Utflykt

Idag var vi i Uppsala en sväng, vi har sagt att vi ska försöka göra nåt varje vecka, komma bort lite och bara ”vara”. Det känns så konstigt, samtidigt som det känns som det alltid har varit så känns allt så himla förjävligt… Tror dock att det är bra att vi ”tvingar” oss ut lite, framförallt för min skull. Jag vill ju inte bli rädd för att lämna huset och det kanske är lite lättare att komma tillbaka till livet igen om man försöker göra något varje helg, som i vanliga fall skulle kunna anses vara ganska kul och trevligt. När vi var i Uppsala så sprang vi även på några gamla kompisar till mig, det blev lite stelt men jag kan förstå det. Dels var det säker 1½ år sedan vi sågs och sen är det nog inte så lätt att veta vad man ska säga eller hur man ska bete sig när sånt här har hänt. Tycker i alla fall att det var bra att de kom fram och sa hej och inte smög i väg.

Har fått en ”kontaktperson” via Spädbarnsfonden som jag har mailet med, de är också ett tjejpar som förlorade sin son drygt ett år tidigare än oss, på samma sätt som oss. De väntar nu ett litet syskon till deras son och det känns så bra. Det känns rättvist, annars när jag hör folk som får barn eller hör att folk är gravida så blir jag så avundsjuk och känner bara hur orättvist allt är. Det är inte orättvist att deras barn får leva, det är orättvist att Noa inte fick det.

Vet inte vad jag mer kan säga, det har gått ännu en vecka men jag vet inte om livet har blivit lättare för det. Saknaden efter Noa är fortfarande enorm och jag vill bara att han ska vara här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *