Tungt

Det känns som att jag har en stor sten i mig som tynger ner mig jag vet inte hur jag skulle få bort den stenen utan att få min lilla pojke tillbaka. Det känns som att den ligger där inne och skaver och det gör ont för det har blivit ett stort skavsår som inte kan läka. Jag saknar min lilla plutt så ofatnligt mycket och allt känns bara så jobbigt. Jag sitter här ensam hemma som vanligt och bara undrar när livet ska kännas lite bättreigen. Jag vet inte vad jag ska göra med min tid, jag vill inte slösa bort den, livet är för kort. Men om jag inte orkar göra något vad ska jag då göra?

Jag hoppas så innerligt att jag får min ägglossning snart annars kommer nog veckan bli extremt jobbig… Jag kommer inte att sakna Noa något mindre alls men jag får kanske något att leva för igen om jag blir gravid… Jag vill så gärna bli gravid…

Mors dag

Som titeln antyder så är det mors dag idag, inte en dag som någonsin har betytt så mycket i min familj. Oftast slängs ett sms iväg för att gratta mamma på mors dag men aldrig mer än så. Egentligen så är det väl inget att känna nån mer sorg över än andra dagar för hade Noa levt så hade nog dagen inte firats mer än någon annan dag. Jag bara saknar lilla Noa lite extra mycket idag (och igår) om det ens är möjligt. Varje dag utan vår lilla Noa känns så tom och när man ser alla andra fina små barn så känns allt bara så orättvist. Varför fick inte vi behålla vårt fina lilla barn?

Kanske även kan säga att gårdagens ettårskalas gick över förväntan, de riktigt små barnen såg vi inte så mycket av och barn är ganska avväpnande så dagen förflöt ganska bra. Var lite extra tungt på kvällen dock och orättvisan kändes så tung, jag vill ju inget annat än att ha min lilla pojke här hos mig. Känna hur hans varama kropp ligger och vilar på min. Hålla hans små händer och fötter och bara njuta av varje andetag han tar… Varför får jag inte uppleva det med min lilla son? Jag hoppas så innerligt att jag snart får uppleva det med ett syskon till Noa. Jag väntar fortfarande på ägglossning och hoppas jag får det väldigt snart (vilket jag borde få) och sen att jag blir gravid och att det verkligen går bra hela vägen. Tänk den dagen man kan få hålla i sitt eget levande lilla barn och bara känna den enorma lyckan. Även om sorgen över Noa kommer att vara där så kommer lyckan ändå att finnas där också och jag vill så gärna känna lycka igen, även om lyckan kanske aldrig kan bli vad den tidigare har varit så hoppas jag verkligen att jag någon gång snart får känna lyckan över att hålla mitt egna levande barn i famnen ett barn som är friskt och mår bra och som lever i många år och blir gammal och får egna barn och barnbarn… Jag längtar så efter den dagen…

Jag älskar min lilla Noa och jag saknar honom så mycket som jag aldrig trodde var möjligt. Jag vill bara ha honom här och älska honom för evigt!

Ingen lust

Vad är vitsen med någonting när dagarna är långa och nätterna är tomma. När saknaden är det enda som finns kvar vad finns det då för mening med någonting? Varför ska jag gå och lägga mig när morgondagen bara är ännu en dag som förälder utan barn. I tystnaden ekar ljudet av barnskriket som aldrig hörs. I tankarna finns en pojke som aldrig fick andas. I ett rum står en spjälsäng som aldrig har använts och i sängen ligger ett goselamm som fick bli en gråtande mammas tröst. En bebis lämnade en sån tomhet i ett hus som köpts för hans skull…

Barnkalas

Imorgon ska vi på kalas, ettårskalas. Petras kusins son (Noas syssling) fyller ett år. Det känns lite läskigt, inte för att jag har fobier för kalas utan för att det kommer att vara barn där, små barn, nästan lika små som Noa skulle ha varit. Jag vet inte alls hur det kommer att gå och hur jag kommer att må men det känns lite jobbigt samtidigt som jag ser fram emot det. Det är väl possitivt att jag ser fram emot nåt för det måste ju betyda att jag faktiskt börjar må lite bättre igen. Får väl se om jag får ett jätte bakslag efter morgondagen eller om det ger mig en knuff framåt. Jag hoppas i alla fall att det inte blir allt för jobbigt, det gick ju ganska bra förra helgen när vi träffade en höggravid tjej så kanske går bra när man träffar bebisar också… Avundsjukan kommer ju inte att försvinna för det, vi skulle ju ha våran lilla Noa med oss. Han skulle ju vara med på sin sysslings första födelsedag. Vår lilla plutt…

Stark

Folk säger att jag är stark men jag känner mig svag
Folk säger att jag är stark med vad har jag för val?
Folk säger att jag är stark men de ser inte mina tårar rinna
Folk säger att jag är stark men de vet inte hur varje dag är en kamp
Folk säger att jag är stark men jag känner mig svag

Allt möjligt

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, känner bara att jag behöver/vill skiva… Har fått dagen att gå genom att inte göra någonting men ändå hela tiden haft något att göra, eller ja… Har mest tagit det lugnt, kollat på TV, spelat lite TV-spel och sen var jag ute på en långpromenad med stavar. Riktigt muppigt, att gå med stavar det vill säga, men det är bra träning och jag behöver träna upp mig lite innan jag blir gravid igen. Kanske kan slippa lite av det fysiskt jobbiga då. Det känns som att det kommer att bli väldigt jobbigt psykiskt ändå, det är ju redan jobbigt psykiskt så kan ju tänka mig hur det kanske kan bli när jag blir gravid igen.

Är lite ”bekymrad” över min sjukskrivning och det icke pluggande som det förmodligen blir… Jag hade ju sett fram emot att plugga. Läkaren sker i alla fall på sjukintyget att det skulle vara bra rehab för mig att t.ex. plugga på distans så man vet aldrig, fk kanske går med på att jag kan studera som rehab. Jag tror inte att det skulle vara nåt dåligt och det verkade ju inte hon på fk tro heller. Löjliga regler de har, att man inte får plugga halvtid och gå på sjukpenning halvtid. Får se när jag får kontaktuppgifterna till min handläggare så jag kan ringa till henne (eller maila som jag föredrar).

När jag var ute och gick så tänkte jag på Noa och att det var meningen att jag skulle vara ute och gå med honom i barnvagnen och kanske ha lite picknick med mig och bara sätta mig vid Domarudden och ta det lugnt… Varför fick vi inte göra det? Tankarna gör mig inte bara ledsen längre, jag kan tänka sånna tankar utan att börja gråta, även om sorgen och saknade fortfarande finns där så djupt och hela tiden så går det bra att tänka på honom och vad vi skulle göra utan att börja gråta… Saknaden gör dock fotfarande sjukt ont men vissa dagar är mycket mer hanterbara än andra.

Har börjat göra ägglossningstest igen och hoppas på att det kommer snart (dock inte på lördag) så vi kan göra ett första försök nu. Jag hoppas så innerligt att jag blir gravid och att det går bra hela vägen enda tills bebisen blir vuxen och gammal… Jag vill ju så gärna ha ett levande, friskt barn…

Älskar dig Noa och ljuset lyser för dig i fönstret så du hittar hem till oss!

Fertilitetsbesök och försäkringskassan

Har haft en ganska bra dag i dag, fram tills för typ tjugo minuter sedan då de ringde från försäkringskassan och pratade om min sjukskrivning. Jag berättade mina planer på att plugga halvtid och vara sjukskriven på halvtid i sommar för henne och det gick tydligen inte, om man inte bara vill leva på studiemedel det vill säga för att vara sjukskriven samtidigt som man pluggar går inte för sig… Jävla konstigt system, det är tydligen bättre att jag sitter hemma och inte gör någonting alls än att jag försöker göra något som jag klarar av och då börjar må lite bättre. Jobba klarar jag inte av ännu, det vet jag, jag är fortfarande sjukt instabil och att då jobba i en reception är ganska uteslutet. Less blir man och jag som hade sett fram emot att gå den här kursen, den kändes lagom ”lätt”… Vet inte vad jag ska göra nu, det känns uteslutet att plugga på heltid eller plugga på halvtid och jobba halvtid… Muppar…

De lite roligare nyheterna är väl dock att vi som sagt var på fertilitetsmottagningen idag och träffade en läkare och allt såg bra ut så om jag får ägglossningen i slutet på veckan eller i början på nästa vecka så ska vi få göra ett försök igen. Tydligen så är det viktigt att mensen är jämn, det tyder tydligen på att man då har bra ägglossning. Ska börja testa nu på fredag så får vi väl se, lördagar har de ju tyvärr stängt så får väl hoppas att ägglossningen inte är då eftersom att man bara kan göra den första dagen det visar possetivt eller dagen efter.

Det är extremt många olika känslor i att försöka igen, det känns så där pirrigt bra som det kändes när vi gjorde det innan vi fick Noa samtidigt så känns det taskigt och orättvist mot Noa. Jag är inte helt säker på hur redo jag är heller, jag kan ju vara gravid om två veckor, är jag redo inför det? Kommer jag någonsin vara redo inför det? Det jag vet är att jag vill ha ett barn till, ett levande och friskt barn. Jag vill vara gravid igen men samtidigt är jag livrädd inför att bli det igen, all sorg, all oro och all lycka samtidigt. Jag tror dock att det kan hjälpa mig att komma framåt när jag blir gravid, bara hoppas att det går bra och inte gör att allt faller i bitar igen. Vissa dagar kommer självklart att vara ett helvete medan andra dagar säkerligen kommer att vara jätte bra men jag tror inte det spelar någon roll hur länge man skulle vänta oron skulle nog inte bli mindre med tiden för det…

Tänk om bara Noa hade varit här, vad mycket bättre det hade varit då!

Fertilitetsenheten har ringt

I fredags så hade vi fortfarande inte fått någon kallelse från fertilitetsenheten och Petra ringde för att ”pressa” dem lite (vi ville ju helst av allt ha en tid nu i slutet på maj så vi kanske kunde få göra första försöket nu på nästa ägglossning). De skulle ringa nu här på förmiddagen. Strax efter elva ringde det från dolt nummer på min telefon och jag tänkte att det var jobbigt att de ringde till mig istället för till Petra. Jag är ingen telefonpratar person och har extremt nära till alla mina känslor nu. Men allt var lugnt, vi fick en tid för återbesök i morgon! Så jävla nice, nu hoppas jag bara att det inte blir massa annat krongel utan att allt ser bra ut och att vi kanske kan få göra ett försök nu redan i månadsskiftet (om nu ägglossningen har kommit igång och jag får en då). Just nu känns i alla fall livet ganska bra och det var nästan att några tårar fälldes för att jag blev så glad. Kanske kan vi få ett syskon till Noa innan hans ettårsdag, skulle inte det vara helt underbarn?!
Jag vet att det självklart kommer att bli ett fortsatt jobbigt år men hoppet kom tillbaka lite till mig idag. Om jag nu lyckas bli gravid så tror jag att hopplösheten kan försvinna (så länge inget händer med nästa lilla liv). Nu är det bara hålla tummarna och hoppas på att allt går bra och att vi om ett år har en levande liten bebis som är frisk och mår bra.

Noa vi glömmer dig inte för det, vi älskar dig in i evigheten och vi kommer alltid att önska att du hade varit här hos oss!

Bara en stor jävla saknad

Jag saknar honom så mycket, det går inte att beskriva, allt känns så förbannat jävla jobbigt hela tiden… Inget känns motiverande, ingenting… Jag vet inte hur jag ska orka från en dag till en annan, jag vill bara ha Noa hos mig. Varför kan jag inte få ha Noa hos mig?

Vem bryr sig?

Jag har kommit fram till att farmors samtal var det utlösande till det jobbiga denna vecka, eller i alla fall en del av det. Jag vet inte varför jag ens svarade i telefonen, jag vet ju hur hon är. Men att farmor verkrar ha noll förståelse för att jag mår dåligt fick mig nog att tänka mer på hur många som visat att de bryr sig, eller visat att de fortfarande bryr sig. Min föräldrar har jag knappt hört ett ljud ifrån sedan de åkte till Frankrike, senaste gången jag pratade med dem var det för att pappa tappat bort sin mobiltelefon (eller snarare att han hade hittat den). Sen för några dagar sedan svarade de på ett mail som jag hade skickat till dem för några veckor sedan, men de har inte frågat hur jag mår eller någonting. Ja jag vet att de är utomlands men jag tycker inte att det är någon som helst ursäkt. De är ju inne på nätet var och varannan dag så ett mail borde de väl åtminstone kunna skicka iväg?! Okej att det inte är jätte billigt att ringa när man är utomlands men det är inte så att det kostar en förmögenhet heller. Tycker bara att det är underligt, bryr de sig inte eller tror de att det ska vara bra nu?! Min syrra bryr sig i alla fall, även om vi inte pratar så mycket i telefon eller mailar så mycket så känns det i alla fall som att hon bryr sig, hon har tagit sig tid att komma hit trotts att hon har mycket plugg just nu och även jobbar en del. Det känns ju skönt att det är någon i familjen som visar att de bryr sig i alla fall. Petras föräldrar är i och för sig väldigt anorlunda mot mina och i bland tycker jag kanske att de inte heller handlar helt rätt. Som när Petras mamma bara dök upp på förlossningen, men samtidigt så visar det ju så stark att hon bryr sig. Hon ringer och hör av sig ganska mycket också och jag tycker att det känns jätte skönt. Jag vet att våra familjer är helt olika men jag tycker att mina föräldrar i alla fall kunde visa mer att de bryr sig, för jag tror att de gör det och att det kanske till och med är därför de inte hör av sig, det är för jobbigt… Men ”suck it up”, om det är jobbigt för dem så kan de väl tänka sig hur jobbigt det är för mig…
Har i alla fall kommit fram till att nästa gång farmor ringer så ska jag inte svara… För övrigt så finns det personer som verkligen har visat att de bryr sig och har förståelse för den smärtan jag känner. Mormor har varit bra, hon är väl så som jag kanske kunde önska att mamma och pappa var. Sen har jag även vänner som verkligen har visat att de finns där och jag tycker att det känns jätte bra…

Idag ska vi förövrigt iväg en sväng på möhippa, syrran ska gifta sig i juli och Petra och jag ska vara med lite ikväll när det ska grillas. Hoppas att det går bra, kan ju vara en bra ”övning” inför själva bröllopet för hur dåligt jag än mår så känns det som att man måste vara med på det, i alla fall över middagen… Det värsta med möhippan är att en av syrrans kompisar är höggravid och det kommer förmodligen att kännas sjukt jobbigt… Jag vill vara höggravid och vänta barn, jag vill vänta Noas syskon… Jag vill vänta Noa… Jag vill….