Livet innan döden

Det känns så jobbigt när man ser gamla sms eller gamla statusrader på facebook, när man var lyckligt ovetande om det hemska som väntade. När livet var lycka.
Någonstans har man väl trott att livet kommer att gå tillbaka till det normala igen, men det kommer det aldrig att göra. Den här enorma sorgen och saknaden kommer alltid att finnas här och det finns inget som kan göra att den försvinner. Med tiden kommer det väl förhoppningsvis bli bättre, men när?
Jag saknar vår lilla Noa så det skriker i mig, det känns som att kroppen håller på att förtvina av saknaden. Ingenting jag gör gör så det känns bättre, livet känns bara hopplöst. Fast solen skiner så är allt bara bäcksvart. Blir dagen någonsin ljus igen?

Petra och jag pratar mycket om nästa barn och hur och när vi ska bli gravida igen, ibland känns det nästan som att man glömmer bort vår lilla älskling men det kommer vi aldrig att göra. Vi vill ju bara ha en bebis här hos oss, helst skulle det ju vara Noa, men ett syskon får det blir. Hoppas att det inte dröjer allt för länge och att det barnet kommer ut levande och friskt och inte dör ifrån oss. En generation i taget!
Älskade lilla plutt, varför fick du inte var hos oss?!?!?!?!?!?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *