Den enorma saknaden…

Jag mår illa, det känns som jag ska spy, klumpen i hjärtat och saknaden är så tung.
Igår fick jag nog en ångestattack, har aldrig haft ångest förut så det är svårt att veta hur det känns men är ganska säker på att det var ångest jag hade igår.
Jag kan bara inte förstå varför han togs ifrån oss… Jag älskar och saknar honom så otroligt mycket och livet känns så meningslöst utan vår lilla Noa…

En så oerhörd saknad

Jag saknar våran son så oerhört mycket, hela kroppen värker och det känns som att jag inte orkar med någonting. Saknaden och sorgen är så enormt stor. Varför kunde inte vår lilla plutt få vara med oss?
Om några timmar så är det tre veckor sedan vår underbara son föddes, varför kunde han inte få ha levt, varför klarade han inte av de sista dagarna?
Hur kan människokroppen vara så konstigt skapad att man inte klarar av att hålla sitt barn vid liv?!
Värken i kroppen av saknad är obeskrivbar och jag fattar inte hur vi ska ta oss ur detta!
Älskade lilla Noa varför fick du inte vara här hos oss?!

”Hektisk” helg

I helgen hade vi bestämt oss för att börja träffa lite människor för att på något sätt komma lite vidare. I fredags så började det med att vi träffade Petras kusin med familj. Jag hade räknat med att vara där nån timme eller så men vi kom hem efter två på natten och hade det riktigt trevligt. Det var nog bra att träffa lite andra människor än varandra och de på sjukhuset, det var ganska lagom att göra det nu. Man börjar kunna ta in lite vad som händer med andra och hur livet faktiskt ”ska” vara.
På lördagen så fortsatte det med besök hos Petras föräldrar och det blev nästan en heldag. Där fick jag en liten ”gråtattack” men det är ju sånt man får räkna med. Igår var syrran och Abbe här och det var lite konstigt att se någon annan stå och laga mat i sitt eget kök, dock väldigt skönt…
I morgon ska vi försöka åka till Babyland, innan vi träffar kuratorn, för att lämna tillbaka de sakerna som vi köpt där. Det känns som ett lagom steg att ta nu. Orkar vi inte göra det i morgon så tänkte vi i alla fall försöka göra det i samband med ett kuratorbesök utifall att det blir väldigt jobbigt.
Just nu känns det lite bättre och jag hoppas att denna vecka blir lite bättre än första delen av förra veckan var…

Helvete…

Jag vet inte vad man annars ska säga, allt känns bara mörkt och livet suger verkligen. Livslusten är nästan helt borta och det enda jag vill är att vara där Noa är, jag fattar verkligen inte hur jag ska orka ta mig vidare utan min lilla son. Livet är bara så jävla orättvist, varför ska barn behöva dö?
Varför får människor som super, knarkar och röker under graviditeten friska barn? Varför får människor som slår sina barn barn? Varför finns det ingen rättvisa? Vad har vi gjort för att förtjäna denna oerhörda förlust? Saknaden efter honom är så oerhört stor, jag vill verkligen inte något annat än att vara där Noa är… Varför fick han inte stanna här med oss?!

Två veckor

Idag skulle vår lilla ängel ha blivit två veckor.
Istället för att ha upplevt två veckor av oändlig lycka så har vi upplevt två veckor av oändlig sorg. Sorgen för min del har bara blivit värre de sista dagarna, vilket kuratorn tror beror på att min kropp börjar bli bättre och kan därför börja hantera de själsliga såren på ett bättre sätt.
Jag känner bara att livet känns så meninglöst och det är jobbigt att tänka på en morgondag eller en fortsättning.
Att jag har Petra hjälper dock otroligt mycket och om det inte vore för henne så vet jag inte hur jag skulle orkat med livet alls just nu.
I helgen ska vi försöka träffa lite ”folk” förutom de på sjukhuset, det känns både bra och skrämmande. Det är nog dock dags att ta det steget för att på något sätt komma ut i verkligheten lite ytterligare.
Vårt hus känns lite som ett fängelse samtididigt som det är en fristad. Det är bara vi här, vi slipper förhålla oss till andra, samtidigt gör detta dock att det känns lite som ett fängelse då det är jobbigt att ta sig utanför denna trygga zon…
Önskar så mycket att Noa kunde vara här med oss, älskar och saknar honom så oändligt mycket…

Sista träffen…

Idag var vi och ”träffade” Noa för sista gången, han låg så fint i en kista i ett litet kapell vid Danderyds sjukhus.
Hela kvällen i går var fruktansvärt jobbig och det var nog mycket på grund av att det blev ytterligare ett steg verkligare, eller så var det bara en väldigt jävlig dag igår. Vaknade även tidigt i morse och kunde inte låta bli att gråta.
Konstigt var dock att jag knappt grät något alls när vi var hos Noa i kapellet, han var så fin och saknaden blev inte precis mindre när man var där. Han såg dock mer död ut denna gång än vad han gjorde sist, hur nu det är möjligt. Det var ju inte på något sätt så att han såg levande ut när vi träffade honom efter förlossningen men ändå så blev det så mycket mer påtagligt att han var död nu. Kanske det även berodde på att man har kommit över chocken.
Jag tror jag har kommit till en mer aggresiv och frustrerad fas nu och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag blir fortfarande sjukt ledsen och livet känns inte värt att leva men jag känner även en växande aggression som jag inte vet hur jag ska hantera, jag vill ju inte att den ska gå ut över Petra (eller katterna) vilket den dock gör, i alla fall till viss del.
Att jag fortfarande inte mår bra fysiskt har väl sin del i det hela men det känns fortfarande jobbigt när man inte vet hur man ska hantera situationer.

Vi har fått mycket stöd från människor runt oss och det känns väldigt bra, man märker hur många som genuint faktiskt verkar bry sig och som blir väldigt berörda av vad som har hänt. Bara att veta om att alla dessa människor finns känns bra även om inte sorgen blir mindre så känns det ändå skönt att veta att det är folk där ute som känner med oss och som finns där när och om vi behöver dem.

Saknad

Jag vill skrika, slå, sparka och gråta. Mitt hjärta känns tomt för saknaden efter dig är så stor. Jag vill kunna vrida tillbaka tiden och tvinga dig att komma ut på tid, vad som helst för att få ha dig här.
Saknaden efter dig är så enorm, det var ju inte så här det skulle bli, det var ju inte så här vi skulle ha det. Varför fick du inte fortsätta ditt liv utanför min mage, varför fick du aldrig andas den friska vårluften?
Vi saknar dig så enormt mycket och allt känns så hopplöst när vi inte får ha dig här hos oss…

Vi älskar dig så innerligt och oändligt! Varför fick du inte vara här hos oss…

Han föddes när våren började

Vår son föddes när våren kom men får aldrig uppleva hur den känns. Han får aldrig känna värmen från solens strålar, aldrig se snön smälta och isen bli till vatten.
Han får aldrig hålla oss vakna hela nätter för att han vägrar att sova, han får aldrig dra i katternas svansar när han försöker fånga dem, han får aldrig göra oss tokiga med sitt trotsande, han får aldrig hoppa i en vattenpöl eller skita ner sig i leran. Han kommer aldrig att få göra någonting som vi andra fick göra för han får aldrig uppleva livet.
Jag hoppas dock att han känner den oerhörda kärlek vi har för honom och den saknad vi känner efter honom.

En lite bättre dag?

Jag tror att det ändå blev en bra dag i dag, en bra dag i måttet jag mäter efter nu det vill säga. Det har i och för sig alltid kännts lite bättre efter att man har pratat med kuratorn, även om man kanske inte pratar om så mycket annat än vad jag och Petra redan pratar om så känns det på något sätt bättre. Kanske är för att man på nåt sätt får en bekräftelse på att ens sätt att tänka inte är helt galet och hur man agerar i vardagen (eller inte agerar) är helt okej.
På onsdag ska vi ”träffa” Noa för sista gången, han kommer då att ligga i en kista, och vi känner väl både glädje och sorg över detta.
På ett sätt så känns det bra att få se honom för sista gången samtidigt som det känns sjukt tungt och onsdagen kommer nog verkligen bli väldigt tung.
Vi har bestämt oss för att ha en liten ”hedersceremoni” för lilla Noa andra helgen i april. Vi kallar den hedersceremoni för det är lite svårt att ha en minnesceremoni av en person som folk aldrig har träffat. Vi tänker därför hedra honom istället.
Vi var och köpte ett par byxor som Noa ska ha när vi ser honom på onsdag och det var sjukt tungt, att köpa kläder till sin döda bebis är väl inget någon någonsin tänkt sig att göra.
Saknaden är inte mindre och inte sorgen heller men ändå känns denna dag något lättare en gårdagen.

En ny dag…

Ännu en dag har gått och en ny har börjat. Inte för det att livet på något sätt känns lättare att leva, snarare tvärtom. Livet är lika tungt att leva idag som det varit den senaste veckan, hur ska man orka med detta i längden? När kommer det att kännas bättre? För bättre kommer det väl att kännas någon dag, hur ska man annars klara av att leva?
Bara att klara av vardagen nu känns som en bedrift, att ta sig upp på morgonen, duscha, äta, handla, tvätta, städa, laga mat. Hur ska vi orka det, dag ut och dag in, om inget blir bättre snart…