Svar?

Idag ska vi träffa läkaren igen för att förhoppningsvis få de sista svaren angående Noas död. Förmodligen så kommer vi inte bli klokare av dem men det kan i alla fall vara skönt att lägga det bakom sig. På ett sätt så skulle man vilja ha svar på varför detta hände men på ett annat sätt så känns det inte som att det spelar så stor roll. Det kommer ju inte ändra att han faktiskt dog. Om det skulle vara nåt som kan förhindras eller motverkas i nästa graviditet så vill man ju självklart ha ett svar men om det inte är något som har någon betydelse för det så tycker jag inte att det spelar någon roll. Mest av allt så hoppas jag väl på att det på nåt sätt kan hjälpa andra och även oss själva i framtiden så det helt enkelt leder till något ”bra”. Tycker det är hemskt att det bara är 50% som de faktiskt hittar anledningen till att de dog, framförallt när det är så sent, han var ju ”färdig”. Skulle man acceptera att inte få veta varför en människa dog om det var ett äldre barn eller en vuxen? Tänk om man i 50% av fallen där vuxna eller äldre barn dör inte kunde ge svar på varför det hade skett…
Hoppas att forskningen går framåt så fler slipper förlora sina barn och så fler som förlorar sina barn får reda på varför, även om varför kanske inte är så viktigt för att kunna gå vidare så är den nog viktig för att kunna rädda andra barn, i framtiden…

Hopplöshet…

Allt känns så hopplöst, livet skulle ju inte vara så här. Vi skulle ju ha en liten bebis här hos oss nu. Jag vet inte vad jag ska göra med dagarna, längtan och väntan finns här och jag vet bara inte vad jag ska göra med mina dagar. Jag mår fortfarande så dåligt så jag inte kan göra de vanliga sakerna men samtidigt behöver jag göra någonting för att få dagarna att gå… Motivationen att göra något alls är som bortblåst, hur ska jag kunna ha motivation till att jobba eller plugga när det enda jag tänker på är vår lilla Noa. Han skulle ju vara här med mig nu…
Jag hatar det här, jag vill ju bara ha vår bebis här… Ska det vara för mycket begärt?!

En månad

Idag skulle lillplutten ha blivit en månad, även om dagarna blir ljusare så är inte längtan och saknaden mindre.
Lilla Noa skulle ju vara här, med oss, idag nu, för alltid…

Hade en liten ceremoni för plutten igår, det blev ganska bra och det var trevligt att träffa alla. Hade ju varit trevligare om vi träffat honom för att fira att han fötts än för att sörja att han dött…

Älskar dig Noa, nu och för alltid!

Älskade lilla Noa

Ditt skrik jag önskat höra
Ditt leende jag önskat se
Dina ögon jag önskat upptäcka
Dina andetag jag önskat känna
Din kropp jag önskat lugna
Din mage jag önskat mätta
Ditt liv jag önskat vara nära

En månad

En månad har idag gått sedan vi fick det värsta beskedet en förälder kan få, beskedet att ens barn har dött.
Vår lilla bebis dog innan vi fick träffa honom, innan vi fick höra hans skrik, innan vi fick hålla honom i vår famn.
Vår älskade lilla bebis är någon annan stans, i en annan värld…
Jag saknar honom fortfarande och det finns ingenting som någonsin kommer att ta bort denna saknad, eller läka dessa sår.

I morgon ska vi ha en liten ceremoni för vår lilla Noa, vi ska hedra honom, vår son som ingen annan än jag kände. Vår älskade lilla son som var så önskad och efterlängtad av så många ska få en liten hedersceremoni i morgon…

Vår älskade Noa, vi saknar dig så!

Så stilla, så stilla han ligger där, ingen gråt, inget skrik, inte ett andetag bara så stilla

En liten bebis

En dag,
en natt,
en sekund i evigheten

Allt vände,
allt blev förtvivlan,
allt stannade upp

Livet blev ett annat,
livet blev livlöst,
livet blev sorg,
livet blev saknad

En liten bebis att hålla nära,
utan andetag,
utan skrik,
en liten bebis att hålla nära

Två mammor saknar

Två mammor längtade,
två mammor förberedde sig,
två mammor skulle få en liten bebis.

Två mammor saknar,
två mammor känner förtvivlan,
två mammor fick en död liten bebis

Ångest…

Har börjat få ångest, ganska ordenltig sådan. Men var hos kuratorn igår och pratade om det, känns skönt att prata med någon annan än Petra, även om det känns skönt att prata med henne också. Man får infalsvinklar som man inte har haft tidigare. Insåg även att det ibland inte är så enkelt som man tror att det är. I grund och botten så beror nog ångesten delvis på att jag inte vet vad som händer efter döden, detta kanske låter konstigt, inte det att jag inte vet vad som händer döden men att ångesten delvis skulle bero på det. Men jag har ju trotts allt förlorat min son och alla föräldrar vill väl sina barn väl, att inte ha någon tro eller ”vetskap” av vad som händer efter döden påverkar så klart ens tankar. Hade inte ens slagit mig att det kunde vara en del av probelmet. Petra och jag pratade lite grann om vad som kanske kan hända efter döden, vi blev nog inte så mycket klokare av det men jag tror ändå att det var bra. Vi har väl snarare ett gemensamt hopp att lilla Noa är någon annanstans, någonstans bra, än att vi kanske rent ut tror det.
Skönt att ha en smart kurator som kan hjälpa en att komma fram till vad problemet, i alla fall delvis, bottnar i.
Vi pratade även om att vi inte orkar tänka på Noa hela tiden utan försöker sysellsätta oss med annat för att orka, vilket man kan få lite dåligt samvete av, kuratorn säger dock att det inte är konstigt, att det kanske snarare är bra. Man orkar ju faktiskt inte bära på en konstant sorg, så är det, vi måste ju göra någonting för att orka leva vidare. Att alltid tänka på Noa kommer ju inte att fungera i längden…
Petra ska börja jobba på torsdag, vilket känns lite jobbigt, hon behöver nog dock det och hon ser fram emot det. Vi har dock gjort en halvt ”krisplan” så vi vet vad vi ska göra för att underlätta dagen, framförallt för mig men även för Petra. Jag har tänkt att kolla på Buffy och vampyrerna för att ha någonting att göra hela dagen och sen ska vi höras via telefon några gånger för att kolla hur båda mår.
Läkaren vi träffar ibland hade ett förslag med ett sms system och att 1 eller 2 betydde kris och 10 betydde ”topp” var det 1 eller 2 så skulle Petra sätta sig i en taxi hem, detta slopade vi då det i alla fall skulle ta minst en halvtimme för Petra att komma hem och det känns som att då är väl förhoppningsvis krisen över, vi ska då istället ha telefonkontakt och hoppas att det räcker…