Min älskade son jag saknar dig så

Min älskade Noa jag saknar dig så.
Igår var vi i centrum och åt glass när vi såg ett par gå med sin väldigt nyfödda bebis. Petra sa att du skulle vara äldre än den lilla bebisen, och det skulle du, om du vore här. Pricis när de hade gått så kom två studenter och tanken slog mig att du aldrig kommer att få ta studenten. Det är så mycket du aldrig kommer att få göra, du kommer aldrig att få skrapa ditt knä när du springer alldeles för fort ner för en backe och ramlar, du kommer aldrig att få bli sur på oss när vi släpper taget om cykeln när du ska lära dig cykla, du kommer aldrig att få känna lyckan av att äntligen få börja skolan, du kommer aldrig att få en första kyss, du kommer aldrig att få bli kär, du kommer aldrig att få egna barn, du kommer aldrig att bli gammal, det finns så mycket du aldrig kommer att få göra men jag hoppas att du känner den kärlek vi har till dig och jag hoppas att den värmer dig.
Vi älskar dig nu och för alltid!

Varför, varför, varför???

Jag kan inte sluta tänka på varför, varför skulle just Noa behöva dö, varför ska något barn någonsin behöva dö, varför är livet så himla orättvist, varför får vissa barn som inte verkar bry sig alls om dem sen, varför fick inte vi behålla vår son när vi hade så mycket kärlek att ge honom, varför kan vi aldrig få honom tillbaks.
Varför, varför, varför???

Det skulle varit du…

Jag vet att det aldrig kommer att bli en ersättning för dig när vi skaffar ett syskon till dig men det känns ändå jobbigt. Det var ju du som skulle vara här, det är dig vi vill ha här. Nu känns det som att det bara är dig jag vill ha. Hur ska jag någonsin kunna älska någon som jag älskar dig?
Självklart så kommer jag att göra det men jag tvivlar ibland, oftast när jag tvivlar så tvivlar jag på om jag ens vill ha fler barn. Men jag vet ju att jag vill det, jag har alltid velat ha barn och längtan efter barn försvann ju inte bara för att du dog. Den blev nog snarare starkare, men det är ju dig jag vill ha här. Du söta älskade lilla pojke, varför stannade du inte hos oss?

Älskade Noa

Min lilla mini plutt jag saknar dig så, du skulle ju vara här hos oss nu. Vi är så lyckliga för att vi har dig men så förtvivlade över att du inte finns här hos oss. Vi hade ju längtat så mycket efter dig och allt verkade ju se så bra ut och så hände det här. Varför fick du inte stanna kvar hos oss? Jag ville ju hålla om dig och trösta dig, ge dig kärlek och lära dig livet, så mycket man nu kan lära sig livet.
Vi har så mycket kärlek att ge, den kärleken vi skulle ge dig ligger och gnager inom oss. Vi har tänkt att skaffa ett syskon till dig, snart, men för det så betyder det inte att vi kommer att sakna dig mindre eller älska dig mindre, vi måste bara få ett till barn, ett levande barn. Det var ju inte så här det skulle bli Noa. Vi älskar dig så obeskrivligt mycket och det känns hopplöst att inte ha dig här. Jag hoppas att du har det bra, vart du än är, och jag hoppas att jag en dag får träffa dig och ge lite av den kärlek jag har inom mig till dig.

Älskar dig för evigt min lilla pojke!

Kremering

Va hos kuratorn i dag, ensam för fösta gången, som vanligt så pratade vi lite om hur veckan har varit och hur jag/vi mår. Det går ju faktiskt framåt och även om jag självklart fortfarande är väldigt ledsen så känns det till stor del mycket bättre. Petra sa nu på kvällen att hon tyckte det var skönt att se mig skratta mer igen och det är väl också ett täcken på att jag börjar må lite bättre. Världen är inte längre genom svart, den har nyanser av grått och även av solsken.

Vi har bestämt att Noa ska kremeras, det hade vi nog bestämt redan från början, och idag så tog kuratorn upp det då det i början på varje månad går en transport till silverdal (krematoriet). Förra gången hon tog upp det mådde jag jätte dåligt, hade inte riktigt tänkt på det så, även om jag visste att det var något vi var tvungna att göra eller ta ställning till. Det känns fotfarande sjukt jobbigt men det känns också som ett viktigt steg att ta, vi behöver få avsluta den delen nu för att kunna gå framåt. Det känns fruktansvärt att vår lilla pojke ska bli aska och spridas med vinden, men samtidigt så tycker jag att alternativen känns mer horribla på något sätt.

Det känns mer och mer som att man börjar acceptera det som har hänt, den här veckan känns det lite som att pusselbitarna börjar falla på plats eller vad man ska säga. Det är ett annat pussel än vad vi hade tänkt men fortfarande ett pussel. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, på gott och ont, och man måste anpassa sig efter det livet gör med en och ibland är det fruktansvärt jobbigt och ibland är det underbart lätt.
Jag önskar dock aldrig att någon någonsin ska behöva vara med om det som vi har varit med om men tyvärr så kommer det att hända andra. Jag hoppas dock att det händer färre och att vi nästa gång får ett levande och friskt barn som växer och blir vuxen och får egna barn. Är det så mycket begärt?!

Samtal från inseminationssjukhuset

Nyss ringde de ifrån inseminationssjukhuset och frågade om vi hade fått barn, jag hade precis gråtit lite så jag var väl inte på topp och hade lite svårt att få fram orden när hon frågade. Hon som jag pratade med var jättetrevlig och hon blev väldigt berörd, vilket kanske inte är så konstigt om man inte blir berörd när man får höra att en bebis har dött så måste man ju vara utan empati…
Hon sa att vi skulle höra av oss när vi ville ”börja om”, jag vet inte om det var klumpigt uttryckt av henne eller om det verkligen är så att vi får börja om. Den ansvarige på avdelningen ska i alla fall ringa upp, hoppas på snart, så får vi väl se vad hon säger. Jag håller i alla fall tummarna och hoppas på det bästa för jag vill så gärna ge Noa ett litet syskon!

En pojke lever i mina drömmar

En liten pojke lever i mina drömmar,
En liten pojke som aldrig fick leva på riktigt,
Pojken växer och blir glad,
Han vill bli storebror en dag,
En pojke lever i mina drömmar,
Han skrattar och är glad,
Sina små första staplande steg han tar,
I mina drömmar bara lyckan finns,
En liten pojke lever i mina drömmar

His Journey’s Just Begun

Don’t think of him as gone away-
his journey has just begun
life holds many facets
the Earth is only one

Just think of him as resting
from the sorrows and the tears
in a place of warmth and comfort
where there are no days and years

Think how he must be wishing
that we could know today
how nothing but our sadness
can really pass away

And think of him as living
In the hearts of those he touched
For nothing loved is ever lost-
And he was loved so much.

– Ellen Brenneman

 

Bebisar, bebisar, överallt bebisar…

Varför får alla andra levande små bebisar medan jag sitter här med ett foto framför mig på min döde son. Varför fick inte Noa leva för, jag saknar honom så mycket och all kärlek jag hade till honom ligger i mig och gror som ett skavsår i obekväma skor…
Han var så oerhört söt och jag såg så mycket från mig själv i honom, det var verligen som att en del av mig dog när han dog och jag vet inte om någonting någonsin kommer att fylla den delen av mig igen…
Varför ska jag behöva sitta här och gråta över ett förlorat barn, jag vill ju bara ha honom här, känna hans andetag och höra hans skrik…

Varför är livet så djävulskt orättvist?
Noa jag vill ju bara ha dig nära, här hos mig! Älskade, saknade, bebis…

 

Dåligt samvete…

Till och från får jag väldigt dåligt samvete, eller vad man kan kalla det, för att dagarna bara rullar på, för att man göra andra sakar, för att man faktiskt, stundvis, kan känna lite lycka i det man gör. Det konstiga är att jag känner mer dåligt samvete när jag gör det vardagliga än när jag gör något annat. Det kanske är för att det är just det vardagliga, det man måste göra för att livet ska gå vidare, för att man ska kunna leva.
Livet har återigen börjat kännas lite bättre, jag är dock rädd att jag åter kommer att drabbas av ett jätte bakslag eller nån ångestatack eller nåt liknande. Men samtidigt så kanske det är så enkelt att livet faktiskt börjar bli lite lättare igen… Man ska väl inte ta ut nåt i förskott, åt verken det ena eller det andra hållet.
Igår lämnade jag för första gången tryggheten i huset ensam, vi skulle till Hova för att fira lite påska med mina syskon och Abbe. Petra var dock sjuk så jag åkte ensam. Det gick faktiskt över förväntan och jag hade faktiskt riktigt trevligt. Det var sjukt fint väder, vilket det varit i stort sätt hela tiden sedan Noa föddes (och dog), med undantag för några dagar här och där. Nåt riktigt aprilväder har det inte riktigt varit tal om.
I allt detta vill jag även säga att jag inte saknar vår lilla plutt mindre och det jag mest av allt vill är att han ska vara här hos oss…
Vi har ju som sagt börjat prata mer och mer om att skaffa ett syskon till Noa. Det vi är mest oroliga för är att nåt skulle gå fel, antingen att det inte funkar eller fel på nåt annat sätt. Jag tror det kommer att vara sjukt jobbigt nästa vår om vi inte väntar barn eller har ett till litet levande barn. Då kommer man ju se alla små ettåringar tulta runt och vi kommer påminnas så mycket om att vi också skulle ha en runttulltande ettåring…

Varför fick vi inte behålla våran lilla tullt???