Sista träffen…

Idag var vi och ”träffade” Noa för sista gången, han låg så fint i en kista i ett litet kapell vid Danderyds sjukhus.
Hela kvällen i går var fruktansvärt jobbig och det var nog mycket på grund av att det blev ytterligare ett steg verkligare, eller så var det bara en väldigt jävlig dag igår. Vaknade även tidigt i morse och kunde inte låta bli att gråta.
Konstigt var dock att jag knappt grät något alls när vi var hos Noa i kapellet, han var så fin och saknaden blev inte precis mindre när man var där. Han såg dock mer död ut denna gång än vad han gjorde sist, hur nu det är möjligt. Det var ju inte på något sätt så att han såg levande ut när vi träffade honom efter förlossningen men ändå så blev det så mycket mer påtagligt att han var död nu. Kanske det även berodde på att man har kommit över chocken.
Jag tror jag har kommit till en mer aggresiv och frustrerad fas nu och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag blir fortfarande sjukt ledsen och livet känns inte värt att leva men jag känner även en växande aggression som jag inte vet hur jag ska hantera, jag vill ju inte att den ska gå ut över Petra (eller katterna) vilket den dock gör, i alla fall till viss del.
Att jag fortfarande inte mår bra fysiskt har väl sin del i det hela men det känns fortfarande jobbigt när man inte vet hur man ska hantera situationer.

Vi har fått mycket stöd från människor runt oss och det känns väldigt bra, man märker hur många som genuint faktiskt verkar bry sig och som blir väldigt berörda av vad som har hänt. Bara att veta om att alla dessa människor finns känns bra även om inte sorgen blir mindre så känns det ändå skönt att veta att det är folk där ute som känner med oss och som finns där när och om vi behöver dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *