av att prata med henne i fem minuter, hur troligt är det då att jag orkar åka dit och gratta henne? Förstår inte varför allt bara ska handla om henne hela tiden, inte en sekund har lagts åt att prata om Noa, så fort man ens snuddar vid ämnet så byter hon ämne fort som fan… Hon sa, första gången jag pratade med henne efter det som hände, att hon tyckte det var hemskt. Det är typ allt. Sen snackar hon om att hon har jobbigt att andas och allt det vanliga ”martyr” gnället… Hon har alltid varit så, jag var i Thailand i nästan fyra månader, när jag kom hem och skulle berätta om det så gjorde jag väl det i två minuter tills hon tog över och berättade vad som hade hänt henne (vilket inte var mer än det vanliga). Självklart kan jag lyssna på henne när hon berättar om sitt men nu handlar faktiskt inte allt om henne, jag mår skitdåligt för jag har förlorat min son och det enda hon kan prata om är hur synd det är om henne för ingen vill fira hennes födelsedag eller mors dag (men det är ju en jäval massa folk som ska göra det). I vanliga fall kan jag ta det och jag tycker väldigt mycket om min farmor och jag förstår att man måste vara lite ego för att orka leva livet ibland (men jag vill verkligen betona ibland). Det värsta i det hela är att trotts att jag vet hur hon är så får jag dåligt samvete för att jag inte åker dit och hälsar på henne, men jag orkar verkligen inte det just nu. Jag klarar inte av när människor bara sitter och gnäller om sina problem, som för mig just nu ses som extremt banala, utan att de ens kan lyssna på mig eller ens prata om min son. Det går bara inte.
Jag lyssnar gärna på folks vardagsproblem, men inte bara det och inte mycket sånt, det blir för mycket och för intensivt… Jag orkar inte, det är världsliga saker, det är ingenting i jämförelse och just nu så orkar jag inte höra andras gnäll om och om igen… Så farmor få nog klara sig utan mig ett tag till, när jag mår bättre så tar jag nog en tur ensam till Uppsala så bara hon och jag kan träffas då kanske hon ”vågar” prata lite om Noa… Han är så viktig för mig och det är även min farmor och därför vill jag att hon ska ”våga” prata om honom med mig…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *