Jobbiga stunder

Ibland så överumplas jag av sorgen oftast bara för en liten kort stund och oftast kanske inte helt oväntat. Idag städade vi ut ett skåp och i det skåpet låg en sån där fylla i bok där man fyller i saker om barnets föräldrar och första tid i livet. Det var Noas och jag frågade Petra vad vi skulle göra med den och öppnade den. I den var typ två saker ifyllda innan han föddes och det blev helt plötsligt så jobbigt. När jag tänker på honom så tänker jag ju på honom som död men när jag skrev det där i boken så var det ju vår lilla ”It” som levde och som vi längtade så efter att få träffa.

Sorgen efter Noa finns så klart där, alltid, men livet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Jag tänker så klart på honom och kanske än lite mer nu när vi närmar oss födelsedagen och många andra som var gravida samtidigt börjar fira sina fyraåringar. Oftast när jag tänker på honom så är det flyktigt och ytligt eller vad man ska säga. Mer att vi skulle ha haft ett barn till och kanske inte så mycket på honom. Men ibland så tänker jag lite mer på honom och tänker på hur han skulle vara, vad han skulle göra och hur det skulle vara att ha en fyraåring.

2-månader, värmerekord och tygblöjor

Det blir inte mycket skrivet här nu för tiden, att ha två små barn tar mycket tid och kraft. Jag undrar lite vad vi gjorde innan vi fick barn, man måste ju ha haft oändligt med tid då.

Lilla Dante har hunnit bli två månader och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket som har hänt på tre år. För tre år sedan hade det precis hunnit gå fem månader sedan vår första lilla son föddes och den enda lilla ljusglimt som fanns var vårt bröllop. Nu tre år senare önskar man att man då visste att vi faktiskt skulle få två barn till – levande och att man skulle sitta och känna att livet faktiskt är ganska bra. Självklart saknas Noa och självklart skulle han ha varit en del av våra liv men trots att han inte är det så finns lyckan här. För självklart kan man bli lycklig även om man bär på en stor sorg man måste ”bara” bearbeta sorgen först.

Elliott är väldigt känslig just nu och då framförallt när det gäller Petra, som är hans favoritförälder sen ett år tillbaks (lite frustrerande). På semestern har han hängt efter henne som en svans och hon måste alltid följa med honom vart han än ska gå eller göra. Försöker jag göra något, vad som helst, så blir han tokig och det är bara mamma-Pittra som ska göra allt vilket så klart är sjuk frustrerande för både mig och Petra. Petra var lite less efter fyra veckor. Förra veckan började Petra jobba och Elliott på dagis igen och det gick så där. Elliott hade dessutom precis varit sjuk och det var svårt att veta om han var sjuk eller bara gnällig så det det blev bara två dagar på dagis förra veckan (vi har gått ifrån att kalla det förskola till dagis då det är enklast för Elliott). Igår när jag både lämnade och hämtade så blev det tårar så lite känsligt är det (inte för att det var jag som lämnade och hämtade utan för att det var jobbigt för honom). Så här i efterhand känns det inte helt smart att ha en vecka semester till nu (nästa vecka) när han börjat dagis igen men tanken var att vi skulle åka bort den veckan men det blir det inget med. Elliott skulle säkert få gå på dagis då och Petra skulle kunna spara semestern till senare fast samtidigt så har Elliott bara varit hemma fyra veckor i sommar så känns som att han kanske ska få vara hemma och ledig lite mer. Nästa sommar hoppas jag att vi kan ta lite mer semester, då är ju även Dante lite äldre och det blir därför enklare att åka bort. När de bara är några veckor så är det så mycket man ska tänka på. Värmen (som har varit otrolig denna sommar), solen, vinden, regnet, ja allt. Det är även därför vi inte åker någonstans nu. Jobbigt om man måste sitta inne för att det blåser hela tiden och så har man en tvååring som man ska roa vilket är mycket lättare att göra hemma.

Vi var på Kolmården två dagar och lyckades självklart pricka in värmerekordet för landet denna sommar 32 grader just när vi var där. Det gick faktiskt ganska bra men jag hängde mycket vid barnvagnen och Petra fick hänga med Elliott, det har blivit lite väl mycket så nu men jag tror det blir ganska naturligt när man ammar ett barn. Stor nackdel på Kolmården är att det är många ställen som man inte får ta med sig barnvagnen och har man då en bebis på bara några veckor så blir det lite krångel sen att vi dessutom hade en fullproppad vagn som vi inte ville ställa ifrån oss är en annan sak. Det var i alla fall skönt att få komma iväg lite även om det inte var så billigt. Bodde på vildmarkshotellet och då ingick inträde och frukost men 3500 är lite dyrt ändå (för barnen var det gratis så det där priset var för två vuxna). Men vi har inte åkt någonstans mer än just dit så då kan det ändå kännas okej. Nästa vecka när vi har semester igen tänkte vi försöka gå på Skansen, om vädret tillåter, annars blir det nog fjärilshuset och lite annat som man kan göra inomhus. Jag hoppas på en lite lagom varm vecka, utan för mycket blåst. Jag mår inte jättebra när det är runt 30 grader, jag älskar värmen men klarar inte riktigt av den. Jag blir illamående och snurrig vilket känns väldigt obehagligt framförallt eftersom att jag tidigare haft solsting. När man ammar och det är så otroligt varmt så känns det som att man kan dricka konstant och ändå få i sig för lite vätska vilket är lite jobbigt.

Jag har börjat använda tygblöjor på Dante och ja det är jag som börjat med det. Petra vägrar. Jag var lite inne på det innan Noa kom och även innan Elliott kom men det blev aldrig något av det mest för att Petra är så himla anti. De är ganska dyra i inköp men jag började med Imse Vimses allt-i-ett (AIO) blöjor och gillade dem så köpte några till de är dock väldigt tjocka. Sist köpte jag även en one size-blöja, även den från Imse Vimse, de är även så kallade allt-i-två blöjor. Eftersom att jag bara köpt ett par av dessa så har jag inte hunnit utvärdera dem så mycket ännu men de består av två inlägg som man kan knäppa ihop. När man har en liten bebis ska det räcka med det lilla inlägget och då blir blöjan ganska liten och smidig, typ som en vanlig blöja. Det funkade hyfsat första gången, tanken är att man ska kunna använde ytterblöjan till fler byten men den blev blöt när jag bara använde ett inlägg. Vad det beror på vet jag inte och därför vill jag inte göra en bedömning av den ännu. Blöjorna/inläggen blir dessutom bättre efter några tvättar då uppsugningsförmågan blir bättre då så kan mycket väl vara så att den behöver några tvättar innan den fungerar perfekt (jag har faktiskt märkt skillnad på AIO-blöjorna redan). Jag kör även långa tvättprogram så här i början (förtvätt och extra sköljning). Idag har jag gett mig på vikblöjor och använder då ytterblöjan från Imse Vimses one size-blöja och det verkar fungera bra. Den blir dock väldigt tjock den med men så otroligt mycket enklare det var med vikblöja än vad jag kunnat tänka mig. Känns även väldigt praktiskt när man har en bajsmaskin då vikblöjor torkar sjukt fort och man slipper ett sopberg. För det är ingen gång man gör av med så mycket sopor som när man har blöjbarn och jag gillar inte det alls.  Att det dessutom är sjukt mycket kemikalier i vanliga blöjor gör väl än mer att jag egentligen uteslutande skulle vilja köra med tygblöjor (på båda barnen). Jag skulle verkligen vilja prova fler sorter men som sagt det är väldigt dyrt att köpa in dem och hittar jag några nu som passar så kör jag nog på dem. AIO-blöjorna från Imse Vimse räcker ju bara upp till åtta kilo och då kanske jag tittar på någon annan sort igen, får se då. Eventuellt kommer jag även att testa poops blöjor men jag vet inte riktigt, de är allt-i-ett blöjor som är one size och har ett ganska överkomligt pris. Men gillar jag det här med vikblöjor så ska jag nog köpa mig några riktiga sådana från tygblojan.se (billiga och ekologiska) och sen några snappis och  om jag gillar Imse Vimses one size-blöjor så köper jag nog några sådana och använder dem även till vikblöjor (för man behöver en ytterbyxa till vikblöjorna). Fördelen med one size-blöjorna är att jag även kan använda dem till Elliott på helgerna när han är hemma. Med de blöjorna känner barnet när det blir blött och blir förhoppningsvis blöjfria fortare så det är en stor anledning till att jag vill köra det på Elliott också. Jag köpte ett fyrpack med byxblöjor (även dessa från Imse Vimse) som är till för barn som pottränas och visar lite intresse för sånt, vilket Elliott har gjort, tyvärr klarar de alldeles för lite kiss för att de ska fungera på Elliott just nu och därför tänkte jag att man kanske skulle köra på tygblöjor hemma på honom. Byxblöjorna ska typ klara en ”olycka” men tveksamt om de klarar en ordentlig olycka när det gäller Elliott. Tror att ett problem är att de inte sitter tillräckligt tight kring låren så det hinner läcka där innan byxan sugit upp allt. De verkade funka lite bättre efter ytterligare en tvätt så kanske blir de ytterligare lite bättre efter några tvättar till. De verkar till viss del göra sitt jobb i alla fall, de två gånger som han haft sådana på sig har han på kvällen velat gå på pottan utan att vi ens har frågat och det är ju det som är tanken med dem.
Det finns ju självklart nackdelar med tygblöjor också men jag tycker för vår del att de inte är så farliga. Den största nackdelen som jag ser det är det här med andningslarmet som vi har, det fests i blöjan och tygblöjor blir tjockare eftersom att de är gjorda av just tyg och inte massa konstiga kemikalier och sånt. I övrigt så tycker jag inte att det är så farligt. Jag tror att många tycker det är läskigt för att man måste ju ta hand om bajset men allvarligt talat så måste man väl ta hand om bajs ändå?! Okej det som hamnar i blöjan med vanliga blöjor är ju bara att hiva i soporna tillsammans med blöjan men med tygblöjor så måste man ju på ett eller annat sätt ta hand om själva bajset. För mig är detta inget stort problem framförallt inte på en tvåmånaders. Så länge man bara ammar (eller ger ersättning) så kan man bara spola av blöjan i kranen och låta bajset försvinna ner i avloppet när barnen blir större är det en annan sak men då finns det engångsinlägg som man kastar ihop med bajset i soporna eller komposten (alltså lika enkelt som med en vanlig blöja) har man skötbordet vid toaletten kan man istället ”skaka ner” bajset direkt i toaletten och spola iväg det (då ska man dock inte använda engångspapperna då dessa kan orsaka stopp). Har man inte en egen tvättmaskin så är det helt klart krångligt med tygblöjor då man ska tvätta dessa minst var tredje dag (förmodligen för att de ligger fuktiga och därför inte ska hinna mögla) men för mig är detta inte ett problem då jag bor i hus och har tvättmaskin. Tygblöjor behövs även bytas oftare men man kan köpa extra inlägg på natten (vi använder än så länge vanliga blöjor på natten). Med en liten bebis märker man nog inte så stor skillnad då de har en tendens att bajsa i tid och otid och är man van från att de är små att byta blöjan ofta så tänker man ju inte på det när de blir lite äldre. I det stora hela blir det nog i alla fall färre blöjbyten med ett barn som använder tygblöja än med ett barn som inte gör det då barn som använder tygblöja har en tendens till att bli blöjfri tidigare även om man inte kör mer potträning än vad andra föräldrar gör. Använder man tygblöja tillsammans med EC så kan man ha ett blöjfritt barn väldigt tidigt. Kanske kör jag det med Dante, får se, i sånt fall blir det senare när han kan sitta på pottan själv. Ser jag att han ska kissa så brukar jag försöka hinna hålla honom över hon bredvid skötbordet men annars får det vara för tillfället. Blev ett långt inlägg om tygblöjor men jag är lite i tankar kring det just nu och eftersom att Petra är så anti så får jag skriva om det här istället. Jag hoppas på att även hon kan inse att det inte är så farligt, hon har ju trots allt tagit hand om Elliott när han har varit helt nerbajsad vid fler än ett tillfälle och det har ju gått bra det är ju dessutom jag som tvättar så jag har lite svårt att se problemet men men. Kanske är från henne Elliott har fått sin envishet 😉

Vår tredje son är tre veckor

Jag har blivit väldigt dålig på att skriva här i bloggen men jag är väl egentligen inte en bloggskrivare, jag skriver när jag känner att jag behöver. Det är som en slags terapi när livet är hårt mot mig.

Just nu känner jag mig lycklig, så mycket som jag har velat ha i mitt liv har jag fått. Det känns ändå lite fel att känna denna lycka när ett barn saknas mig men kanske kan jag känna lyckan i det jag har delvis just för att jag förlorat ett barn. Vad vet jag?

Om det nu finns några läsare där ute så känns det som att jag kanske ska berätta att vårt tredje barn nu har fötts och allt gick bra. Det blev en liten kille till och han heter Dante.

Jag blev, som planerat, igångsatt den femte juni (så nära innan 38+0 som vi kunde komma då de inte sätter igång på helger om inte medicinska skäl finns). Jag var då i vecka 37+5. Dagen innan hade vi varit inne på CTG-kontroll och eftersom att vi väntade ett litet busfrö så ville de även kolla så bebisen fortfarande låg med huvudet nedåt, de två föregående dagarna hade hen gjort det. Men självklart så hade busfröt lagt sig med huvudet uppåt nästan helt i säte så de ringde förlossningen och förvarnade och vi fick ställa in oss på ett vändningsförsök innan igångsättning. Den femte fick vi komma in direkt på morgonen och de började med att sätta en kurva och lite senare kom en läkare och kände. Läkaren tyckte det kändes som att huvudet var neråt och efter kontroll med ultraljud så kunde detta även konstateras och jag drog lite av en lättnadens suck då jag inte riktigt ville göra ett vändningsförsök. Eller försök och försök, det hade blivit en vändning det var de övertygade om då bebisen var så rörlig. Den hade nästan ändrat ställning från dag till dag när vi var inne på kontroller (vilket vi var varje dag hela sista veckan).
I alla fall så började igångsättningen ganska precis klockan tolv den femte juni. De hade gått över från igångsättning med gel till att man fick dricka något varannan timme max åtta gånger. Detta var 16 timmar som helt kastades bort då det inte hände i stort sätt någonting. Redan när jag kom in var jag 1,5 – 2 cm öppen och tappen var typ 3-4 cm och efter 16 timmar var jag typ 2 – 2,5 cm öppen och tappen var typ samma som vid start. En ballong sattes som åkte ut redan efter 30 minuter (då den åker ut när man är öppen tre cm). Efter det fick jag gel (äntligen) men det hände fortfarande inte ett skit vid nästa dos (drygt sex timmar senare) så visade det sig att läkaren som satte första gelen tyckte jag hade för mycket förverkar/sammandragningar gången innan och bara satt en halv dos. Nu var det inte många timmar kvar av nationaldagen och en full dos gel sattes och äntligen hände det saker. Det tog inte lång tig innan lustgas behövdes och jag fick flytta runt i olika ställningar för att få bebisen att sjunka ner och få tappen att utplånas helt. Redan innan hade jag bestämt att jag nog inte skulle ha epidural, inte för att förda så naturligt som möjligt utan för att den gången innan knappt hann hinna verka innan det var dags att föda och mot trycket neråt hjälper inte ett skit… Denna gång var det lite värre och epidural hade nog inte varit helt fel även om det kändes skönt när det var över att jag inte fått (tagit) det. När krystvärkarna väl satt igång så tog det inte lång stund innan lillskrutten var ute. Första eller andra krystvärken fick jag andas mig igenom halva och då bestämde jag mig för att bebisen skulle ut vid kommande krystvärk så jag tryckte på som bara den så bebisen bokstavligt talat flög ut. Tur att det var en skicklig barnmorska och att nedre delen av sängen inte var bortplockad. Lillkillen började skrika direkt (vilket var enormt skönt) och han skrek ett bra tag efter det. Han var ganska liten endast 48 cm lång och vägde bara drygt tre kg han hade dessutom två cm mindre i omkrets runt huvudet än vad Elliott hade, inte för att smärtan blev mindre av det men ändå. Dante föddes 03:21 den sjunde juni i vecka 38+0. Jag fick sys lite på operation och det jobbigaste med det var att jag fick vänta så länge på att bli sydd vilket inte var så kul då jag både var törstig och hungrig. Eftersom att jag inte hade haft epidural denna gång så fick jag spinalbedövning istället och det var väldigt mycket bättre då den släppte mycket fortare och jag då bara behövde ligga på uppvaket de minimala två timmarna.
På BB stannade vi en natt, av egen fri vilja. De var väldigt tydliga med att vi fick stanna längre om vi ville. Allt kändes ändå ganska bra och Elliott hade redan sovit borta tre nätter i rad så vi kände att vi ville komma hem. Jag hade kunnat stanna en natt till om det inte varit för Elliott men samtidigt var det väldigt skönt att få komma hem så snabbt och ändå må ganska bra. Nu tre veckor senare känner jag av extremt lite efter förlossningen och allt verkar fungera som det ska så det känns väldigt skönt. Första veckan hemma var lite jobbig just för att jag hade väldigt ont och svårt att sitta men i övrigt så tycker jag det har gått bra.

Att vara tvåbarnsförälder (i detta fall syftar jag till att vi har två levande barn, självklart är jag trebarnsförälder egentligen) är inte direkt som en chock. Inte alls på det sättet som det var att bli förälder till vårt första levande barn, man vet ju ändå vad det innebär att ha en bebis. Jag hörde någon säga att bli tvåbarnsförälder är inte dubbelt så jobbigt utan trippelt och jag kan förstå vad de menar. När vi båda är hemma så tycker jag inte att det är trippelt jobbigt men när jag är ensam med dem så är det nog det.  Elliott är dessutom i marodöråldern (två år) och så extremt trotsig just nu, vilket nog inte blev bättre av att bli storebror. Igår fick Petra ta med honom ut ur matbutiken för att han röjde runt där inne och lyckades kasta en hel del saker på golvet innan vi hann stoppa honom. Så jag försöker hålla extrema rutiner på morgonen och tala om innan vad som ska hända och när och det går ofta ganska bra. Det jobbiga är att jag inte får lyfta honom mer än absolut det nödvändigaste så jag är lite orolig inför den dagen då han totalvägrar att göra någonting alls och jag måste bära honom sparkandes till skötbordet… Är bara denna vecka sen ska Petra vara hemma i fyra veckor så jag hoppas att det går bra de sista dagarna. Elliott går ju på förskola dessutom så större delen av dagarna är han ju där.

Elliott var till en början väldigt svartsjuk men ändå väldigt stolt som storebror. Han är fortfarande svartsjuk men det har lugnat ner sig. Största problemet är att Dante sover i våran säng och därför kan Elliott inte göra det och det blir det en hel del bråk om på natten. Elliott har nog dessutom nu förstått att så är fallet och jag kan förstå att det känns orättvist. Det dumma var att vi innan hade börjat vänja honom vid att inte sova i vår säng men sen lagt ner det de sista veckorna innan Dante kom för att vi inte orkade. Inte så smart men så är det ibland…

Noas och Elliotts lillebror - Dante
Noas och Elliotts lillebror – Dante

Tankar om oro, kommande förlossning och tvåårsdag

Tänk att vår lilla Elliott snart blir två år, det är helt ofattbart vad tiden gått fort. De nio månader som jag var gravid med honom kändes som en evighet medan de två senaste åren verkligen rusat förbi. På lördag ska vi ha lite kalas för honom och jag har börjat bli lite orolig för att förlossningen med skrutten i magen ska sätta igång innan eller typ då. Skulle ju vara trevligt att i alla fall kunna fira Elliotts födelsedag innan förlossningen sätter igång. Men samtidigt sätter förlossningen igång så gör den det och då får det helt enkelt vara så, då anser väl min kropp att det är dags (den kanske har lärt sig nåt den med).

Just nu är jag inte jätteorolig för att förlossningen ska komma igång av sig själv men här om dagen så hade jag många sammandragningar/förverkar som gjorde ganska ont och dessutom kom hyfsat jämt så då började jag undra om en igångsättning kommer att bli aktuell. Nu är det nästan bara en vecka kvar till den planerade igångsättningen och oron börjar växa. Inte så mycket för förlossningen utan för vad som kan hända. Noa dog ju trots allt i slutet av graviditeten och även om slutet av graviditeten då var i vecka 42 så spelar det ingen roll. Oron ökar nu. Nu oroas jag inte heller bara för bebisen i magen utan oron för att något ska hända Elliott har även den ökat markant de senaste veckorna. Till viss del tror jag ökningen av oron har att göra med CTG-kontrollen vi gjorde för två veckor sedan (den enda jag gjort utan Petra). Jag hade känt bebisen innan och när barnmorskan skulle ”hitta” hjärtat så hördes det men det kom inte upp på skärmen så hon fick leta och leta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in och hjälpte till. Ytterligare en barnmorska kom in efter ett tag med en doppler (som inte användes). Efter ytterligare ett tag kom en läkare (läkaren vi har träffat mest) in med en ultraljudsmaskin för att de skulle kunna lokalisera vart hjärtat var. Jag var egentligen inte orolig för bebisen för vi hörde den vid flera tillfällen och jag kände den också en del men själva situationen var så extremt lik den när Noa hade dött i min mage. Jag insåg inte direkt vad det var med situationen utan det tog en stund och det gjorde att känslor som jag inte alls känt sedan den dagen kom upp till ytan igen. Jag tror att detta gjorde att min oro ökade lite extra. Sen är det väl också så att livet och döden ligger varandra så nära så här i slutet av graviditeten och det gör väl också att man tänker mer på det även när det gäller den lilla kille som finns här hos oss. Den galna tvååringen som inte förstår att man inte kan springa rätt ut på en parkering eller en väg. Den lilla killen som gärna gömmer sig i klädställningar när man är i en affär. Den lilla kille som springer iväg när man säger stopp eller stanna. Han förstår ju inte farorna som finns och farorna som jag är så rädd för.

Jag känner mig ovanligt lugn inför förlossningen, vilket jag själv har svårt att förstå men som ändå är skönt. Bebisen har lite för gott om utrymme i magen och ligger därför inte hela tiden med huvudet neråt vilket jag inte riktigt gillar. Vi har pratat om eventuellt vändningsförsök och ”vår” läkare – pratade om att man gör ett innan förlossningen vilket jag tycker känns helt meningslöst i och med att bebisen faktiskt själv lägger sig så ibland för att sedan vända sig igen. Sist vi var på CTG-kontroll så låg bebisen med huvudet neråt vilket var lite skönt även om jag vet att den legat på tvären efter det (vet inte riktigt hur den ligger nu). Den läkaren höll med mig och vi pratade om att bara göra ett vändningsförsök (om det skulle behövas) vid igångsättning. Gör man ett vändningsförsök då (som lyckas) så ligger bebisen oftast kvar så. Har jag många (onda/starka) sammandragningar så kan det hjälpa bebisen att lägga sig rätt, vilket läkaren trodde kunde haft med saken att göra i måndags när bebisen låg med huvudet neråt. Det konstiga är att jag inte känner någon större oro för ett vändningsförsök på själva förlossningen men inför att göra ett innan. Jag hoppas att bebisen av sig självt ligger med huvudet neråt när det är dags så jag slipper den oron i alla fall (jag tror att jag kommer att bli orolig om/när det blir aktuellt).

Så oerhört tungt

Jag sitter här och gråter, mer än vad jag gjort på länge. Jag påminns om min lilla son som skulle ha varit min stora son. Jag längtar efter honom och jag saknar honom. Livet har gått vidare men saknaden finns alltid där. Rädslan för att behöva uppleva ett förlorat barn igen finns alltid där. Vissa dagar är jobbigare än andra, vissa dagar vill jag bara krama den lilla pojke som vi har haft turen att få ha hos oss. De flesta dagar vill jag bara att bebisen i magen ska vara här så jag slipper ångesten och oron i graviditeten. Känslorna är delade, jag vill ju inte att bebisen föds redan nu (om den inte måste) men samtidigt så har jag vissa dagar svårt att förstå hur jag ska stå ut i över en månad till… Tänk om vi kunde få uppleva lyckan av ett friskt och levande barn till. Jag hoppas vi har den turen.

Min älskade Noa vad jag saknar dig. Jag undrar hur du hade varit. Jag saknar dig så!