Ser framåt

Fick min mens igår, kanske inte är så mycket att fira men för oss, eller i alla fall för mig, så är det en lättnad och lite glädje i det. Det känns skönt att det inte är det som styr när vi är redo för att försöka skaffa barn igen. På torsdag när vi ska träffa läkaren ska vi även be henne att prata med stället som vi gör incementionen för att det också ska vara klart tills vi känner oss redo. Hon säger att det inte ska vara några problem men kan ju ändå vara skönt om det är fixat. Rimligtvis borde vi åtminstone ha de tre gånger som vi hade kvar på oss eftersom att lilla Noa inte föddes levande, skulle dock vara skönt om vi fick sex nya försök så man inte känner sig stressad för att man ”bara” har tre försök på sig. Samtidigt så vill vi gärna ha samma donator som vi hade till Noa så de blir så lika varandra som möjligt. Känns lite konstigt att det känns viktigt med tanke på att vi annars inte direkt bryr oss om det genetiska. Det spelar ju inte någon roll, de är ju ändå våra barn. Hade inte Noa dött så hade det inte alls känts lika viktigt att det skulle vara samma donator.

Att tänka framåt känns ofta taskigt mot Noa, att bara göra vanliga saker känns också fel. Det är som att livet inte ska få gå vidare för att vår lille son dog men jorden stannade inte och tiden går vidare, det måste vi förstå och vi kan ju inte bara sitta på en stol och stirra in i väggen och bli deprimerade över att Noa dog. Ingen mår bra av det och för att vara helt ärlig så tror jag inte Noa heller skulle vilja det om han hade kunnat förstå sånt själv.

Idag har varit en bra dag, även om man känner att det gnager i bakhuvudet hela tiden så känns det ändå som att dagen har varit ganska bra. Det är ju långt ifrån så bra som det var innan lilla Noa dog men det kommer nog dröja väldigt länge innan man kommer att känna mer lycka än sorg och det är väl inte så konstigt den personen som vi älskade mest i hela världen dog. Den lilla människan som skulle få så mycket kärlek och som var så väldigt efterlängtat gick ifrån oss utan att fått tagit ett enda andetag.

Jag är så himla glad att jag har Petra, vet inte om jag har nämnt det förut, men utan henne så vet jag inte om jag hade suttit här idag. Det känns så skönt att ha henne här, det känns skönt att vi har varandra i denna outgrundliga sorg, det känns skönt att ha någon så nära som till hundra procent förstår vilken sorg man bär.

Idag pratade vi lite om ett syskon till Noa, eller ja det är väl mer än bara idag som vi pratat om det, den senaste veckan har vi pratat ganska mycket om det och även hos kuratorn pratade vi om det en hel del. Idag pratade vi på allvar om att börja försöka skaffa barn igen i juni och när vi nu har ”bestämt” det så känns det skönt så jag tar det lite som ett täcken på att jag ändå kan vara redo för det steget igen. Vi får väl se hur det blir, bara för att jag fått tillbaka min mens nu behöver det ju inte betyda att den kommer tillbaka och är jämn men det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet.
Kuratorn frågade, sist vi var där, om det kunde vara en morot för mig att jobba på att må bättre fysiskt och visst hade jag tänkt på det själv men på nåt sätt blev det tydligare, eller vad man ska säga, när hon sa det. Graviditeten skulle nog kännas mycket bättre om jag mådde bättre fysiskt innan och om jag dessutom fick en bättre ”struktur” när det gäller matlagning och ätande. Jag har en tendens att inte äta så bra och inte alltid så ofta så vi har börjat göra veckomatsedel innan vi handlar. Det blir annars lätt att man handlar typ grönsaker och lite sånt men sen har man inte så mycket annat hemma och utan att ha nåt att laga så är det ju självklart svårt att laga mat. Vi har även bestämt att vi ska ut och gå varje dag, det behöver inte vara nån jätte lång sträcka bara man kommer ut, små mål för att ta sig igenom dagen, ta sig igenom sorgen och kanske nå fram till en lycka igen.

Sex veckor av oerhörd saknad

Idag skulle Noa ha blivit sex veckor och jag saknar honom inte mindre idag än jag gjorde då. Dagarna går men livet står ändå bara och stampar på ett och samma ställe. Jag önskar så att vår lilla plutt vore här hos oss.
Våren har varit så fin hittills men jag har inte kunnat njuta av den, vår lilla bebis skulle ju vara här och njuta av den med oss…

Ett välbehövt besök hos kuratorn har vi också klarat av idag. Jag vet inte vad det är som gör att det alltid känns lite bättre efter att man har varit där. Man får iof lite ”input” på saker och ting… Iaf skönt…

Livet innan döden

Det känns så jobbigt när man ser gamla sms eller gamla statusrader på facebook, när man var lyckligt ovetande om det hemska som väntade. När livet var lycka.
Någonstans har man väl trott att livet kommer att gå tillbaka till det normala igen, men det kommer det aldrig att göra. Den här enorma sorgen och saknaden kommer alltid att finnas här och det finns inget som kan göra att den försvinner. Med tiden kommer det väl förhoppningsvis bli bättre, men när?
Jag saknar vår lilla Noa så det skriker i mig, det känns som att kroppen håller på att förtvina av saknaden. Ingenting jag gör gör så det känns bättre, livet känns bara hopplöst. Fast solen skiner så är allt bara bäcksvart. Blir dagen någonsin ljus igen?

Petra och jag pratar mycket om nästa barn och hur och när vi ska bli gravida igen, ibland känns det nästan som att man glömmer bort vår lilla älskling men det kommer vi aldrig att göra. Vi vill ju bara ha en bebis här hos oss, helst skulle det ju vara Noa, men ett syskon får det blir. Hoppas att det inte dröjer allt för länge och att det barnet kommer ut levande och friskt och inte dör ifrån oss. En generation i taget!
Älskade lilla plutt, varför fick du inte var hos oss?!?!?!?!?!?

Solen skiner

Solen skiner och våren är nog här för att stanna. Satt ute på altanen och katterna smög runt på gräsmattan och jag kände bara hu orättvist det är att vår lilla pojke inte fick uppleva detta. Det är vår och värme och det enda jag kan känna är en så enorm saknad, varför, varför, varför?!

Jag saknar min lilla Noa

Idag har jag tänkt extra mycket på min lilla Noa, jag har tänkt på när han kom ut, hur liten han såg ut och hur varm och mjuk han var. Jag har tänkt på hur hemskt det är att det som kanske hade kunnat rädda hans liv var mer forskning. Jag har tänkt på hur stört det är att folk ger råd till föräldrar som är helt befängda. Jag har tänkt på Noas syskon, de som han en dag kommer att få. Jag har tänkt på Noa så hela min kropp värker. Jag har tänkt på hur han skulle ha varit med oss idag när vi var i Täby och handlade skor. Jag har tänkt på hur han skulle ligga och sova i sin vagn när jag grävde upp rosorna på baksidan.
Jag har hela dagen tänkt på världens sötaste lilla kille. Min älskade och oerhört saknade lilla Noa. Jag har tänkt på dig hela dagen!

En sån där jobbig dag

Idag har det varit en jobbig dag, en extremt jobbig dag och allt är Bauhaus fel… Eller kanske inte… Blev lite irriterad för att vi var tvungna och byta till en mindre gastub för att den vi köpt inte fick plats (trots att killen i butiken sagt att den skulle passa). Efter det så gick det i störtloppsfart utför och jag grät och mådde pissdåligt, ibland är det svårt att känna meningen med att leva och ibland längtar man tills den dagen då Noa får ett levande och friskt syskon (eller det längtar man väl alltid till även om det ibland känns oerhört långt bort).
Bäst av allt hade det ju varit om lilla Noa fick stanna kvar hos oss, känns så surt att det förmodligen var moderkakan som var boven i dramat… Läste i spädbarnsfondens tidning att det inte finns några belägg för att bebisen ska röra sig mindre mot slutet av graviditeten, detta känns ju surt då jag tyckte att Noa rörde sig mindre sista veckan. Vi hade dock en koll som jag var på och då var ju hans hjärtljud helt normala så det hade förmodligen inte gjort nån skillnad. Tycker dock att man borde ha vetenskapliga belägg för såna saker som man går ut med i sjukvården annars ska man uttryckligen säga att det inte finns någon vetenskap bakom det…
Jag kan ju aldrig veta om det hade räddat Noas liv om jag åkt in på måndagen för att det var mindre rörelser (eller inga alls) men jag intalade mig själv att det var normalt eftersom att jag hade hört det så många gånger, att de rör sig mindre närmre förlossningen… Förmodligen hade det inte gjort någon skillnad men jag kommer aldrig att få veta om det hade gjort det eller inte…
Jag vill inte behöva tänka på sånt men det går inte att låta bli, det går inte att låtabli att analyser allt och skylla på sig själv ibland och undrar vad man själv kunde ha gjort…

Idag verkar det även som att Petra har haft en jobbig dag, hon grät ganska mycket nu på kvällen. Det känns jobbigt att se den man älskar så ledsen men samtidigt så känns det bra att se henne gråta i bland så jag vet att hon inte stänger känslorna inne. Vilket jag i och för sig inte tror att hon gör men gråta behöver vi nog alla göra emellanåt när något så ofattbart som detta har hänt…

Fem veckor

Fem veckor har gått,
fem veckor av saknad och förtvivlan,
fem veckor av sorg och meningslöshet,
fem veckor utan vår älskade son

De sista svaren

Idag fick vi, som förväntat, de sista svaren. Som vi trodde så fick vi inte direkt något svar på varför det blev som det blev. Noa såg ”jättefrisk” ut och alla organ var som de förväntades vara.
Det enda de kunde se var att moderkakan var mindre än vad den borde ha varit och att det fanns blodproppar i den, vilket förmodligen berodde på att den inte riktigt orkade med i slutet. Läkaren sa dock att det inte var helt säkert att det var det ändå, eller i alla fall inte enbart på grund av detta.
Vid nästa graviditet så kommer jag dock att få något blodförtunnande för att vara på den säkra sidan, även om det inte fanns några tecken på att jag skulle ha en tendens till att bilda blodproppar utan att det berodde på att moderkakan gick för högvarv så vill man i alla fall ta det säkra före det osäkra nästa gång.
Har även fått ”svar” på varför jag var så sjukt trött under graviditeten, hade ett lite lågt värde för sköldkörteln så även detta kommer att övervakas nästa gång (om det inte visar sig att jag måste ta medicin redan nu för det), detta var dock inget som påverkade något för Noa det var bara jag som var extra trött…

Idag var vi även ute och ”åkte” lite, skulle hämta puffar på Mio och tog en sväng för att reka grillar på Bauhaus, det slutade med att vi gick där ifrån nästan 4 000 kronor fattigare… Nu har vi i alla fall en fin gasolgrill, bara hoppas på att den är bra också.
Vi var även förbi IKEA och lämnade tillbaka lite av de bebissaker som vi köpt, till en början gick det ganska bra men sen brast det… Det strulade även med deras system och eftersom att det hade gått mer än tre månader så skulle vi egentligen fått tillgodokvitto men det systemet låg nere men som tur var så gjorde de ett undantag och gav tillbaka pengarna istället, hade känts väldigt jobbigt om vi hade behövt åka dit en gång till för att lämna tillbaka sakerna igen. Det är bra att de ändå är lite flexibla på IKEA så man slapp det, sen bor vi ju inte direkt granne med IKEA längre så var ju skönt att det ordnade sig av den anledningen också…

Nu har vi lämnat tillbaka alla saker som vi har tänkt lämna tillbaka och vi har ändå vad som kommer att behövas de absolut första dagarna nästa gång vi får en bebis så det känns skönt också även om det är lite kul att handla bebisgrejer när man är gravid så är det på ett sätt ändå skönt att inte behöva göra det. Graviditeten kommer nog vara väldigt jobbig redan som det är.
I förmiddags ställde jag även undan spjälsängen, kände att jag äntligen var ”redo” för det. Jag har på något sätt helt fullt ut tagit till mig vad som har hänt och förstått det. Noa är död och det finns ingenting någon kan göra åt det. Han kommer självklart alltid att vara vår älskade förstfödda men han kommer alltid ”bara” vara en bebis…

lyckan att vara gravid

Sitter och tittar på de få bilder som finns på mig när jag var gravid och kommer ihåg den lyckan och förväntan man hade då. Känns så hemskt att det blev så som det blev, lyckan blev verkligen till förtvivlan och längtan finns fortfarande kvar. Vi har en son som vi aldrig fick vara föräldrar till…
Saknar honom så mycket…